Pappadrakar

Till alla män

I

Överallt små sår där kraften strömmar ut, liksom överallt en
vardag som ibland inte går ihop utan lägger sig som tunnaste istäcke
för oss män att vandra över. Vi försöker vara goda förebilder till våra barn
och tar de första stegen. Kanske är vi elektriker, poeter, förskolelärare,
advokater men i sanningens namn är många av oss bara barn.

Vi är övervuxna barn vars hem är täckta av vinrankor och törnesnår,
den sorts manlighet som i åratal höljt vår sanna natur,
hållit oss isär, begränsat oss
och gjort det omöjligt att fullt ut mötas, män emellan.
Som vi ibland längtat efter vår egen pappa. Han som byggde lådbilar åt oss,
fiskade med oss och tog med oss ut på fältet,
lärde oss hur man får en drake att stiga men själv höll han sig kvar på marken.
Behärskad och vingklipp som en riktig karl.

I gräl med mamma drog han sig undan till garaget och slog kanske extra hårt med hammaren.
Stängde in vilddjuret, den manliga energi som aldrig fick löpa, bara tryckas undan. Aldrig löpa
utan bindas och kontrolleras, vändas inåt
och bli en muttrande småsur otydlighet.
En egen vilja som tillsist förtrycks att kanske självaste själen dör
eller ännu värre.

Det var våra pappor som lärde oss cykla. Lärde oss tälja. Lärde oss hur draken kan stiga högt
men de glömde bort att prata med oss, de glömde bort att vi också ska bli män
som en gång ska bär oss år på samma klumpiga sätt.

Men vi bör se längre, bortom och begripa den kulturella kilen som körs in mellan mandom och samhälle
för det är osäkerhet som gjorde våra pappor tystlåtna bakom tidningen.
Rädsla att vara sig själva blev de hoptejpade läpparna
som plötsligt sprack upp och sa, fråga din mamma istället…

Frånvaron av våra pappor är frånvaron av broar mellan den sorts manlighet
som är både hård och mjuk, som stiger högt ovanför trädtopparna.
Står där stolt i sin skepnad och verkligen lever sin manlighet så som den är, i all sin mänsklighet.

II

Våra pappor har alltid funnits för oss,
de är mjuka, svaga, omfamnande, närvarande, maskulina,
stötande, feminina, vilda,
håriga, jordnära
som tillsammans med den stora modern hand i hand
alltid funnits i flocken och sprungit vid vår sida

Sanningen är att våra pappor alltid älskar oss
precis som vi har alltid älskat dem
och jag vet en plats där den kärleken äntligen kan visa sig

Jag vet en plats där vi slipper undan från
alla onda krafter som i manlighetens namn
sliter sönder vår värld,
en plats där vi kan mötas i vår mandom

Jag vet en plats där män i alla åldrar samlas omkring elden
och tillsammans sjunger, dansar,
låter hjärtat som en discoboll öppna sig och glänsa

En plats där örnen stiger högt,
upp till alla tiotusentals drakar
vars trådar hålls av generationer av män,
mjuka, vilda män som både ler och skriker,
dansar den sorts dans
som både svänger och blöder

Annonser

och så slappnar vi av

Jag har ett tydligt minne av att jag fick en massa kassettband av barnpsykologer när jag var liten. Jag hade väldigt svårt att slappna av. Kommer ihåg att en skäggig doktor gav mig ett kassettband där han läste några slags avslappningsgrejer till tonerna av Fleetwood Mac Albatross. Kommer ihåg att han drog väldigt länge på frasen ”och så slappnar vi av”. Det där kassettbandet gjorde väldigt stort intryck på mig. ”och så slaaaaaappnaaaaaar vi aaaaaaaaaaav” Det var så fint. Så låg jag där på vetevägen 6 i min lilla plywoodsäng med legolådor inunder och bara stämde med i tonerna. Kommer ihåg att det faktiskt kändes som att sitta på en albatross på väg in i Nangijala eller nåt. ”och så slaaaaaappnaaaaaar vi aaaaaaaaaaav” Ett rymdskepp, en kram, Tranströmer liksom.

