Tomas Tranströmer. Tack för allt.

När Tomas Tranströmer möte mig i dörren stod jag ensam. När han satte sig ner i mitt liv fanns tidigare ingen gemenskap. Han drog linjer genom himlen och gav mig ett sammanhang, en idé att jag faktiskt kan duga även i mina svagaste andetag. Han lärde mig att de öppnas en ocean av gemenskap genom språkets portar, en dröm som tar sig ut varje natt och svävar över sängen som en vålnad. En öm vän. En snuttefilt. En glänta där jag möte mitt eget jag.

Jag träffade Tomas en gång och hälsade, det var under en poesiläsning i Sunne. Pratade någon gång på telefon med hans fru. Skickade några brev. Skickade även mina böcker till honom och fick höra att han uppskattade dem, vilket såklart betyder mycket.

Tranströmer har alltid varit den största. Den viktigaste. Alla andra poeter trängs på andra plats. Han öppnade skåp av värme, en hetta som i sin svala skepnad inte behövde storstilad entré eller fyrverkeri. Den skedde i det enkla, de små rörelserna. En kopp svart kaffe på verandan, en stund mitt i gläntan, under rakningen vid ett öppet fönster. Tranströmers storhet låg i att skriva ur sin botten men samtidigt avlönat jobba på och bläddra i de alldagliga sidorna. Att vägra någon form av koketteri, fisförnämlighet eller högtravande svårmod. För mig vågade Tranströmer stiga ner i den vanliga människans (som vi alla är) vatten, det vi dagligen måste döpas om i. Att varje dag är en ny dag fylld av äventyr som knackar de små knackningar. Spelar de lätta tonerna. Finns närmre än vi vågar tro, för att allt för många poeter vill använda stjärnorna att rista dikter med, när grästråna är mycket närmre och bättre. Tranströmer skrev med grässtrån istället för stjärnor och den som verkligen kan sitt hantverk vet att det är så himlakropparna ser oss. När vi vänder oss till den stora sanningen som finns nära hjärtat. När posen trött går och sätter sig i skuggan, ger plats och mjukar upp hela jävla världen.

Jag är tacksam för allt han betytt och kommer fortsätta att betydda tills den dag jag själv löser in biljetten och reser till en öppnare hållplats. När jag är behov av klarhet är det Tranströmer jag läser. När jag tröttnat på alla ord är det Tranströmer jag söker. När jag verkligen vill bli sedd för den människa jag är, är det med Tomas Tranströmers ord jag ser på mig själv.

Tack för allt Tomas. Tack för allt.

Vila.

Rapsfält av avstånd

Våren strömmar in som en punklåt genom årstidens spruckna transistorradio.  Utanför ligger ett nytt land framför mina fötter. Jag reser just nu runt en hel del och föreläser. Strör dikter runt mig som glittriga stjärnor för de himlar som vill. Limmer litar jag på att det finns därute.

Att driva eget är ingen dans på rosor sa man till mig när jag skulle skriva på mina firmapapper. Men hellre att dansa på taggtråd än att sitta och vänta på att konjunkturen ska vända, sitta och vänta på att någon annan ska bestämma för mig när jag kan andas och inte. Jag har vandrat på A-kassa en gång i livet och den jävla stasikänsla jag då fick tömde mig värre på energi än en vampyr.

Livet är snart slut, förr än vi anar. När jag står framför vilken gud eller gudinna det än må vara så vill jag inte svara att jag levde endast för att säkra min inkomst. Jag vill säga att jag slog yxan hårt mot glasskivan. Jag vill berätta hur dåligt det ibland gick, hur bra det också ibland kändes. Hur sårbart och skört mitt liv ruvade liv under fågelvingarna. Jag vill vissa på kartan hur långt ut på marginalen jag vandrade, vilka vyer jag skådade. Kraften jag kände när vågorna krossade klipporna. Skönheten i soledgången så många blundade för. Jag vill berätta om styrkan som kände igen mig på gatan och delade flocken. Gick rätt fram till mig i ett rapsfält av avstånd.

Fredagsblogg i lilla landet lagom

Är inne i en period av hektiskt skrivande just nu. Har en ny bok långt där bakom men det finns också en idé till en ny skiva och den ligger lite längre fram i mina tankar, det blir nog nästa projekt. Har skrivit några texter som jag är sjukt nöjd med, har pratat med en producent som är intresserad av att jobba med mig, vi får se. Det kan bli riktigt stort det här om det som i finns i mitt huvud kristalliseras på papper och i studion. Det brukar alltid bli så, om jag säger att det blir guld så har det alltid blivit det. Jag har bara den förmågan, att göra guld av mina inre vaskningar. Vi har alla den möjligheten, så också du som läser det här. Vi behöver bara fucking tro på oss själva lite.

