Kenta 4-ever

Kenta från filmen modstrilogin. Se den om ni inte gjort det!

Så jävla bra

Annonser

Liten tanke på första advent

Man blir äldre, det går inte att förhindra. På senare tid har mörka tankar tagit allt större tuggor av min själ samtidigt som det inte är hela sanningen. Jag kan idag le åt problemen, dra ut dem i solljuset och se dem sprängas i småbitar.

Jag är den förste att ställa mig upp och räcka upp handen. Säga, det finns små sår i min själ som aldrig läker! Jag är gärna den som sätter fingret mot samma sår och pekar, säger, här är dom! Titta så mycket ni vill!

Jag har en begåvning som kallas ärlighet. Jag kan inte vara oärlig i mitt skrivande. Jag må vara en mussla ibland som privatperson som bär på den där jävla svarta stafettpinnen som vi män och kvinnor slänger mellan oss, outtalat heter den. Men innerst inne är jag aldrig rädd att hänga ut mitt privata liv, hålla upp handen och säga att jag är svag. Många är de som sagt till mig att jag inte ska, ”bjuda” människor på min svaghet. Att det på något sätt skulle användas till min nackdel på något märkligt sätt, det skiter jag i. Jag är bättre än så! Människor får tala vidare och sprida skit om min person och gärningar bäst fan de vill. Jag måste ändå och ständigt lätta på mitt hjärta och berätta vidare ALLA känslor jag bär på. Vad fan gör vi annars här!

Jag vägrar dra runt på stora kassaskåp med hemligheter, dra dom i köttkrokar, i kedjor efter spåret i asfalten. Dra dem fram över en vardag som med sin oro täljer en stor skåra i mitt samvete. Jag vägrar bli en sån som kväver frustrationer med att säga, det är bra med mig! När det i själva verket inte är det. Jag avskyr sånt och vill inte att någon människa i världen ska behöva att må sådär.

Jag tror inte ett smack på en värld där alla ska sköta sig och sitt. Vi håller på att bygga en värld där ingen behöver någon annan, jag är rädd att vi håller på att lyckas samtidgt kan vi inte vara sämre på det. Gunnar Ekelöf sa det bäst, det som är botten i dig, är botten i andra. Så sant! Då jag beskriver mina egna tillkortakommande, min egen hjärtesorg. Det är så jag även beskriver alla andras vardag. Människor ska inte behöva gå runt i ensamhet och må dåligt för sånt alla andra gör och tänker. Jag tror på solidaritet! Det är världens finaste ord och det mest solidariska JAG göra mot mina medmänniskor är att säga sanningen. Att livet ibland inte är roligt att leva.

Vi sitter i det här tillsammans och även om jag inte känner er alla så från botten av mitt hjärta, helt ärligt! Jag älskar er alla och jag finns här för er på samma sätt som ni finns för mig. Låt sanningen bli det som får oss att inse att det inte går att skära bort mänskligheten i våra hjärtan. Att vi aldrig blir färdiga, att vi duger bra även om vi långt ifrån är kompletta varelser.

Livet gör ont lika mycket som det är skönt.

Som sand, liten reflektion över en sekund

Precis släppt av Marcus vid stationen i Hagfors. Vi kommer samarbeta mer i framtiden, mycket stort för mig! Marcus är något så ovanligt som en bra, känd och väldigt trevlig författare. Min erfarenhet är att detta inte är en självklarhet i det här jävla landet.

Tar nu en kaffe. Har precis köpt en ny kavaj på MQ som jag ska ha lite sådär till vardags. Det är vuxenpoäng! Men den är riktigt fin. Jag har många kavajer men det är bara fest och giggkavajer. Behöver lite vardagskavajer också.

Ska snart åka hem igen. Skriva lite idag.