Man borde plocka fram de där kassettbanden nu kanske? Mitt i detta stressliv med alla projekt, yrsel och själaarbete så behövs sånt. När vi sitter på våra ändlösa möten och oroas över framtider, ekonomier och vad som ska lagas till lunch. Då behöver vi en skäggig doktor intill örat, en som säger ”och så slaaaaaappnaaaaaar vi aaaaaaaaaaav” Tror att det blir lite enklare då. Luftigare. Friare liksom.

Textskrivande

Idag är måndag och terapidagar. Brukar ta måndagar till arbete på nya boken, det är ungefär det enda jag orkar med. Att skriva ur mig.

Sitter och skriver om en gammal text som heter novemberpakt. Brukade köra den live förr. En trasig kärlekstext. Den är fin på sitt sätt, sådär härligt hjärtskärande som man skrev då man var runt tjugotre. Den är redan publicerad lite här och där. Fick mycket lovord för den, många har önskat den framför scenkanten. Jag vill ha med den i nya boken, vill samla ihop gammalt och nyskivet men den behövs ändras lite. Det blir en helt ny text faktiskt. När jag låter det stadiga och lugna möta det fladdrande sköra. Det smärtar ännu bättre då. Fjärilen behöver tyglas för att kunna flygga högre. Det blir lite mer hmmm, Bergman.

Vi vill känna igen oss i hjärtesorger och tryckta dikter. Vi läser för att känna smärtan bakom bröstet. För att mysa och rulla runt i skiten vi avskyr. Vi vill åt den känsla som angör brygga mellan hel och brista. Ingen Svenskalektion vill vi ha! Inga rödpennor eller språkfascister! Vi vill känna och läsa. Se och lära! Känna hela världen ut på fingerspetsen! Stiga som en nyckelpiga!

Hoppas texten kommer med ända fram tills tryck. Sånt vet man aldrig. Det är lång väg kvar dit.

Klubb Serum (Hymn till The Cure)

Livet kan kollapsa. Allt kan ta slut. Orosmoln och köldskador då lyckan plötsligt inte lirar i samma liga som livet, utan börjar köra korpserie. Människor kanske ber oss klippa håret och skaffa ett arbete som alla andras, som andas normalitet och tysta samförstånd vid kaffeattomaten.

Liver kan kollapsa. Det finns tusentals variationer; Livet kan ta slut, kärleken kan älskas slut, bekantskapen kan bekanta sig klart. Knuten som slår runt i magen då vi efter gympan hitta våra kläder i duschrummet och mitt i vintern tvingas gå hem iklädda shorts. Livet kan kollapsa. Arbetskompisarna kanske aldrig hör av sig, kanske blir vi finklädda vibrerande levande framför stereon lämnade hemma i ensamhet.

För ibland kan man fråga sig varför vissa av oss straffas för brott vi inte ens begått? Varför ska vi behöva leva som om vi har en massmördare inackorderad? Som om vi är hemliga agenter på ett femtiotalscafé som tvingas skicka meddelande under bordet till andra tjejer, killar, kvinnor och män med rakbladsärr i själen och snaror slagna kring hjärtat. Alla vi med vässade pennor i skrinet och lika delar hemligheter och hjärtesorger stapplade till en storlek av K2.

Liver kan kollapsa. Det värsta händer ibland mitt i livet. Smulas sönder och blir grått. Det är då The Cure finns där, bara som ett exempel, det finns även andra. Jag pratar om det där blodröda korset som göms bland skivor, tavlor, böcker och filmer. Riddarna i blankar sidor och BPM, som stormar från alla håll alltid till vår undsättning, ger oss huvudkuddar för att vila ut och möjligheter att orka vidare.

Du är inte så många LIKE du får på facebook

Idag har varit en händelserik dag. Det händer mycket i mitt liv just nu, tar stora steg i både samtalsterapier och mitt yrke. Utveckling gör lite ont men det ska göra ont. Ontet är ett kvitto på att utveckling sker.

