Tanke innan lunch

Det är väldigt mycket för mig just nu med läsningar. Riktigt kul också. Arvikafestivalen är nyss avklarad och härnäst bär det av till Hedemora för vildrosfestivalen. Kom gärna och kolla om ni är i krokarna. Jag uppträder på fredag klockan 16.00 och på torsdag 17.00 tillsammans med Bengt Berg.

Jag kommer aldrig att låta munkaveln sättas på mina problem, tänker aldrig bli en sån som kväver min röst. Jag ska fortsätta prata högt om bräcklighet och sårbarhet. Vitt och brett yttra mig om angelägenheter inom mitt mänskliga hjärta. Jag är av tron att våra mest allmängiltiga sidor är sånt som berör andra. Människor vill höra andra människor som pratar om hur det är att vara människa.

På senaste åren har jag märkt att en ny form av apati smugit in i vår vardag. Människor orkar inte engagera sig i varandra längre. Det tar mer kraft att lyssna och ta sig tid för andra, vi har inte råd att samtala och ta oss någonstans tillsammans längre. Människor bryr sig mindre om sin omvärld nu än för fyra år sedan. Det är skrämmande hur fort det gått. Jag vill inte vara med i den utvecklingen. Jag vill att vi tar oss någonstans tillsammans. Därför skriver jag, därför uppträder jag. För att skapa en plattform för mig själv att koppla i andras hjärtan. Därför tackar jag alla er som kommer och tittar, lyssnar och känner med mig. Ni slutför mitt arbete tillsammans med mig. Ni är guld värda.

Facebook är väldigt bra men det för med sig mycket dumt också, det förkortar, hugger av och öppnar inte upp för djupare tankar. Det är en yta jag börjar får lite mer koll på.

Annonser

Från min dörrmatta

Att medvetet sänka sig ner i förlåtande vatten. Ta lite ansvar och så, kanske ta det lilla lugna och andas. Komma ihåg sin rädsla, sätta guldkrona på bräckligheten. Alla inklusive jag själv vill nå någon slags gemenskap men med åldern finns det alltid en risk att denna vilja plötsligt ersätts av något annat, en ovilja till gemenskap.

Plötsligt låsa in sig och tänka, hoppas ingen kommer och hälsar på. Titta genom hålet i dörren och vänta med att gå ut tills människorna därute försvunnit helt och hållet. För gode gud, tänk om det skulle vara folk där. Tänk att behöva träffa människor.

Gemenskap är en färskvara som måste underhållas annars kan det lätt gå utför, det går fort att misstänksamheten och övervakningskamerorna kommer in i bilden. Det går fort att utrota kärlek i ett samhälle. Vi är alla i behov av varandra.

Någon slags bön kanske skulle vara på sin plats idag? En bön till oss alla att orka fortsätta framåt. En bön från min lilla hembyggd häruppe i norra Värmland. En bön att föröka fortsätta ta våra liv på största möjliga alvar som om vi har ett ansvar mot vår omgivning men kanske först och främst oss själva. Att kärlek är en dörr att smörja och se till, en dörr att hålla öppen. Dagligen gå fram till och lägga ut välkomstmattan även om ingen knackat på den senaste månaderna. Vi måste göra det för den dag vi inte gör det, tänker, nu skiter jag i det! Den dagen är fösta dagen på ett liv i svart, bitterljuv bitterhet. Ett dött liv, om ni så vill.

Hoppet överlever alltid, hoppet ska göra er fria tillsist och som en stor man sa, det finns ingen mer kraftfullt än en människas dröm vars tid är mogen.