Månad: januari 2009

av

Plötsligt möte med döden

Idag när jag gick till kontoret passerade jag ån som rinner genom staden där jag bor. Ankorna jag brukar mata på lunch, stilla i vattnet kvackande. En av dem kvackade inte. Den låg stilla på isen med huvudet i en vinkel bara döden kan ge den. Den låg så stilla, vinden drog genom fjäderdräkten. Löv virvlade fram under den. Vattnet hänsynslöst kallt därinunder. Jag la kvar någon tår där på bron. Gick vidare. Fortsattes mitt liv.

av

Tisdagssång för ankor och männsikor.

På måndagkvällar går jag på ALANON. Det är en mötesplats för anhöriga till missbrukare, vuxna barn, beroende och möjliggörare. Det är en plats för oss att knytta band tillsammans och lättare förstå relationer till människorna i våra liv men framför allt förstå oss själva. Jag kan inte nog beskriva hur otroligt mycket de mötena betyder för mig. Vikten att ständigt diskutera, flytta mina känslor utan på mig själv och verkligen mötas. Det är så sällan människor verkligen lyssnar på varandra, så sällan vi tar oss tid att lyssna. På ALANON blir man verkligen lyssnad på och man lyssnar som aldrig förr på andra. Jag önskar ibland att alla människor fick möjlighet att gå på dessa möten. Det känns verkligen hur gott det gör själen. Hur mycket lättare allt blir. Jag är så tacksam för det forumet.

 

Idag är en trött dag. Till och med mina kära ankor jag brukar mata på vägen hit verkade sega. Jag skulle just nu bara slänga ut en sån där flygande matta. Segla ner till Grums, hämta Carro och bege mig till en söderhavsö och vila ett tag. Det, eller bara lägga mig i soffan med kaffe och kolla på Star Wars hela dagen. Jag saknar verkligen inspiration.

 

Undrar ni varför texten är så mörk här nu så kan jag medela att det är på väg lite grafiska ändringar. Det kommer snart en ljusar tid.

 

Just nu är det starten för småstadshjärtan jag jobbar med. Sista för min nya bok. Sen har jag börjat skriva klart lite dikter för min skiva som jag vill släppa härnäst. En diktplatta med 12 till 13 spår. Alla scendikter med musik till. Det är vad jag vill göra.

 

Jag lyssnade på Morrissey påvägen till jobbet idag, det humöret är jag på. Morrisseyhumör med luvjackan uppdragen och blicken fäst in i nya projekt. Jag har en drömperiod nu. Drömmer om projekt, resor och skönare tempo. Längtar till sommaren. Tänker lite på Bill också, på döden. Hur stenhårt skoningslös den kan vara och vad Bills plötsliga död innebär för oss andra. När som helst kan någon av oss alla dö. På en tusendel kan lien bestämma sig för att fall mot just vårt håll. Det är viktigt att vi tar vara på våra liv, våra drömmar, våra vänner och medmänniskor. Vi vet aldrig vad som kan hända.

 

Bah. Ingen snö ute heller. Sverige blir som en sur jävla gubbe i blåställ som vägrar hänga ut gungorna för att vädret inte tillåter. En grinig svenkalärare som förbjuder vissa ord för att de inte ingår i modersmålet. Ett regnigt Januari är en gammal blöt sladdrig vante slängd i ansiktet. En motgång i medvinden, en död uggla som täpper till skorstenen.  

av

Helt sjukt!

Jag har precis missat mitt plan till Uppsala.

 

Vad händer?

 

Jag är ute i god tid. Jag tar bilen. Det regnar. Båda torkarbladen flyger av! Fatta! BÅDA torkarbladen flyger av! Tvingas krypköra till flyggplatsen, ser inte ett skit. Är typ närmre döden än någonsin tidigare i mitt liv. All för att hinna med, hinner jag med. Nej…

 

Jag missar hela skiten. Först gråter jag, nu kan jag bara skratta åt eländet. Det är mer absurt än en finsk komedi. Vad fan ska jag göra. Så här får det bli. Jag funderar faktiskt om det här är något form av sabotage. Det känns så.

 

Ja, ja. Då får jag väll göra något annat i dag då. Skriva, planera eller sätta sig ner och supa skallen av sig. Jag kör på det förstnämnda tror jag, bäst för alla.

av

Söndag och stilla bredvid mig själv

Ikväll är en kväll klädd i sammet. En kväll helt utan anledning. Jag vankar av och ann i lägenheten. Plockar lite i papper, packar för imorgon. Flyger till Uppsala över dagen. Ett möte angående mitt kommande projekt Småstadshjärtan. Det ska bli spännande. Flyger tidigt så jag måste komma i säng. Lyssnar på Nic Cave. Into my arms. Fantastik låt!

 

Snart går min bok till tryckeriet. Det kommer bli en fin vår. Det känner jag. Jag har förhoppningar för framtiden.

 

Jag har redan börjat med nästa bokprojekt i huvudet. En ljudbok blir det med hits och lite nytt, musiksatt. En vaggviseskiva att lyssna till i ensamhet. En skiva till dagarna då det regnar. Till ensamma stunder på busen. En skiva att ta in och digga till då man sitter tyst ner i fåtöljen med händerna knäppande i knäet. Poesi och svepande elektroniska toner. Mörkt och ljust. Hoppfullt och skört. En skiva som förhoppningsvis blir, bara, din….  

