Tid att ta det lite lungt, kanske?

Tiden är ingen självklarhet längre, det är bara en möjlighet öm som ingen annan. Förr var tiden något som oupphörligen flöt fram under broarna. All tid i världen fanns. Det var sena kvällar, fester. Vinden blåste rätt i min rygg och jag lät min blick falla i landskapet omkring mig. Jag trodde att jag var odödlig, att just jag var den där som fått möjligheten att överleva oändligheten.

Jag lurade mörkret och satt uppe om nätterna och klappade kristalkulan, trodde mig kunna se hur allt skulle bli och att det var lika enkelt som ungdom och vind i håret.

Nu för tiden känns det som om själva tiden plötsligt går fortare, det stör mig. Det känns som om alla möjligheter bara visslar förbi i överljudsfart. Är ständigt orolig om jag ska hinna med allt jag vill med mitt liv. Det är en oro som finns vid min sida, ständigt som en flådd hund som springer vid min sida och skäller på mig, hugger mig i benet så fort jag stannar upp och hämtar luft. Placerar järnbalkar på min axlar. Outtalade bördor att dra runt på. Få ont, svårt att sova.

Så mycket som jag vet, har jag bara ett liv på mig att hinna med allt det där som ska göras. Det är hög tid att sätta lite fart nu, känner det, det är hög tid att snida till barkbåtarna och jävlar, sätta dem i sjön. Göra biffen klar att ätas. Kanske få lite tid att fullt ut ta det lugnt.

Annonser

En mardröm

Igår kväll hade jag den jävlar läskigaste mardrömmen jag haft på länge vill jag lov.
Jag drömde att jag befann mig i någon slags Sverige i gamla dar. Sådär senare tid av artonhundratalet. Jag hade gammal otympliga kläder på mig, var i någon slags lada eller liknande. Det fanns en ännu större lada framför, jag kände igen platsen, kan bara inte komma på vart ifrån. Framför fanns en oändligt lång leråker där kråkorna ödsligt pickade.

I ladan pågick någon slags sjuk ceremoni eller likande där människor skrek och hoppad runt i ring och sjöng konstiga, förvridna sånger. Även de var klädda i äldre, rysk/svenska folkdräkter. De hade någon slags ledare bland sig, han kallades för midsommar-hans. Han gick runt och domderade med alla. Det bar alla en otäck förvriden min av galenskap i ansiktet, de såg skitvidriga ut helt enkelt.

Tydligen var de kannibaler också. De sjöng någon slags grotesk version av Värmlandsvisan, där de sjöng in namnen på den som skulle dödas och ätas upp härnäst. Det var då mitt namn började sjungas, varefter de jagade mig runt på leråkern och de skrek hysteriskt åt mig, skrattade och jagade mig. Såklart tog jag mig inte framåt så fort jag ville, sådär som man alltid gör i drömmar. Jag rasade hela tiden på grund av leran och mina tunga kläder, tog mig inte upp. Jag hade en kniv och började skära halsen av dem en efter en, det läskiga vara att de, säkert på grund av den extrema hungern, börjat producera mindre blod så när jag skar halsen av dem så fläktes den upp med ett torrt nästan frasande ljud, ungefär som att skära upp en riktigt torrlagad kyckling eller kalkon. Det var hemskt.

I alla fall, tog min energi slut och de hoppade alla på mig och slet mig i stycken varpå jag vaknade med ett ryck, svettig och helt utom mig. Precis som någon jävla film man ser ibland….
Det tog kanske 20 min innan jag kunde somna igen.

Kort bön för söndag

Att ta sig över livet, helskilnad och tillbaks igen. Det leder ett spår genom livet, av magi och glittergrus. Det finns en ledstång inuti varje andetag vi tar, ett rör som leds rätt ner i oss. Som vi kan forsla oss ner genom dagarna vi lever i.

Jag kan inte bli mer säker på livet. Ändå tvivlar jag ständigt på allt men jag är inte min känsla. Känslan är bara mig och den är flyktig, den är aldrig det enda. Jag duger bättre än så.

