Våren strömmar in som en punklåt genom årstidens spruckna transistorradio. Utanför ligger ett nytt land framför mina fötter. Jag reser just nu runt en hel del och föreläser. Strör dikter runt mig som glittriga stjärnor för de himlar som vill. Limmer litar jag på att det finns därute.
Att driva eget är ingen dans på rosor sa man till mig när jag skulle skriva på mina firmapapper. Men hellre att dansa på taggtråd än att sitta och vänta på att konjunkturen ska vända, sitta och vänta på att någon annan ska bestämma för mig när jag kan andas och inte. Jag har vandrat på A-kassa en gång i livet och den jävla stasikänsla jag då fick tömde mig värre på energi än en vampyr.
Livet är snart slut, förr än vi anar. När jag står framför vilken gud eller gudinna det än må vara så vill jag inte svara att jag levde endast för att säkra min inkomst. Jag vill säga att jag slog yxan hårt mot glasskivan. Jag vill berätta hur dåligt det ibland gick, hur bra det också ibland kändes. Hur sårbart och skört mitt liv ruvade liv under fågelvingarna. Jag vill vissa på kartan hur långt ut på marginalen jag vandrade, vilka vyer jag skådade. Kraften jag kände när vågorna krossade klipporna. Skönheten i soledgången så många blundade för. Jag vill berätta om styrkan som kände igen mig på gatan och delade flocken. Gick rätt fram till mig i ett rapsfält av avstånd.
kalashnilove.wordpress.com 