Det brukar ibland ta ett tag innan jag når fram. Det är många gånger är som jag suttit och skrivit en grej, spelat in något eller repat en ny show och plötsligt så kommer något ut som jag tänkte för två år sedan men glömt. Det är magi. Det är evigheten som äntligen uppmärksammat mig och svarat. Ett brev av plötslig inspiration. Ett paket jag postade till mig själv, glömde och sen fick som present.

Ibland längtar jag till USA, att bo där. Det verkar så jävla mycket högre i taket där. I Sverige är vi så bajsnödiga. Det måste vara på ett visst sätt för att människor ska lyssna. I Sverige så skulle aldrig en gigant som Saul Williams funka. Någon som blandar gamla Grekland med gatan, som balanserar på gränsen till det mystiska och går tillbaks igen. I Sverige bör texter handla om hur jobbigt det är att ha sex mitt sitt ex, hur klassklyftorna växer, det måste vara små komiska infall och lagom djupt. Är det någon som är poetisk och för lite schlagerfestival, så fattar ingen och ropar bu.  Det här landet målar inte med hela själen, vi duttar runt med väl valda delar av oss själva. Det är just nu ett väldigt tråkigt land jag lever i.

http://www.thefader.com/2015/01/19/read-saul-williams-mlk-day-essay-and-hear-his-new-haleek-maul-collaboration

Thåström är dock undantag. Hans nya singel är kanske lite rutinmässig kan man tycka men, men det är Thåström och han kan konsten att knalla förbi alla hinder, all tjurskit och bara slå sig ner och beröra. Grymt.

Thåström – Kom med mig

Nu tar jag bilen upp till Dalarna och isfiskar Öring hela helgen. Skönt. Minisemester. Ska prata med korparna och klappa vargen, om någon finns kvar vill säga. Det är en annan historia, ett annat blogginlägg.

Jag ber om tålamod.

Jag ser en värld som ibland inte ser mig tillbaks. En värld som med jäktade andetag springer rätt mot en stenhård betongväg. En värld som inte uppmärksammar sina små hjärtan som faktiskt vill att planeten ska vara en ömt litet klot fyllt av saker som faktiskt värmer.

Jag är inte kristen, inte muslim, inte hindu men jag är troende och jag känner ibland för att be, rätt så ofta ber jag. För närvarande finns det ingen tro som jag kan vända mitt hjärta till men det innebär inte att jag inte tror. Jag sätter blint min tilltro till att det finns en kraft som samlar ihop oss som rosor i cellofan. Jag har fått äran att känna 400 människor vävas in i mig, hur vi alla blir en enda kropp som skrattar, gråter och pulserar. Jag vet exat vad det innebär att känna den underbara känslan av igenkänning, då man sträcker upp sin hand och berättar en hemlighet som alla redan vet, för att de har samma mysterium inom sig själva.

Jag ber om tålamod. Det är nog det enda jag ber om, att vi ska ha tålamod med varandra. Att svälja stoltheten. Att sätta oss själva lite mer bakom och låta andra äta några mil. Att anförtro jobbet till andra och vila i att det kommer utföras. Vila upp oss så att vi kan ta över och älska tillbaks. Jag vill att vi börjar lite på varandra. Ställa oss bakom och falla in i varandras famnar för den instinktiva känslan kommer vara att fånga upp, på samma sätt som stridsvagnsföraren inte körde över mannen på Himmelska fridens torg. Jag vill att vi alla ställer oss i vägen och håller upp vår längtan efter gemenskap, håller upp det som en sköld och ett välkomnande. Håller det som små glittriga brev av begriplighet och posta dem i de mest förvirrade fack. Ger möjlighet att vända och kanske inse, att vi alla är lika.

Januarigalleri

Någonstans på ett sjukhus somnar någon in, efter en lång kamp långt i på mellandagarna. En suck och plötsligt stilla tjut från en respirator. Utanför sitter en skata och niger på fönsterbläcket. Rullar ut röda mattan för själens väg till andra sidan.

Någon annanstans blir någon så kär som hen aldrig någonsin blivit förr, i hjärtat smälter snögubbedöden. Hela marken bävar och den tunna skorpan mellan himmel och mark rämnar. I annans ögon drunknar som i flod av rött och hjärta. En strid ström av små leende och gula leende ansikten i tusentals meddelanden, hjärtan och gulliga texter om tvillingsjäl och allt det där.

Någon helt annanstans stavar någon sig igenom den första riktiga boken på sitt rum bland leksaker och dåliga minnen av sönderslagna möbler och skallade speglar. Minnet av separation och hemligt boende. Om julgransglitter i stillhet med bara en förälder men ändå äntligen känslan, av en hel familj.

I norr börjar någon ett nytt arbete med förväntansfulla andningar, första dagen med handskakningar och presentationer, äntligen en mening och betydelse. Äntligen en plats där man behövs och förväntas. Som en arbetshandske där någon varmt stoppar in en lika förväntansfull hand.