Idag ska vi hälsa på några vänner på sjukhuset som nyss fått en liten son, det är stort. Att sländorna snart dansar över vackra insjöar är stort. Att jag skriver en ny diktsamling och ska ta mig lite tid för det är ochså stort. Sommaren är stor. Nya skivan är stor. Kärleken är stor. Livet är stort och jag är livet.

Halleluja eller nåt.

Som ett virus

Människor vill bara sina liv väl, så även jag. Vi vill duga och vara bra men det är lätt att snubblar till men fortsätter av bara farten. Jag ser ett mönster framför mina ögon i vårt land. Människor som klamrar sig fast vi sina dåliga arbeten, förhållanden, prylarna, som nödställda gör på ett krängande fartyg. Panikslagna kramar de hårt om det lilla de har, rädda för att ta beslutet att överge den sjunkande platån som ändå inte är bra för dem.

Alla ligger fastlåsta i sina kedjor, bara en krampaktig yrkesbegåvning. Skriver bloggar där de säger att de mår så bra när de egentligen inte gör det, skriver att de ska dricka kaffe och njuta av solen på sin statusuppdatering på facebook. När de i själva verket skriker inombords, livrädda för sina släktsår som gapar inuti dem. Slår ner svarta rälsspikar till det spår som leder den oupphörliga ensamheten in i deras liv. Känslan av övergivenhet även bland människor som älskar dem. Känslan av att aldrig duga eller ta sig någonstans, att aldrig bli nöjd.

Jag är glad att jag har ett arbete där jag ständigt måste se på mig själv och min omvärld. Är glad att jag är i förhållande med en kvinna där vi sätter själavård och välmående främst, att även om vi har våra duster, våra problem, ständigt har själens bästa i främsta rum. Att vi vågar ta i det som verkligen betyder något. Jag är glad att jag är den jag är på den plats jag är på.

Jag kan inte ljuga för mig själv, det går bara inte. Jag kan må dåligt mellan varven, fundera på om det kommer bli något av mig. Om vinden i ryggen börjar lägga sig nu. Att människor tröttnat på mig, att jag är ingenting. Jag kan bli orolig över att jag inte pratat med min bror på länge. Att jag glömmer bort människor jag älskar helt enkelt. Jag är orolig för så mycket men innerst inne mår jag faktiskt väldigt bra. Jag är glad och tacksam. Känner bara tacksamhet att jag lever det liv jag gör.

Jag är trött på sociala medier, bloggar och forum där männsikor inte pratar sanning utan så uppenbart skriver mellan de viktiga raderarna. Pratar väder och vind för sig själva. Rädda att bräckligheten, svagheten och deras livslögner ska rinna ut, spridas som ett virus, alltid som ett virus.

Att våga ta ett steg, eller nåt…

Utanför mitt fönster kvittrar fåglarna, det är typ sommar på gång eller nåt. Jag ska flexa någon timme och dra till skogs eller nåt.

Jag är rädd för en sak i livet och det är ensamhet, inte bara ensamhet som ett ord man tar till då människor försvinner och det som då kommer som ett svar på utebliven kollektivt umgänge. Utan jag prata om att bli stum och inte längre ha någon att anförtro sina tankar till. Liksom bli stum i själen och inte våga låta det inre prata ut. Att fegvända orden på halva vägen och viska dem inåt, till mörkret som tyvärr finns där också.
Kanske bli så vuxen att man glömde bort något på vägen, att kärlek och gemenskap inte kommer av sig själv eller bara då man åker runt till en massa människor som en idiot och dricker kaffe i mängder. Nej, jag pratar om kärlek och gemenskap som kommer med att bara sitta stilla med händerna i knäet och våga anförtro sig till främlingar. Dela på tankarna, bara för att man kan och vågar. Det är sånt som lägger lojalitet i kärleken till sig själv. Att våga vissa sin sårbarhet. Att våga vara sin egen själs språk troget, låta den inre pennan skriva milda tankar över stjärnhimlen.

Jag vill inte sluta att göra så, inte sluta att öppna dörrar lite halvt, kanske jävlar anamma gå in och rota runt men kanske tröttna då för att det inte blev som jag ville. Inte bara-för-att, stanna kvar i det trånga rummet utan bara, lätta på trycket, gå därifrån utan skuld och skam som kedjor till hjärtat.

