Utanför slår regnet, hamrar mot asfalten, människor hukar under paraplyer. Det är hösten som drar in. Det är underbart på många sätt. Människor jäktar mellan sina liv och sysslor, en vanlig helg i storstaden. Det är underbart, jag börjar tycka det är underbart med människors vanliga, vardagliga liv. Jag kanske blir äldre.
Jag sitter och skriver lite planlöst i mina dikter den här förmiddagen. Gråter. Jag gråter ofta. Läste en artikel i Amelia om Marcus Birro, att han också gråter mycket och mäter sin manlighet i det. Kan inte mer än hålla med. Manlighet är att våga visa sina känslor, att inte hålla tillbaks. Ändå är det precis det jag gör ibland. Håller tillbaks. Det är som en sjukdom det där att inte vara tydlig mot sin omgivning.
Jag gråter över mina egna ord. Har skrivit en ny dikt som säkert kommer finnas med i mina kommande bok. En hyllning till min vän som gick bort för ett par dagar sedan. Den blir jättefin om jag får säga det själv, det är så skönt att kunna skriva ner sina känslor och sen gråta lite över dem. Det ger mig perspektiv i livet. Ömhet inför mig själv.
Jag vill vara tydlig i mitt liv. Gör rätt val men ständigt finns en rädsla att jag ska göra fel val. Att bli vuxen är också att inse att man ibland gjort fel val som dragit in vagnarna på fel spår. Att man helt enkelt förlorat tid på oväsentligheter. Det är min stora skräck, att jag ska slösa bort tid på sånt som är oväsentligt.
Fan vet och kanske gud.
Idag blir jag annars väldigt imponerad av fina Lars Lerins ny tavla av Draculas slott, hejdundrande fin. Funderar på att gå på bio kanske, eller en tur på stan efter att jag skrivit klar. Vet inte.
Nere på hörnet ser jag en kvinna stoppa om sitt barn i vagnen och fortsätta med raska steg, klapprandet från hennes skor reser genom vägarna som kastanjesmatter. En katt försvinner skrämt bakom husknuten. En bil åker förbi. Två kråkor flyger över taken där regnet svart lägger sig som en tung hinna…..
kalashnilove.wordpress.com 