Fredagsblogg i lilla landet lagom

Är inne i en period av hektiskt skrivande just nu. Har en ny bok långt där bakom men det finns också en idé till en ny skiva och den ligger lite längre fram i mina tankar, det blir nog nästa projekt. Har skrivit några texter som jag är sjukt nöjd med, har pratat med en producent som är intresserad av att jobba med mig, vi får se. Det kan bli riktigt stort det här om det som i finns i mitt huvud kristalliseras på papper och i studion. Det brukar alltid bli så, om jag säger att det blir guld så har det alltid blivit det. Jag har bara den förmågan, att göra guld av mina inre vaskningar. Vi har alla den möjligheten, så också du som läser det här. Vi behöver bara fucking tro på oss själva lite.

Det brukar ibland ta ett tag innan jag når fram. Det är många gånger är som jag suttit och skrivit en grej, spelat in något eller repat en ny show och plötsligt så kommer något ut som jag tänkte för två år sedan men glömt. Det är magi. Det är evigheten som äntligen uppmärksammat mig och svarat. Ett brev av plötslig inspiration. Ett paket jag postade till mig själv, glömde och sen fick som present.

Ibland längtar jag till USA, att bo där. Det verkar så jävla mycket högre i taket där. I Sverige är vi så bajsnödiga. Det måste vara på ett visst sätt för att människor ska lyssna. I Sverige så skulle aldrig en gigant som Saul Williams funka. Någon som blandar gamla Grekland med gatan, som balanserar på gränsen till det mystiska och går tillbaks igen. I Sverige bör texter handla om hur jobbigt det är att ha sex mitt sitt ex, hur klassklyftorna växer, det måste vara små komiska infall och lagom djupt. Är det någon som är poetisk och för lite schlagerfestival, så fattar ingen och ropar bu.  Det här landet målar inte med hela själen, vi duttar runt med väl valda delar av oss själva. Det är just nu ett väldigt tråkigt land jag lever i.

http://www.thefader.com/2015/01/19/read-saul-williams-mlk-day-essay-and-hear-his-new-haleek-maul-collaboration

Thåström är dock undantag. Hans nya singel är kanske lite rutinmässig kan man tycka men, men det är Thåström och han kan konsten att knalla förbi alla hinder, all tjurskit och bara slå sig ner och beröra. Grymt.

Thåström – Kom med mig

Nu tar jag bilen upp till Dalarna och isfiskar Öring hela helgen. Skönt. Minisemester. Ska prata med korparna och klappa vargen, om någon finns kvar vill säga. Det är en annan historia, ett annat blogginlägg.

Annonser

Jag ber om tålamod.

Jag ser en värld som ibland inte ser mig tillbaks. En värld som med jäktade andetag springer rätt mot en stenhård betongväg. En värld som inte uppmärksammar sina små hjärtan som faktiskt vill att planeten ska vara en ömt litet klot fyllt av saker som faktiskt värmer.

Jag är inte kristen, inte muslim, inte hindu men jag är troende och jag känner ibland för att be, rätt så ofta ber jag. För närvarande finns det ingen tro som jag kan vända mitt hjärta till men det innebär inte att jag inte tror. Jag sätter blint min tilltro till att det finns en kraft som samlar ihop oss som rosor i cellofan. Jag har fått äran att känna 400 människor vävas in i mig, hur vi alla blir en enda kropp som skrattar, gråter och pulserar. Jag vet exat vad det innebär att känna den underbara känslan av igenkänning, då man sträcker upp sin hand och berättar en hemlighet som alla redan vet, för att de har samma mysterium inom sig själva.

Jag ber om tålamod. Det är nog det enda jag ber om, att vi ska ha tålamod med varandra. Att svälja stoltheten. Att sätta oss själva lite mer bakom och låta andra äta några mil. Att anförtro jobbet till andra och vila i att det kommer utföras. Vila upp oss så att vi kan ta över och älska tillbaks. Jag vill att vi börjar lite på varandra. Ställa oss bakom och falla in i varandras famnar för den instinktiva känslan kommer vara att fånga upp, på samma sätt som stridsvagnsföraren inte körde över mannen på Himmelska fridens torg. Jag vill att vi alla ställer oss i vägen och håller upp vår längtan efter gemenskap, håller upp det som en sköld och ett välkomnande. Håller det som små glittriga brev av begriplighet och posta dem i de mest förvirrade fack. Ger möjlighet att vända och kanske inse, att vi alla är lika.

Januarigalleri

Någonstans på ett sjukhus somnar någon in, efter en lång kamp långt i på mellandagarna. En suck och plötsligt stilla tjut från en respirator. Utanför sitter en skata och niger på fönsterbläcket. Rullar ut röda mattan för själens väg till andra sidan.

Någon annanstans blir någon så kär som hen aldrig någonsin blivit förr, i hjärtat smälter snögubbedöden. Hela marken bävar och den tunna skorpan mellan himmel och mark rämnar. I annans ögon drunknar som i flod av rött och hjärta. En strid ström av små leende och gula leende ansikten i tusentals meddelanden, hjärtan och gulliga texter om tvillingsjäl och allt det där.

Någon helt annanstans stavar någon sig igenom den första riktiga boken på sitt rum bland leksaker och dåliga minnen av sönderslagna möbler och skallade speglar. Minnet av separation och hemligt boende. Om julgransglitter i stillhet med bara en förälder men ändå äntligen känslan, av en hel familj.

I norr börjar någon ett nytt arbete med förväntansfulla andningar, första dagen med handskakningar och presentationer, äntligen en mening och betydelse. Äntligen en plats där man behövs och förväntas. Som en arbetshandske där någon varmt stoppar in en lika förväntansfull hand.

Någonstans blickar någon ut genom fönstret och längtar efter gemenskap, längtar efter att någon, vem som helst egentligen, skulle snubbla till och rasa rätt in i famnen. Skratt och kanske bjuda på kaffe.

I en stor stad står ett par med ett nyfött barn och längtar efter vägledning. Efter ett sätt att få allt att sakta in och ge hjärtat tid att slå. Vibrera och aldrig återgå. Bygga ett fort där endast tre andetag får plats. Där den sjuka världen stängs undan och skyddar det enda som räknas.

I söder skriver en poet äntligen några dikter efter flera års tystnad. Några trådar att följa in i mörkret, in i det nya. Kanske en bok som ingen läser eller sin egen gravsten. Tangenterna smattrar som små steg i januarimörkret, som om en armé av små alvliknande varelser letar en väg ut ur tristessen.

Någonstans nära en stor stad längtar någon därifrån. Bränner ved på bakgården, rensar ur och spar det lilla som behövs. Förbereder för att resa om chansen kommer. Lägger fram passet, packar väskan och gör snaran redo.

Någon helt annan stans bultar en puls, en hammare  som slår spikar i hoppet granithårda klippblock. Formar en dröm, ett monument som ska placeras på ett torg där främmande ansikten passerar dagligen men aldrig samtalar. Där främlingar med sammankopplade liv, andas med samma lunga, ser med likadana ögon och lever varma små kopior av varandras liv. Små kloner av likadan längtan som inget annat vill än att springa in i varandra.