Sanningen säger, energin vi äger

Sitter på ett lånat kontor i Munkfors. Jag ska föreläsa för ungdomar här. Skriver lite krönikor och dikter nu. Har en långt flyt av föreläsningar nu. Det har gått mycket, mycket bra. Det är vår. Jag är yr men reser mig över det. Det kommer släppa, det kommer ta tid.

Kraft och energi är inget var en av oss äger. Det är något vi delar. Det finns bara en enda energi och den är kollektiv. Den delas av alla. Vi är alla blott batterier i en delad värld, vi är varandras motpoler. Vi sitter ihop. Du äger ingenting i slutänden. Din kraft är alla andras. Det är ett bedrägeri mot dig själv att tro att du äger något. Däremot har du ett ansvar. Det ansvaret är att ge din del av energin till världen, ge den utan något som helst krav på motprestation. Gör vi alla så, kommer den här världen berika och stärk oss precis som det är menat. Vi kommer flygga som örnar tillsammans, bredvid och över, under. Det kommer räcka till alla. Vi kommer bli förvånade hur mycket kärlek och energi det finns och hur outtömligt allt är.

Nu vet vi alla att så är inte fallet. Det är mindre än så, svårare än så. Den här världens största problem, egoismen. Att vi alla tror att vi äger saker och ting. Att vi äger pengarna vi tjänar, att vi äger luften vi andas, att vi äger energin då den kommer, att vi äger våra liv.

Sanningen är att vi äger ingenting, vi besitter och vårdar, tar hand och förestår men vi äger ingenting.
Och det är sanningen ska göra oss fria.

Annonser

Att våga ta ett steg till

Berätta för mig, snälla någon. Berätta varför mitt hjärta slår som hammarslag genom tidens grånade golvplanka. Förklara för mig varför kärlek rinner som sand genom perforerad plåt. Förklara för mig hur en fri själ ser ut. Vad själen har för vikt. Vad vingslaget från flyttfågeln tar vägen då resan är slut. Förklara för mig vart jag kan se stygnen i himlen, varför den väv omkring oss är ett valv som rymmer något obeskrivbart.

Jag vandrar fram över gatorna. Jag bär regn i mina stövelskaft. Jag olycklig men tror på en lycka som komma ska. Jag är orolig och rädd, skrämd och evigt tacksam att det är nu detta sker och inte om tjugo år.

Det blåser trumpethorn, och bjällerklockor. Fanfarer bara för mig. Jag är tacksam att jag levt så länge, för att inse att döden gjort mig fri. Att livet är delat, en flod där värmen strömmar fram genom och sätter vår värld i gungning.

Det är sånt jag räknar in. Det är känslor jag jagar. Det är andetagen. Det är vingslagen, det är, det är, det är livet. Att räkna baklänges från fem och ändå komma till siffran tio.

Enkel

Det svåraste i livet är att vara enkel. Däri ligger den största kampen. Förr var jag öppen och enkel och jag trodde det var så självklart att alla var lika enkla som mig och därav trodde jag att det var något fel på mig, att det komplexa var en dugd. Att jag helt enkelt borde var mer komplex. Men att var komplex betyder att man troligen mår sämre. Att vara komplex är att dölja sig.

Idag är mitt liv mer komplext än för ett par år sedan, därav mår jag sämre nu. Den enkelhet jag förr haft. Den porlande bäck av liv som förr rann genom min själ är idag blockerad av ett vattenkraftverk. En komplicerad och svårtillgänglig byggnad. Ett komplex som nu ska rivas. Det har jag bestämt mig för, kosta vad det kosta vill. Jag tar in vare möjligt arbetskraft och avsätter mitt inre kapital för att lägga på denna rivning, på mitt återbygge.

Alla människor har vi en inre vildmark. En storslagen skog med tusen gnistrande sjöar. Två vildmarker kan även förenas, mötas. Men lika enkelt som självklart som denna skog prunkar, växer och inger mod, tröst och syre till vårt blod. Lika självklart som minnesanteckningarna tränger in i varje stam. Lika enkelt och tragiskt kan det gå helt fel. Vi skövlar oss själva, går emot vår inre fauna och planerar ut icke inhemska arter. Korsar floder och spränger berg. Enkelt är vad det är att släcka elden som brinner på vår bergstopp. Utrota det vackra och bygga stålmonster mot en giftgrön himmel, resa monument över vår skadade själ.

Jag ska fortsätta i terapi, kommer till och med att utöka den. Ska börja hos sjukgymnast. Vill försöka börja lyssna på mina tecken. Är bered på att göra det som krävs för att må bra igen.

Imorgon står jag för första gången på två månader på min älskade scen igen. Det var länge sedan men jag måste ut igen. Jag vill bli enkel igen. Min vildmark kallar. Lyssnar du på din?