Ett hjärta på nattvandring

Igår gick jag för mig att testa ett litet mini, mini projekt mest som en kul grej.
Så jag gick ut på min facebook och efterlyste textrader. Fick en hel del svar och nu har jag satt ihop allt till en enda lång dikt. Jag har kursiverat texten som är citat från vänner.
Det går även att lyssna på den vi min myspace. HÄR!

Ett hjärta på nattvandring

Någon sa att livet är alldeles för kort och underbart
för att inte levas fullt ut,

kanske det stämmer denna vinterdag då gräset lyser grönt
under trasiga, grå moln, svart natt
lite svårt liksom att svälja alltsammans
då det känns som om jag dog igår natt,
som om jag inget annat är än
ett kallt och ensamt decemberbarn utan chans på vare sig julkapp, omstart eller trissvinst

Hjärtat är tomt och det är kallare än någonsin och då mina steg vandrar ut över den stad jag föddes i
och tvingas bo kvar nynnar jag med
i min fantasis månskenssonat klädd i snövit skrud,
drömmer om perfekta barndomsjular
och ingen ångest som kommer emellan mig och liv

Livet är ett genrep inför den stora entrén på andra sidan sa någon,
att våra liv är små steg på väg mot det som inte är,
sa någon annan
men ordspråk är för mig ibland lite som att suga på gammalt mynt,
metalliskt och statiskt liksom,
gamla slitna ordspråk som
”Livet är det som händer medans vi planerar”
berör mig fan lika mycket som frasen
jag gillar bacon,
lika fint som musik i mina öron
i alla fall

Gasmoln i svarta hål och Higgspartikel vänder univerum ovanför mitt huvud sker liksom mirakel,
ständigt, rymden som en magisk ram
till detta lilla trolleritrick till man
som vandrar runt här nere i Hagfors,
Värmland, Sverige, världen och tillbaks igen,
liksom, Yehoooo! En bergodalbana av känslor
med vitnande fingrar runt mörkrets nackskinn,
vägra vika ner blick för vare sig Jantelag eller lieman
på en skala 1-10 är detta en klar 17
kanske till och med snudd på 18
det är så jag känner för mitt liv
i alla fall i drömmen, tanken

Som en isig virvelvind smyger hon naket omkring,mitt decemberbarn, nyfött som nyuppstigen dröm
om en bättre värld
jag är inte rädd för döden, att döden tar min dotter.
det är saknaden och tomheten
efter henne som skrämmer,
som alltid då drömmar försvinner, är jag rädd
för själv tomheten i huvudkudden,
att visionslöst stå kvar när alla andra flyttat ifrån Hagfors

Buskuren snålar på värmen ikväll,vet inte varför jag sitter här sista bussen gick
för en timme sedan men jag brukar sätta mig här,
som om en spökbuss ändå skulle komma
och ta mig bort långt bort från Hagfors,
ta mig bort från Värmland, Sverige, världen
och ibland blir jag bara för gnällig
men gubbgrinighet är en ynnest som tar tid att lära sig uppskatta,
liksom inlagd sill.

Vi klättrar på osynliga stegar
som är själva villkoren för vår existens
men ju högre vi klättrar desto mer glömmer vi bort skillnaden
mellan stegen,
glömmer allt djupare
att det finns sidor inom oss som strider mot varann
,
att motsägelsen är en befrielse på nåt sätt,
som att döden faktiskt bara är en baksida
av samma mynt som leva,
nästan som livskraft kommer in i busskuren nu!
Men den färgglada fasaden spricker
och jag faller ihop i en grå hög, igen

och fortsätta min nattvandring över Hagfors, torget,
grön ligger granen på torget,
höll på stava fel,
inte bra för man vill vara perfekt för fan,
renslipad och ihärdig, som människa felfri!

När han skulle torka sig var papperet slut,
alternativt: Han såg fram mot saker,
sa alltid pappa
också ett ordpråk, kanske lite konstigt sådan
med ger det trygghet till den som uttalade det så vad fan!
Kör hårt!

Min mormor Ragnhild brukade alltid säga smarta saker,
liksom mig så tänkte hon för mycket,
när man kom hem till henne så tickade långvårdsklockan
sakta, sakta över bordet och förr i tiden, sa hon
och doppade smörgåsen tjugo gånger om glaset,
hälsade man på hos varandra,
sant, för idag så glöms våra gammal bort,
gläntar på gardinen och drömmer kanske om spökbussen
som tar dem långt ifrån Hagfors Värmland, Sverige, världen
kosmos, gör dem till stjärnstoft, ljusår
bort, upp och ut genom hålen, Nangijala eller vad fan ni vill!

Plötsligt abdikerade tillvaron, därefter föll Ragnhild i backen,
varpå utförlig fallrapport skrevs
av han med luvan och lien,
stroke löd domen, en följd av stress i livet,
en följd av det osynliga flyttlass som hon drog,
så hördes skrattet klingande som nyponfrostig regn bakom nacken och skutan kapsejsade för en stund,
gled bort i kista och sen i jord,
på hennes begravning besökte en korp trädet utanför kyrkan,
på vår väg ut, svartklädd som alltid
såg jag kontraktet mellan människa och liv plötsligt glittra,
som då glädjen sprider sig när varje inandning
bildar norrsken på insidan
I ett ögonblick av lycka och rus försökte jag omvandla mina känslor till ord,
men orden dödade känslorna och meningen försvann
då min familj såg de vare sig kontrakt eller korp,
missuppfattade
Blåsten tog det som var mina hårt ihopsamlade tankar
och skingrade dem till små irrbloss
i den mörka natten…

December lider mot sitt slut, liksom min lilla
nattvandring över Hagfors,
jag kan känna tankarna skingras lite nu,
förr var jag en tät planet som åskade och mullrade bort mina dagar
Jag tappade bort mig själv ett slag
för att finna ett större perspektiv i mitt liv
och ett skimrande stoft av flisor och skärvor
från mitt forna jag uppenbarade sig

Gott nog. Jag slutar här,
mitt liv är ibland som en vaken mardröm som
försover sig med kuddavtryck i ansiktet
och om jag springer ut i mörkret, lova att följa efter mig då,
jag faller så ju lätt och jag vet aldrig vart jag ska
men nu ser jag ett ljus närma sig,
tror faktiskt att det är en buss

Annonser