Ingå och inte

Mina drömmar är en panlampa i mörkret, visionerna jag bär på är egentligen det enda jag äger. Nakna köttet blottat genom en vardags små bestyr och att-göra-listor. Trots att jag precis släppt ny bok och platta så har det börjat brumma i skallen. Nya idéer. Nya dikter. Nya planer. Måste ge mig tid att landa. Söka mark, som ett flyggplan inför landning. Som en drake full av eld.

Ganska ofta känner jag att jag inte passar in i den här välden. På landsbygden längtar jag till storstaden, pulsen och alla intryck. I storstaden längtar jag efter vildmarken och vidderna. Sedan barnsben har jag burit en känsla av att jag inte passar in någonstans. En alienation som följet mig, på fester, arbeten, skolor, resor, möten. Då jag sitter här på caféet och låter mina fingrar dansa fram över tangentbordet så kan jag känna blickarna i nacken. Den sitter bakom mig, vid fönsterbordet. En mörk främling vid min sida. En gestalt med den mörka halva av ansiktet, den långa rocken och beniga fingrarna, som alltid lyckas ta sig in, som regn, som snö i kragen. Rösten som säger att jag måste röra på mig, dra mig själv ur alla sammanhang där jag kan jag hittar gemenskap. Den rasslösa rösten vid min sida, repet som drar mig längre bort från framtiden.

Jag har förlikat mig med att jag är en ensamvarg. Har aldrig gillar grupperingar. Därför passar jag inte in Slampoetry-världen, därför känner jag mig ofta utanför då stora samlingar av litterära gubbar dunkar rygg på bokmässorna, därför känner jag mig ständig hemma överallt utom där jag för tillfället befinner mig. Jag gillar inte litterära sällskap. De är som gangsters, enda skillnaden är att de laddar sina vapen med ärtor istället för kulor. Jag är musikens Donnie Darko och litteraturens Donnie Brasco. Jag är en cowboy på väg genom prärien. Jag är självvalt utanförskap på gränsen till att ibland bli en stönig jävla motvallsgubbe som alltid måste göra tvärtemot. Men jag försöker också arbeta, rycka tag i kragen, liksom också utsätta mig för sammanhang för att inte bli den där enstöring som skiter i allt och bygger sin egen armé som General Kurtz. Bara för att det faller sig enkelt med isolation, så behöver det inte innebära att det alltid är rätt.

Bild0096

Utanför faller äntligen snön som en slags andaktsstund, äntligen lite vitt som hälsar på och skänker ögat och själen lindring. Inom ligger landskapet stilla, tyst som ett vitt fält i Österlen. Jag står inne i livet och vaktar mina murar, mina genomskinliga murar. Tänker. Känner. Är. Ibland. Bara för mycket.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

2 tankar om “Ingå och inte

  1. Det är så skönt att vara ensam i vintern med bara hunden som tassar efter mig. Kan förstå när man vill vara ensam och isolerad ibland. Ett accepterande är svårt, alltså ett accepterande från sig själv, varför undrar jag också ibland. Vi borde ju få välja vem vi umgås med och vad vi gör den korta tid vi är med på jorden. Det betyder ju inte att vi struntar i alla andra för det. Gôtt å läs va ru skriver.

  2. Tack för att du skriver. Visst sitter vi vid rodret av våra liv, ibland är det bara så svårt att veta vart man ska styra. Jag älskar mina ensamma stunder, där ligger inte problemet. Problemet ligger för mig i att få det här jäkla sociala livet att glida problemfritt. Kul att du gillar att läsa.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s