Armarna upp

Man ändrar om i livet. Försöker få saker och ting att fungera. Försöker mitt i allt arbeta känna in kroppens plötsliga längtan efter att bara stå där med utspärrade armar och liksom bromsa sig lite i tanken, vända inåt och typ, liksom sakta in. Trycka paus eller nåt. Sen fortsätta.

Vi har alla behov av plötsligt utspärrade armars poetik. Vi har alla behov av att förundras och bävas i hjärtat. Vare sig vi bor i storstadslarm eller landsbygdslugn måste vi vattna blomman inuti som varje dag har ett behov av att stäcka på sig, veckla ut sina armar och öppna upp för signalerna, de osynliga regnbågarna som vill slå rot i våra arma själars vilsenhet. Skjuta undan obehaget som ett glas skämd mjölk. Blåsa milda vindars melodi i vår nötta pipa. Fan, trolla fram ett lite leende inför känslan av att det finns så mycket stort i världen som vi aldrig kommer kunna begripa. Saker vi bara kan förundras inför och låta som tyst regn, skölja genom oss. Föra liv till ytan.

Ingå och inte

Mina drömmar är en panlampa i mörkret, visionerna jag bär på är egentligen det enda jag äger. Nakna köttet blottat genom en vardags små bestyr och att-göra-listor. Trots att jag precis släppt ny bok och platta så har det börjat brumma i skallen. Nya idéer. Nya dikter. Nya planer. Måste ge mig tid att landa. Söka mark, som ett flyggplan inför landning. Som en drake full av eld.

Ganska ofta känner jag att jag inte passar in i den här välden. På landsbygden längtar jag till storstaden, pulsen och alla intryck. I storstaden längtar jag efter vildmarken och vidderna. Sedan barnsben har jag burit en känsla av att jag inte passar in någonstans. En alienation som följet mig, på fester, arbeten, skolor, resor, möten. Då jag sitter här på caféet och låter mina fingrar dansa fram över tangentbordet så kan jag känna blickarna i nacken. Den sitter bakom mig, vid fönsterbordet. En mörk främling vid min sida. En gestalt med den mörka halva av ansiktet, den långa rocken och beniga fingrarna, som alltid lyckas ta sig in, som regn, som snö i kragen. Rösten som säger att jag måste röra på mig, dra mig själv ur alla sammanhang där jag kan jag hittar gemenskap. Den rasslösa rösten vid min sida, repet som drar mig längre bort från framtiden.

Jag har förlikat mig med att jag är en ensamvarg. Har aldrig gillar grupperingar. Därför passar jag inte in Slampoetry-världen, därför känner jag mig ofta utanför då stora samlingar av litterära gubbar dunkar rygg på bokmässorna, därför känner jag mig ständig hemma överallt utom där jag för tillfället befinner mig. Jag gillar inte litterära sällskap. De är som gangsters, enda skillnaden är att de laddar sina vapen med ärtor istället för kulor. Jag är musikens Donnie Darko och litteraturens Donnie Brasco. Jag är en cowboy på väg genom prärien. Jag är självvalt utanförskap på gränsen till att ibland bli en stönig jävla motvallsgubbe som alltid måste göra tvärtemot. Men jag försöker också arbeta, rycka tag i kragen, liksom också utsätta mig för sammanhang för att inte bli den där enstöring som skiter i allt och bygger sin egen armé som General Kurtz. Bara för att det faller sig enkelt med isolation, så behöver det inte innebära att det alltid är rätt.

Utanför faller äntligen snön som en slags andaktsstund, äntligen lite vitt som hälsar på och skänker ögat och själen lindring. Inom ligger landskapet stilla, tyst som ett vitt fält i Österlen. Jag står inne i livet och vaktar mina murar, mina genomskinliga murar. Tänker. Känner. Är. Ibland. Bara för mycket.

Gula påskliljor i en värld av grå betong.

Kommer ihåg när Morrisseys Viva hate brukade rulla som en autobahn ur min sönderspelade högtalare på Lovisebergsvägen. Hur orden, muskiken, rösten fanns där som ett stöd en livlina för ett hjärta som ständigt letade plats att kunna slå sina slag, låta dem trumma de takter som var ansedda, liksom menade, ämnade åt något större. Morrissey liksom Bowie och några till har betytt mycket för mig. De satt tonen för mig, lärde mig att även pojkar får gråta, känna, tycka och klä sig som man ville. Låta hela registret pensla välden grå, rosa, svart och vitt i samma penseldag. Lärde mig att själva målarborsten är det viktigaste man har, att den måste vårdas till varje pris.

I en värld där perfektion är en dygd som måste levas upp till för att annars riskera att knuffas undan, där blir de viktigaste rösterna de kantstötta, svaga som ändå vågar vissa sin ärlighet genom musiken och litteraturen. Om det nu är Morrissey, Bergman, Wilde, Boye eller Bowie så handlar det ändå om samma sak. Kultur är inget man bara viftar undan som billig förströelse för stunden, konst och kultur finns här som vägledare för kantstötta. Finns här som riddare i silverrustningar. Som gula påskliljor i en värld av grå betong.

Ikväll läser jag en översatt dikt av Morrissey innan hans konsert i Hagfors Bio vid 19.00. Välkomna.

Årets första tanke i regnet

Det är höst utanför fönstret. Januari i kalendern. Ekvationen går inte ihop. Min ledighet är pensions dugligt, närmre dödsbädden. Pralinmagen ska nu ut och vädras. Nya tider, nytt år. Sikten ska riktas och målen fokuseras. Nu kör vi igen. Romanen ska skrivas även i år. Kalendern ska tecknas och vi vill alla vara en del av så mycket. Vara en del av våra egna och varandras liv.

Vi vill hinna med så mycket och betyda. Röra oss fritt över urtavlan, planlöst driva fram mellan tickande visare. Dagarna, veckorna som att hoppa från tuva till tuva, klara av en dag till.

När jag vara yngre var allt mycket enklare men samtidigt svårare. Man visste ingenting samtidigt som man visste allt. Desto äldre jag blir så inser jag att jag egentligen inget vet och klandrar mig själv inte för det, att bli äldre är att bli bra på att lugnt konstatera och låta hela skiten glida undan. Att bli vuxen är att bli nöjd över det lilla, det finns en trygghet i det men också en fara. En bekvämlighet som döljer en förrädisk brandfilt som släcker eldarna som brinner i mörka gränder. Släcker spänningen i livet. Gör om fredagar till endast tv-kvällar och tacomys. Man får vara noga med vad man föder sin själ med. ”Vuxenlivet kan skada din hälsa alvarligt” Socialstyrelsen.

Ack och ve. Men även hjärta och paljetter. Förra året var man nästan i Mexico nu. Idag så regnar det på ansiktet. Tårar från ovan, utan vare sig sälta eller sällhet. Bara att följa med floden, njuta och tjura som en riktig svensk. Dansa kanske, till en bra låt. Det behövs. Som socker i såren. En tuva till tagen idag…