Det är en liten julmarknad på torget i Karlstad. Det är kanske mysigt, vet inte riktigt. Människor hukar över torget, vinden blåser i deras hjärtan. Som heligt skräp längs trottoaren försvinner de in i butiker, köper kanske ett paket till någon att läggas under en gran i slutet av månaden. Några reser upp en stor gran. Ett par fåglar flyger över himlen. En grå hinna ligger som ett täcker över allt. Över mina steg, rockkragen håller jag längre upp mot halsen. Det kanske blir snö idag, det känns som det. Elektricitet, luften är sträv som sand.

Helt galet!

Det kom nästan 500 pers igår till kyrkan och kollade på Marcus och Tony. Det är tveklöst en av de största kvällarna jag arrangerat.

Jag kommer ihåg när jag satt och ringde in till Poesi-på-minuten och fick mina dikter recenserade av Marcus. En gång hyllade han mig till fotknölarna och en gång sågade han mig vid samma. Där satt jag i telefonen och svettades, igår hämtade jag honom i Karlstad och tog honom till Hagfors där han körde sin show för nästan 500 pers, i mitt projekt. En av mina största förebilder, det är mycket stort i min värld.

Tack till ni som kom.

Thåström i mitt hjärta för alltid

Sitter med Thåströmsbox. Den samlade skivan är bra men jag har redan allt det. Saknar dock låtar från ”Det är ni som är konstiga”-perioden. Knepigt att inga låtar från den finns med. Knepig prioritering. Annars är boxen fenomenal. DVD är bra. Intervjun och låtkommentarerna är riktigit bra, visar upp en ny bild av Thåström. En hel människa. Det var på tiden. Bäst är ändå komposten, den tredje skivan där Jocke tolkar om gamla låtar och ger oss några nya, bland annat en super fin Dan Andersson-tolkning. Bäst just nu! Den här kommer hålla länge för mig.

Thåström har glidit bort lite för mig men han är fortfarande en av de bästa. Han är en av dem som betydde allt för min väg fram som poet. Kanske inte så unikt. En av dem som fick mig att förstå att man har rätt att vara hur man vill. Säga och drömma skapelser större än livet.
Kommer ihåg hur hans platta ”Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal” slog ner som en bomb i mitt studentrum. Jag tryckte ut en massa Thåströmbilder på skolan och satt dem på min väg så att de bildade ett krucifix. Jag sprang på tak, hånglade, drack vin ur flaskan, dansade, skrev dikter, målade tavlor och skrek i mikrofoner till den skivan. Plockade ner himmelen bit för bit och hyllade min ungdom. Satt kungakrona på mitt hjärta och klev upp på tronen i mitt liv. Jag är evigt glad över Thåströms plats i mitt liv, att han fick mig att ta steget ut mot mörkret som Indiana Jones i sista filmen. Jag satt handen på hjärtat och klev oförskräckt rätt ut i det okända, svarta.

Och det bästa är, jag har ännu inte satt ner foten.

Fantomer på folkets Hus

Sitter i folkets hus i Hagfors. Har kört min show för lärarkåren och pratar lite med dem om mitt skrivande.

Jag älskar atmosfären här. Det är hur härligt som hels, har upplevt mycket kul i den här lokalen. Det har sätt sig i allt, från den speciella lukten till de fruktansvärda tavlorna som hänger på vägarna. Som fantomer springer minnesbilderna runt på vinden och bland de tomma logerna. Viktiga bitar av min ungdom går att spåra här, sitter och fnittrar bakom fröding-statyen. Första gigget med Etna. Mitt första fulla hus. UKM. Mycket kul helt enkelt.

Bland det mest väsentliga har hänt här. Min första uppträdande i trean då jag spelade polis i någon uppsättning. Hur jag lärde mig att älska strålkastarljuset. Lärde mig att applåder är den lön jag älskar mest. Lärde mig att man aldrig är så närvarande som på teatern.

Allt är varma spillror som påminner och gör mig lugn. Tranströmer-lugn. Måste bara lära mig att slappna av och låta saker och ting läggas över. Jag är här och kan bara vara här. Däremot ska jag inte käka rött kött som jag nyss gjort, min mage är i uppror. Det här kan blir farligt för de sammetsbekläda stolarna.