Hoppas någon vet vad jag pratar om, jag vill inte vara ensam. Jag vill inte ljuga här på bloggen. Jag vill tala sanning. Den här världen har redan blivit sjuk nog av alla lögner som folk pratar till varandra om dagarna. Jag är en människa med mänskligheten som ett flaggskepp på mitt kropp. En karta med krysset satt i alla andras hjärtan.

Det vi tar förgivet

Idag har jag besökt korparna i skogen för att föröka spela in deras ljud. Har någon idé om att använda det i en dikt. Det är inte lätt, de ville inte riktigt bjuda på sig även då jag tog med bröd som offer till dem. Det kanske kommer ta tid.

Moder natur bjuder inte ut sig för oss hur som helst, inte längre. Inte efter hur vi betett oss mot henne. Det kommer ta tid att läka såren vi åstadkommit på henne. Där vi skövlat fram och förorenat det vatten som även ska drickas. Huggit ner den skog som ska skydda oss och utrotat de djur som ska mätta oss. Det är en paradox. Vi måste sätta ner våra knän i vördnad. Människan måste alltid buga för naturen, aldrig tvärt om.
Vi bygger våra liv på att varje enskild individ ska ha sin rätt att roffa och låta strålkastaren skina på bara den enda själen, som man tror, är sin egen. Naturen funkar inte så, det finns en solidaritet, ett lika värde i naturen. En möjlighet att alla får plats om vi bara visar vördnad, tar hand om och ger lika mycket tillbaks som vi tar. Kanske till och med ger mer än vad vi tar.

Det är med sorgsna ögon jag ser en värld som tar med ena handen för att ta ännu mer med den andra. Det finns en människokärlek i mig, älskar oss verkligen men ibland så hatar jag människan. Hatar allt vi har blivit att stå för, allt det sjuka vi gjort till norm och lag. Hatar hur vi tror att våra plastbitar som skriker och gör ljud, blinkar och tjuter blivit viktigare än korparnas hesa förmedlande av den ändlösa sanningen som betyder så mycket mer än allt det andra.

Bloggandets nya sida, eller den äldre. Vem vet….

Jag hoppas att ni tittar in här då och då fast jag inte skriver så ofta, som sagt, livet är det som händer mellan blogguppdateringarna. Jag ska försöka bli lite bättre på att skriva här från och med nu. Länge längtade jag förr efter en dagbok på nätet, som man kunde skriva små saker som alltid blev lästa. Visste inte att det skulle komma en grej som kallas blogg fyra år senare. Nu gör alla det och jag har tröttnat bara lite på att blogga men när jag tänker efter så har jag ju inte tröttnat, det har bara blivit lite vardag. Mitt bloggförhållande går lite på rutin, så vad gör man då? Börjar blogga om avancerade sexlekar med piskor och luvor? Eller? Låter andra börja skriva här? Bara för att få lite spänning tillbaks liksom, kanske, det är inte en sån dum ide, inte det där med sexlekarna utan låta andra skriva lite här. Hmmm, det kanske jag kommer tillbaks till. Lite bloggswingers ….

Den här helgen som gick så låste jag och Pantzerwagen in oss och skrev lite musik. Det blev mest jam av alltihop men vi har pressat ur oss några bra idéer också. Bland annat ett stycke under namnet, Zombieland som kommer bli en bluesrykande glitterbomb till dikt.

Mår inte sådär kanon den här våren. Jag har ont i halsen igen och tycker att mina förkylningar bara byter planhalva hela tiden. Jag är trött och känner mig ständigt hängig. Det känns ibland som jag blivit 1000 år på bara några månader. Fy fan men jag ska inte låta det här måendet ta in på mig. Jag håller mitt järnrör redo mot demonerna och svingar det. Håller dem på behörigt avstånd.

Idag är det kallt ute fast solen lyser, det är kanske aska eller så är det bara våren som är som våren är mest. Det sitter lysdioder i lyckan som måste bytas ut för att de blivit slitna och slocknat, måste ersätta dem med nya och göra dem användarvänliga igen. Instruktionsboken ligger framme, det är bara att tyda.
Bakom ett hörn står döden och ger världen fingret, blandar rött och blått till en enda gråskala. Gör det svårt att skilja på krist och antikrist.