Ta sig någonstans

Vi passerar varje dag linjer av det oerhörda. Vi kan och vi vill och det är det som är häftigt, att vi människor ständigt är villiga till vilja. Vi håller våra dörrar öppna och är mer mottagliga än vi ibland tror. Vi vill inte stå sist i kön och låtsas som det regnar, vi vill vara med och kramas längst fram. Vi vill älska inte hata, så är det bara.

 

Då jag står på scen och uppträder brukar det slå mig, fan vad mina medmänniskor är vackra! Det går att se stora känslor fladdra förbi i ögonen på varje beskådare även de som tänker, vad fan är det här för skit! Det är den kontakten, den möjligheten till brobygge som gör att det är värt att gå upp på en scen. Att stå där, liksom naken och känna att man tillsammans med en publik äntligen tar sig någonstans med mänskligheten. Det är grymt! Idag uppträder jag i Örebro på Roxy klockan 20.00. Kom och kolla så kan vi kanske ta oss någonstans tillsammans.

 

Jag såg för ett tag sedan på några gamla UKM filmer jag inte sett på många, många år. Gamla uppträdanden med mig. Det var med skräckblandad förtjusning som jag beskådade en Thåströmwannabe explodera i känslor. Skräcken kom från att se sig själv teatralt spela över det grövsta (slog bland annat ett mickstativ i golvet) men förtjusningen kom från att jag fan i mig hade koll redan tidigt på vad jag gjorde. Jag blev lite stolt över mitt lite yngre jag.

 

Sen slog det mig hur mycket jag ändå åldrats i min blick. Grejer som jag tyckte var så JÄVLA GRYMT! På UKM har helt plötsligt blivit SÅ JÄVLA GULIGT! Saker jag då tyckte var SÅ JÄVLA BRA! har blivit SÅ JÄVLA DÅLIGT! Det är lite roligt eller skrämmande, det beror på vilken av gungbrädans kanter man vill stå på.

 

Annonser

Brevbäraren ringde bara en gång

Jag sitter i radiohuset i Karlstad. Jag har just käkat pasta med falukorv gjord på kyckling, en kulinarisk smakupplevelse över höjderna eller, nej. Jag ska spela in mitt sommarprat idag sen ikväll klockan 20.00 ska jag uppträdda på Koriander tillsammans med kultgubben Bob Hansson. Jag gillar Bob, han har väll inspirerat mig rent scensikt mer än poetsikt. Det är väll han vi har att tacka lite för att poesin är något som idag kan ses med många och nya ögon i vårt land. Bob är bra men Birro är bättre brukar jag säga.

 

Igår knackade brevbäraren på min dörr och tackade för mitt samtal i P1. Det var en skum känsla, det är väll sånt som man får räkna med när man bor på liten ort men det var trots allt en fin gest. Jag är tacksam för att jag berör människor med det jag gör, visst skriver jag för egen del men det är mötet mellan mitt och publikens hjärta som lyfter mitt skrivande till oanade höjder. Det är inget som är unikt med mig som människa, jag är som alla andra och alla andra är som mig. Jag är lika småsint, deppad, gladlynt och vettskrämd som alla andra i det här landet det är bara det att jag väljer att skriva om det.

 

Det är stort att möta medmänniskor genom mitt språk. Det är fan ta mig kvantfysik att det skrivna ordet kan betyda något för någon annan i deras liv. Nobelpriset i fysik borde gå till en poet istället. Poesi är magi i ordet rätta mening. Det är ett svallande hav i människors hjärta, det är fantastiskt. Det är stort, det är lyrik, det är en ynnest att få vara en skrivande människa och jag är så tacksam över mitt språk.

Hymn för en sen kväll

Jag är rädd att misslyckas, ständigt rädd för att hamna utanför. Jag är just nu ett sorgset skepp som glider över horisonten. Jag känner mig tom men samtidigt uppfylld. Känner mig ensam men ändå inte. Jag är en kluven tunga framför tidens gom, en uggla hoande i livets krona. Jag är utanför men ändå innanför på samma gång.

 

Jag är livrädd att falla ur och hamna utanför. Vettskrämd inför tanken att glida till den andra sidan. Jag skriver, skriver och skriver för att bli en helare människa. Jag skriver för att hitta ut i mörkret och finna lite ljus till min egen själs ficklampa. Skriver för att hinna ikapp mig själv, skriver till mig ett glapp i vardagen att andas på, se guldet skingras och blotta ett hål som gömmer min sinnesro.

 

Jag vill duga som den jag är. Jag vill ingå i världen, vill räcka till för det jag har att ge min omvärld. Mitt ansikte, mitt ord, min själ och mitt hjärta är allt jag äger, det enda jag bultande vill ge världen. Jag vill räcka till, gud vad jag vill räcka till som den jag är.

 

Snälla goa värld och gud, tillåt mig vara den jag är. Tillåt mig sätta min barkbåt i sjön och se mina drömma segla iväg. Jag är kapabel till stora saker och jag vill tillåta denna vetskap att växa. Snälla ge mig mod att våga.

Samtal pågår

För någon månad var Martin Dyfverman från Sveriges Radio P1 på besök i min lilla lägenhet. Martin är min producent på dagens slut i P1. Han kör även ett program som heter, Samtal pågår. Det är långa samtal med mer eller mindre kända människor, ingen intervju utan det ett samtal. Det är fint med samtal tycker jag.