Det är skönt att känna att vissa saker börjar gå på automatik. Att tryggheten sitter som en korp på min axel och själv väljer att då och då, knuffa till mig. Liksom, som om jag faktiskt tagit mig någonstans. Som om jag lagt ner ett hårt jobb som börjar löna sig. Läskigt!

Jag har aldrig haft problem att säga till människor att jag mår dåligt, det har nog varit tvärt om. Jag har glappat för mycket och kanske nu äntligen lärt mig att hålla tillbaks lite mer. Kanske fått lite karaktär så att säga. Karaktär borde människor ha lite mer. Facebook till exempel. Tycker ibland att den skulle kunna döpas om till gnällbook, är så trött på att läsa att folk mår dåligt – ta tag i saker då. Eller ännu värre är när folk skriver åt andra hållet – skrytbook är då namnet. ”Åh, barnen är rosiga på kinderna och fåglarna kvittrar, jag är så lycklig” Varför inte bara säga som det är ”Barnen slås, vi äter pizza och en skatta har tagit talgbollen – men hey, det är livet och jag älskar det” Vad är det för fel att bara acceptera alltsammans som en enda helhet som både smeker och skär. Varför måste vi sändigt välja sida? Idag har jag till exempel själv både varit glad och gråtit lite. Fan! Jag kanske är manodepressiv!

Nej, jag är mänsklig i hela min kropp. Rätt igenom samma vardag som de flesta. Kan man inte bara skita i statusuppdateringen? Luta sig tillbaks och hålla det kvar inom. Varför denna show-off! Varför inte bara spara känslan i sitt eget hjärta och lita på sin egen människa. Varför måste vi bli godkända av varandra? Räcker det inte att vi själva tycker om oss själva?

Utanför trycker mörkret mot rutan och jag ska gå hem. Dricka kaffe och ta en lugn meditativ kväll. Kanske. Bläddra i en bok, binda flugor och kanske stå mitt på golvet i tio minuter, känna att jag lever. Räcka till.

Diktskrivande en seg måndag

Läste på aftonbladet att det är den jälvigaste måndagen idag. Årets värsta. Bra att man redan gjort det klart så att dagen inte kan överraska och blir bra. Det är fint, det är människan det. Skrev en nu dikt precis nyss. Den blev bra, kanske hamnar i nya boken. Tyck till….

Smycke

I takt med hackspettens slag
knackar saven inom och drar svarta kablar
över själens sopberg, genom hålet inom,
gamla telefoner av bakelit
som ringer på andra sidan,
rösterna som viskar då luren lyfts
är både hesa och ömma, säger att
språk utan ord talar tydligast

Vi drar handen genom jorden,
myllan under naglarna som senare
på kontoret
knastrar mellan tänderna
är en uppmaning
att istället släppa allt vind för våg,
gå ut och kasta med den osynliga pälsen,
som vatten skaka av all falskhet, all teknik,
alla sorger och bekymmer,
ta en fin apelsin, sund som en sol
och bära det inre leendet som ett smycke runt halsen

Stapla högtalare som ett torn upp till stjärnorna
lyssna till linorna
de långsamma fiolerna som gnids
och lägger ett soundtrack, en ljudkulis
till våra långa promenader
genom steniga passager

Att äntligen lära sig hålla handen på bröstet,
kalla tillbaks sina fåglar
och matar dem med tumnageln
där en klick hopp sitter

Bergfast

Frukter

Den här dikten kommer finnas med i min nya bok. Om ni är i Hgafors någon gång kan ni läsa den på väggen i Hagfors bibliotek.

Frukter

Det finns ett uppochnedvänt träd som växer
där mänskligheten slutar,
ett rotsystem som sträcker sig ovan stjärnorna,
ut i det som vi valt att kalla,
det stora okända
och som hämtar näring från andra sidans tajming

Med kronverket inom oss
innanför det igenkända och nåbara
går vi dagligen förbi den frukt
som hänger på vardagliga grenar, lyser
försöker få vår uppmärksamhet,
frukter med köttet sprängfult av sagor och magi,
allt det där som bara väntar efter att berika våra liv,
göra dem

fantastiska