Min vänner

Ibland bara, när man sitter såhär en väldigt fin solig dag i början på oktober och mår jävligt dåligt över olika saker. För det har jag gjort idag, mått jävligt dåligt. Det är ingen annans fel, bara mitt eget, för oftast har mitt dåliga mående endast nervtrådar fastsatta i mitt egna demoners jävla sätt att vara.

Det är en solfin höstdag i början på oktober och livet brakar utanför som en jätte på väg mot byn. Det skorrar från hans mage, det enda som kan mätta honom, min oro.

Men så slår det upp en ros genom lager av jobbiga grejer. Min vänner, för jag har fantastiska go vänner som tänker på mig. Det värmer mig. Det gör mig alldeles glad och ger mig energi. Och jag är kanske dåligt på att säga det till er men jag älskar er alla. Ni betyder så mycket för mig.

Annonser

Att gråta över sina egna ord

Utanför slår regnet, hamrar mot asfalten, människor hukar under paraplyer. Det är hösten som drar in. Det är underbart på många sätt. Människor jäktar mellan sina liv och sysslor, en vanlig helg i storstaden. Det är underbart, jag börjar tycka det är underbart med människors vanliga, vardagliga liv. Jag kanske blir äldre.
Jag sitter och skriver lite planlöst i mina dikter den här förmiddagen. Gråter. Jag gråter ofta. Läste en artikel i Amelia om Marcus Birro, att han också gråter mycket och mäter sin manlighet i det. Kan inte mer än hålla med. Manlighet är att våga visa sina känslor, att inte hålla tillbaks. Ändå är det precis det jag gör ibland. Håller tillbaks. Det är som en sjukdom det där att inte vara tydlig mot sin omgivning.

Jag gråter över mina egna ord. Har skrivit en ny dikt som säkert kommer finnas med i mina kommande bok. En hyllning till min vän som gick bort för ett par dagar sedan. Den blir jättefin om jag får säga det själv, det är så skönt att kunna skriva ner sina känslor och sen gråta lite över dem. Det ger mig perspektiv i livet. Ömhet inför mig själv.

Jag vill vara tydlig i mitt liv. Gör rätt val men ständigt finns en rädsla att jag ska göra fel val. Att bli vuxen är också att inse att man ibland gjort fel val som dragit in vagnarna på fel spår. Att man helt enkelt förlorat tid på oväsentligheter. Det är min stora skräck, att jag ska slösa bort tid på sånt som är oväsentligt.
Fan vet och kanske gud.

Idag blir jag annars väldigt imponerad av fina Lars Lerins ny tavla av Draculas slott, hejdundrande fin. Funderar på att gå på bio kanske, eller en tur på stan efter att jag skrivit klar. Vet inte.
Nere på hörnet ser jag en kvinna stoppa om sitt barn i vagnen och fortsätta med raska steg, klapprandet från hennes skor reser genom vägarna som kastanjesmatter. En katt försvinner skrämt bakom husknuten. En bil åker förbi. Två kråkor flyger över taken där regnet svart lägger sig som en tung hinna…..

Tankar från rum 8

Jag ser ett Sverige på kanten mot något stort, dramatiskt och väldigt otäckt. Vi har rasister i riksdagen, det är läskigt. Dels en blå regering som kommer fortsätta sälja ut, stänga av och tillåtar klyftorna att växa. Det är med oroliga ögon jag ser framtiden tillmötes.

Sitter i rum 8 i Göteborg, i hotellet, i Sverige, i kylan. Jag är här för att prata om mitt projekt småstadshjärtan på bokmässan. Hösten ligger som en gul mjuk kula i revolverloppet och trycks snart ut över vår lilla skadeskjutna land, begraver sig i köttet. Kommer som en förmildring, en bön, en lika fantastisk och lika självklar vän som alltid. Hösten kan man lita på, precis som alla andra årstider.