 

Martin samtalade med mig och alla spelades in för att sändas i P1 under en timme. Martin har även samtalat med Ingmar Bergman, det var så otroligt coolt att sitta där och prata i samma mikrofon som Herr Bergman själv pratat i, vilken känsla.

 

Samtalet som kändes både värdigt och fint kommer sändas nu på måndag i P1. P1 måndag 11.03, repris måndag kl 20.03, tisdag kl 23.30, lördag kl 18.15.

 

Lyssna på Måndag genom denna länk. (Mycket länkar i min blogg nu för tiden, sorry!)

 

http://www.sr.se/cgi-bin/p1/program/index.asp?ProgramID=1054

 

eller min hemsida. Intervjun kommer ligga uppe under 30 dagar.

 

http://www.ismaelataria.se/nyheterna.html

 

Trevlig helg till er alla. Själv åker jag och Carro till Dalarna och tar lite skrivarsemester.

Den enkla men ack så otäcka anledningen

Jag tänker aldrig sluta var den jag är. Tänker inte ge ner för att bli något som strider mot min natur. Tänker följa hjärtats melodi, den inneboende kraften i att vara mitt innersta väsen.

 

Jag har tröttnat på det medelmåttiga, det avslagna. Alla dessa öppna rum utan ombonad. Alla dessa halvtaskiga versioner av människors liv. Jag tänker strida för min sak. Tänker dö med båda händerna obundna. Jag tänker inte gå i någons koppel. Tänker leva och ligga i en hängmatta spänd mellan två trädkronor. Tänker rikta in mig på att leva rätt och slätt. Tänker bli den jag alltid vart.

 

Det finns en linje spänd ur mitt bröst, en lina fästa i en aning. Nåt jag urskiljer långt därframme. Det vore tragiskt att klippa den tråden bara av den enkla anledningen att det finns en sax.

 

Fuck that!

Anslagstavlan

Jag skriver numera för P1. Det är kultur-gubbe-poäng så det skriker om det men jag älskar det, det är alvar och tyngd i en tid då vi skjuter sånt som spelar på de tyngre sinnenas vanligtvis bortställda piano.

 

Igår sände Jag en ny text i P1, Vid dagens slut. Den handlar om att längta bort från sin hembygd. Om möjligheterna som finns överallt utom där jag befinner mig.

 

Lyssnar på den här

http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=1107411&BroadcastDate=&IsBlock=1

 

min hemsida med de senaste nyheterna hittar ni här

www.ismaelataria.se

 

Nu ska jag skriva ett vårtal till den 1 maj.

Kram på er

Detonation Boulevard

Jag lyssnar på depprock idag, jag lyssnar alltid på depprock. Även när jag lyssnar på annat så är mina öron i depprockens land.

 

Försöker hitta in i ett kåseri som jag tänkte bli klar med nu på morgonen. Det är lite kämpigt, lite tungt. Tangenterna vill inte riktigt som jag vill. Jag stod nyss och såg ut genom fönstret med kaffemuggen i handen, såg röken stiga upp mot taket. Kom att tänka på den där dikten av Ferlin, mitt tak är någon annans golv. Så rätt! Mitt tak är någons golv precis som mitt liv än någon annans varda. Mitt liv hänger ihop med allas och alla andras med mitt.

 

Vi människor hör ihop i själen mer än vi kan ana. Det finns en stor sanning planterad ute i världen, en stor försyn som ibland verkar i blindo. Det finns en gigantisk plan bakom allt, nästan som om ingen sker av en slump.

 

Varje dag är en dag som alla andras. Varje timme uppleves omlott med miljoner andra upplevelser. Det är unikt samtidigt som det är som allt det andra. Det är färg utspillt vatten som rör sig mot mitten, gravitationen som bor där. Det är fåglar som hittar hem, tusentals mil ifrån. Det är människor som precis vet vad de borde göra men ägnar ett helt liv med att göra tvärt om. Det är aningar som aldrig ges vingar och visioner som släcks för att tändsticksplånet kostar för mycket. Jägarna som skjuter samma djur de beundrar.

 

Allt handlar om motsägelser och sagor vi väljer att tro på.

 

Det är duschen som sprutar getblod och dockor med nålar i när det går bra för vänner i karriären men sämre för den egna. Det är krocksäkra bilar som ändå skördar liv och skogen som huggs ner för att göra papper till namninsamlingen för de sista skogarnas fortlevnad. Det är vargen mitt i debatten som sätter sig i ingenmansland och ser på två sidor som missförstår målet. Det är tankarna som ångrar sista sekunden i självmordsbombarens huvud innan fem-i-tolvbussen flyger i luften.

 

Det är sorgligt, det är lyckligt. Det är våra liv här och nu och det läskiga är mina vänner, det blir inte mer än så här. Det kommer ingen förändring, det finns ingen lösning på våra problem. Ingen magi i utkanten som kan få allt att släppa. Vi måste lära oss att de inre twistarna, olikheterna finns där vad vi än gör. Livet är här och nu, vi sitter här i ett svallande skepp och det är kanske allt vi behöver veta just nu.

 

Vi måste kanske släppa taget för att få fattning.