 

Det blir mitt nästa projekt. Det är bestämt nu!

av

Varför Pete Townshend är bäst!

Jag har alltid älskat The Who. Jag har bara glömt hur mycket de betytt för mig en gång i tiden. Tjhe Who är det bästa rockband som någonsin spelat, alla kategorier. Någonsin! Ni som tycker annorlunda har inte fattat ett skit av rockmusik.

 

The Who, Clash, Sex pistols och The Stooges är världen bästa rockgrupper men om jag ska välja måste det nog bli The Who. Energin, melodierna och trycket. Allt kombinerat i ett band.

 

Sen har (eller hade) de världens coolaste gitarrist. Pete Townshend är ett geni! Ingen kan lika fullt ut äga en scen som han. Han visade även att slå sönder sitt instrument är ibland den största musik som går att skapa. Visst, onanera på med era solon och skit men ibland kan det bästa vara att helt sonika, slå sönder skiten. Pete är den sönderslagna gitarrens okrönte kung. Ingen kan slå sönder sitt instrument som han. Kolla de här klippen och NJUT!

 

Världsbäst!

 

http://www.youtube.com/watch?v=T2rolE9DlbA

 

http://www.youtube.com/watch?v=fa0MZdmqlas

 

av

Över vem jag blivit

Det är kämpigt med Januari. Det startar liksom aldrig, det bara muttrar på. Det är svårt att falla tillbaks i gängorna. Jag ska iväg ikväll och köra ett uppträdande eller vad det nu blir på en herrgård här i närheten. Det bli middag och lite gott att dricka. Kan bli intressant.

 

Snart är allt klart med min nya diktsamling. Jag är redan sugen på nästa bok. Det blir en diktsamling, en svängigare diktsamling med alla mina ”hits” och mycket nytt. Ibland yvigt, ibland kort och koncist. Ibland enkelt, ibland öppet. Ibland dolt och svårt. Inte en röd tråd utan tusen. Det kanske blir en platta av den faktiskt. En musiksatt ljudbok. Blir nog så först.

 

Jag vill så gärna att 2009 blir ett bra år. Ett år i rätt riktning. Ett ljusare, öppnare år. Det kommer så bli. Jag ska be för 2009. Innerligt och högt.

 

Jag har mina drömmar. Mitt ansikte och mitt namn. En gång i tiden sa en arbetsförmedlare till mig att jag aldrig skulle kunna bli poet, det finns faktiskt sådana människor, som inte tror att  det går att lyckas för en drömmare. Det är ett futtigt liv de lever, de människorna. Stackars arma satar. De spottar sig själva i ansiktet och amputerar sina själar rätt av.

 

Jag är så stolt över vem jag blivit. Över att jag vågar sätta passionen, kärleken och det heliga i första rum. Att jag vågar fullt ut lita på min gudomlighet. Att jag prioriterar själens välmående framför allt annat.

 

Jag brinner starkt och klart. Jag har sinnesron. Jag har förmågan att sätta segel på min båt och ro rätt in i trosolen.

av

De levande döda

Utanför mitt kontor är Januari en tung filt över träden och husen. Kråkorna lyfter över en ensam man som hugger loss stora stycken av is från ett fönster. Några skolungdomar drar längs kanten av ån, tydligt försenande. Molnen hänger trasiga, skadeskjutna mot en blå madrass. Utspillda som döda dandys. Tiden kryper i fogarna. Det nya ligger och skakar.

 

Ständigt är vi alla på väg någonstans. Kofferten står packad inuti våra hjärtan och dörren på andra sidan glöder mellan orden vi ger till varandra. Alla jagar vi det förflutna. Det okända kända. Vi registrerar oss på facebook, letar upp gamla liv och vältrar oss i gamla klipp från vår barndom på youtube. Vi vill inte tappa de små blossen av det tidiga. Nostalgi är en hävstång till lyckan. Vi saknar ständigt det som vart för att det som redan passerat glänser alltid mer än det tillsynes fjuttiga som nu existerar. Hela våra liv går åt för att söka kickarna vi upplevde som unga. Det är och förblir en illusion men det struntar vi i. Vi vill sitta där med vännerna och prata gamla tiders magi, vi vill förstora och göra det förgångna viktigare än det egentligen var. Det vackra livet är alltid det som redan hänt. Det som redan existerat. Kan inte förstå varför vi människor gett upp alla chanser till ett fortsatt fantastiskt liv bara för att vuxen visdom måste tränga in och förstöra det som förr lekfullt ramlade genom stumma korridorer.

 

Jag vill bli vuxen men jag tänker aldrig, aldrig växa upp. Hela mitt liv ska gå åt för att leka. Sådden. Det levandet barnet inom mig måste få springa fritt och rycka i lekfulla dörrar. Jag tänker dö med mina anklar obundna, mina händer mot himmelen och mitt skratt bland molnen. Trasiga och skadeskjutna men solljuset ska komma. Precis som det nyss kom genom fönstret på mitt kontor där jag sitter och faktiskt lever min dröm. Existerar som ett tomtebloss mitt i vargavintern.