Lika självklart som årstidernas växling är också döden och det är på döden jag tänker mycket på just nu. En god vän till mig och min familj dog igår. Cancer i hela kroppen. Det är en sorg. Det är en orättvisa.
Han var en fin människa, en person som alltid fanns där. Ni vet den typen av vän som finns kvar även om man inte snackat på länge. Tre minuter i samma rum om man är liksom uppdaterad. Han drev tillsammans med sin fru ett företag som jobbade med att hjälpa missbrukare och anhöriga tillbaks. Han var själv nykter missbrukare sedan många år och som jag brukar säga, de bästa människorna är narkomaner som kommit tillbaks från missbruk. Han var en hjälte för mig. En klippa och när klippor försvinner så känns det, fundamentet i sig självt rubbas. Som av en jordbävning i hjärtat.

Dock finns han redan med mig. Det känns nästan inte som han gått bort utan är redan bland oss. Jag tror verkligen på det, den värsta sorgen med döden, frånfället, är vi aldrig får chans att prata med men våra vänner och familjemedlemmar i det verkliga, köttsliga tillståndet. Men vi får aldrig glömma bort att det är i anden de verkliga mötena sker även innan men också efter dödens besök.

Min vän kommer möta mig igen i anden och jag är stolt över att jag har honom i mig som en klippa, fortfarande varm och trygg och han ska finnas kvar där. Han kommer aldrig lämna mig. Han finns här och påminner mig om något, nästan som om jag ska få insikt att ta tillvara på något…..

Men visst saknar jag honom. Sänder hans familj mina tankar. Saknar honom och tänker gråta när det behövs, som en hyllning till den kärlek jag känner.

Vem är det som går vid min sida?

Utanför börjar små gula löv krypa fram på träden, årets gråa hår. Det är utmätt, tiden alltså. Det här året kommer också snart ta slut. Förr än vi anar. Jag kan inte bevisa det helt vetenskapligt men jag tycker att tiden går snabbar nu än för fem år sedan.

Jag har så galet mycket just nu. Slutföra och åka till Örebro och mastra småstadshjärtans skiva som kanske blir det bästa projekt jag medverkat i, sen blir det bokmässan i Göteborg i slutet av månaden för att göra lite reklam för projektet. Den 18 september blir det vernissage för en fotoutställning i Hagfors stadshus, det är två ungdomar som fotat sitt eget Hagfors som nu kommer ställas ut. Planerar även en turné. Det är mycket uppträdande just nu och jag känner mig på ständig turné. Försöker mellan varven skriva på nya boken också.
Ledighet är en plötslig oas i verkligheten vardagen, är jag lycklig? mellan varven, annars växer ett stort vemod i mig just nu. Under ett uppträdande förra veckan frågade en berusad man mig rätt ut om jag har hittat gud. Det hade han och det hade tydligen gjort hela grejen för honom. Vilken jävla fräckhet, ge stackars Ismael Ataria en dos existentiellt ifrågasättande sådär under livshowen. Vilken jävel.

Ordet gud har drivit allt längre bort ifrån mig, det känns ändå som om jag har något på gång. Något annat har börjat ta plats i mig. Ordet gud är ett moln som sakta löser upp sig och avslöjar något där bakom som är gud men med andra namn. Jag är troende. Jag tror. Jag tror. Vet att jag tror….

Annars är saker kämpiga just nu. Känner mig lite trött och kantstött. Att något annat har kontroll på mig liv, inte jag själv. Att såriga händer håller i trådaren. Styr mig genom vardagen, kaffekopparna, samtalen, arbetet. Något annat som vickar mig mellan hem och arbete. Vet inte vad, bara en känsla av att jag just nu inte är i kontroll.

Jag har en god vän som är sjuk i cancer. Han har inte länge kvar. Det tänker jag på. Ekonomi som ska räcka till. Det tänker jag på. En bror jag inte pratat med på länge. Det tänker jag på. Drömmar jag vill ska leva. Det tänker jag på.

Tankarna haglar som stora tennisbollar mot marken. Krossas i tanken, illusionerna. Annars stilla men vem är jag för mig själv när tystnaden rätt och slätt. Vem är jag inför mig själv då ensamheten råder. Vem är jag för mig själv bakom motiven, visionerna och glöden
.
Vem är det som går vid sidan av mig. Vem är det som lägger tyngder på mina axlar, tillåter mig att lämna stora avtryck i asfalten på min väg hem efter jobbet.

Ja, vem…..