Någonstans blickar någon ut genom fönstret och längtar efter gemenskap, längtar efter att någon, vem som helst egentligen, skulle snubbla till och rasa rätt in i famnen. Skratt och kanske bjuda på kaffe.

I en stor stad står ett par med ett nyfött barn och längtar efter vägledning. Efter ett sätt att få allt att sakta in och ge hjärtat tid att slå. Vibrera och aldrig återgå. Bygga ett fort där endast tre andetag får plats. Där den sjuka världen stängs undan och skyddar det enda som räknas.

I söder skriver en poet äntligen några dikter efter flera års tystnad. Några trådar att följa in i mörkret, in i det nya. Kanske en bok som ingen läser eller sin egen gravsten. Tangenterna smattrar som små steg i januarimörkret, som om en armé av små alvliknande varelser letar en väg ut ur tristessen.

Någonstans nära en stor stad längtar någon därifrån. Bränner ved på bakgården, rensar ur och spar det lilla som behövs. Förbereder för att resa om chansen kommer. Lägger fram passet, packar väskan och gör snaran redo.

Någon helt annan stans bultar en puls, en hammare  som slår spikar i hoppet granithårda klippblock. Formar en dröm, ett monument som ska placeras på ett torg där främmande ansikten passerar dagligen men aldrig samtalar. Där främlingar med sammankopplade liv, andas med samma lunga, ser med likadana ögon och lever varma små kopior av varandras liv. Små kloner av likadan längtan som inget annat vill än att springa in i varandra.

Mellan dagar

Idag skulle ha varit en skrivardag men det blev inte så. Det blev en halvdag mitt i mellan. En trött jävla mellandag.  Livet i mellandagarna är ett liv i parantes. Man äter lite för mycket, tränar lite för ynkligt och drömmer om nya horisonter. I alla fall jag, jag drömmer alltid för mycket, alltid för stort. Ibland för stort för mitt eget bästa. Måttlighet är inte riktigt min grej, kanske är det ADHD, kanske är det min missbruksgen, kanske min känsla för passion, säkerligen alla tre.

Jag har inte mycket att bjuda på just nu.  Det är liksom lite koma bakom ögonen och hjärnan ligger på divanen och skriker efter allt för stor myckenhet av praliner.  Började se om Star Wars, en liten jultradition. Läser gamla skräcknoveller från 1800-talet och reser stegar av drömmar för morgondagen för då börjar mitt liv, den enda jag kan lura är väll mig själv. Imorgon kan ni ratta in P4 – Värmland imorgon och lyssna på min nyårskrönika, i den kommer jag bland annat gräma mig över ett nyval som aldrig kommer komma + lite annat. Någon gång på förmiddagen tror jag det sänds. Två delar radioprogram undertecknat mig själv.

Nu ska jag ge upp för idag. Ingen idé att pressa apelsiner när frukterna vill hem och lägga sig i soffan igen. Rymden kallar.

Allt är i förändring ständigt. Många är ute och slår rekord i att köpa just nu. På många sätt kan jag tycka det är lite mysigt med den måttliga stressen, just för att känna den där mjukheten när landningsställena fälls ut bland soffgrupper och familjemedlemmar. Många har inte heller någon att landa hos, många sitter ensamma med existensminimum. Andra ser sprickorna spridas i fasaden, i skuggan av flaskor och nävar och drömmen om något bättre som en stege ut i stjärnorna. Att ”jävlar när mina eventuella barn kommer så ska de aldrig…osv” Arvet som en kedja runt foten och längtan efter att bli sin egen. Att bryta det sjuka andetaget och flyga, fri och på nya sätt.

is

Gav några slantar till en pappersmugg igen, varför? För att jag kan, för att jag inte tror det uppmuntrar något, för att jag vill, för att jag inte behöver tre kronor. Inte så mycket överhuvudtaget för pengarna i sig utan för att ge ett litet leende. Min ensamhet är samma ensamhet med pappersmugg utanför ICA. Mina andetag är samma andetag som flyr från kulsprutans smatter i öknen, samma stjärnor ovanför våra huvuden. Samma tak.

SD vill vårda folkhemmet, glöm inte att det var folkhemmet som uteslöt samhällets svagare, som uteslöt romer och samer. Som drog en gräns och gav några fribiljett och rätt att känna landet som sitt land. Historien är lätt att föreskriva om man uteslutet det obekväma.

Vi har samma längtan. Samma språk. Samma sätt att gå, rakt in i varandras hjärtan om vi vill. Om vi törs sträcka oss ut och omfamna, ta på varandra. Slinga kulörta…nu säger jag STOP! Höll på att sväva ut i någon poetisk soppa och jag orkar inte mer. Nu ska jag tanka. Städa lite. Slå in någon present. Och vänta in att änglarna kanske landar någon gång, ger oss något att leva vidare för. Dunka tillsammans inför.

God Jul.