Man borde plocka fram de där kassettbanden nu kanske? Mitt i detta stressliv med alla projekt, yrsel och själaarbete så behövs sånt. När vi sitter på våra ändlösa möten och oroas över framtider, ekonomier och vad som ska lagas till lunch. Då behöver vi en skäggig doktor intill örat, en som säger ”och så slaaaaaappnaaaaaar vi aaaaaaaaaaav” Tror att det blir lite enklare då. Luftigare. Friare liksom.

Sitter och skriver om en gammal text som heter novemberpakt. Brukade köra den live förr. En trasig kärlekstext. Den är fin på sitt sätt, sådär härligt hjärtskärande som man skrev då man var runt tjugotre. Den är redan publicerad lite här och där. Fick mycket lovord för den, många har önskat den framför scenkanten. Jag vill ha med den i nya boken, vill samla ihop gammalt och nyskivet men den behövs ändras lite. Det blir en helt ny text faktiskt. När jag låter det stadiga och lugna möta det fladdrande sköra. Det smärtar ännu bättre då. Fjärilen behöver tyglas för att kunna flygga högre. Det blir lite mer hmmm, Bergman.

Vi vill känna igen oss i hjärtesorger och tryckta dikter. Vi läser för att känna smärtan bakom bröstet. För att mysa och rulla runt i skiten vi avskyr. Vi vill åt den känsla som angör brygga mellan hel och brista. Ingen Svenskalektion vill vi ha! Inga rödpennor eller språkfascister! Vi vill känna och läsa. Se och lära! Känna hela världen ut på fingerspetsen! Stiga som en nyckelpiga!

Hoppas texten kommer med ända fram tills tryck. Sånt vet man aldrig. Det är lång väg kvar dit.

Liver kan kollapsa. Det finns tusentals variationer; Livet kan ta slut, kärleken kan älskas slut, bekantskapen kan bekanta sig klart. Knuten som slår runt i magen då vi efter gympan hitta våra kläder i duschrummet och mitt i vintern tvingas gå hem iklädda shorts. Livet kan kollapsa. Arbetskompisarna kanske aldrig hör av sig, kanske blir vi finklädda vibrerande levande framför stereon lämnade hemma i ensamhet.

För ibland kan man fråga sig varför vissa av oss straffas för brott vi inte ens begått? Varför ska vi behöva leva som om vi har en massmördare inackorderad? Som om vi är hemliga agenter på ett femtiotalscafé som tvingas skicka meddelande under bordet till andra tjejer, killar, kvinnor och män med rakbladsärr i själen och snaror slagna kring hjärtat. Alla vi med vässade pennor i skrinet och lika delar hemligheter och hjärtesorger stapplade till en storlek av K2.

Liver kan kollapsa. Det värsta händer ibland mitt i livet. Smulas sönder och blir grått. Det är då The Cure finns där, bara som ett exempel, det finns även andra. Jag pratar om det där blodröda korset som göms bland skivor, tavlor, böcker och filmer. Riddarna i blankar sidor och BPM, som stormar från alla håll alltid till vår undsättning, ger oss huvudkuddar för att vila ut och möjligheter att orka vidare.

Det är skönt att känna att vissa saker börjar gå på automatik. Att tryggheten sitter som en korp på min axel och själv väljer att då och då, knuffa till mig. Liksom, som om jag faktiskt tagit mig någonstans. Som om jag lagt ner ett hårt jobb som börjar löna sig. Läskigt!

Jag har aldrig haft problem att säga till människor att jag mår dåligt, det har nog varit tvärt om. Jag har glappat för mycket och kanske nu äntligen lärt mig att hålla tillbaks lite mer. Kanske fått lite karaktär så att säga. Karaktär borde människor ha lite mer. Facebook till exempel. Tycker ibland att den skulle kunna döpas om till gnällbook, är så trött på att läsa att folk mår dåligt – ta tag i saker då. Eller ännu värre är när folk skriver åt andra hållet – skrytbook är då namnet. ”Åh, barnen är rosiga på kinderna och fåglarna kvittrar, jag är så lycklig” Varför inte bara säga som det är ”Barnen slås, vi äter pizza och en skatta har tagit talgbollen – men hey, det är livet och jag älskar det” Vad är det för fel att bara acceptera alltsammans som en enda helhet som både smeker och skär. Varför måste vi sändigt välja sida? Idag har jag till exempel själv både varit glad och gråtit lite. Fan! Jag kanske är manodepressiv!

Nej, jag är mänsklig i hela min kropp. Rätt igenom samma vardag som de flesta. Kan man inte bara skita i statusuppdateringen? Luta sig tillbaks och hålla det kvar inom. Varför denna show-off! Varför inte bara spara känslan i sitt eget hjärta och lita på sin egen människa. Varför måste vi bli godkända av varandra? Räcker det inte att vi själva tycker om oss själva?

Utanför trycker mörkret mot rutan och jag ska gå hem. Dricka kaffe och ta en lugn meditativ kväll. Kanske. Bläddra i en bok, binda flugor och kanske stå mitt på golvet i tio minuter, känna att jag lever. Räcka till.

Smycke

I takt med hackspettens slag
knackar saven inom och drar svarta kablar
över själens sopberg, genom hålet inom,
gamla telefoner av bakelit
som ringer på andra sidan,
rösterna som viskar då luren lyfts
är både hesa och ömma, säger att
språk utan ord talar tydligast

Vi drar handen genom jorden,
myllan under naglarna som senare
på kontoret
knastrar mellan tänderna
är en uppmaning
att istället släppa allt vind för våg,
gå ut och kasta med den osynliga pälsen,
som vatten skaka av all falskhet, all teknik,
alla sorger och bekymmer,
ta en fin apelsin, sund som en sol
och bära det inre leendet som ett smycke runt halsen

Stapla högtalare som ett torn upp till stjärnorna
lyssna till linorna
de långsamma fiolerna som gnids
och lägger ett soundtrack, en ljudkulis
till våra långa promenader
genom steniga passager

Att äntligen lära sig hålla handen på bröstet,
kalla tillbaks sina fåglar
och matar dem med tumnageln
där en klick hopp sitter

Bergfast

Frukter

Det finns ett uppochnedvänt träd som växer
där mänskligheten slutar,
ett rotsystem som sträcker sig ovan stjärnorna,
ut i det som vi valt att kalla,
det stora okända
och som hämtar näring från andra sidans tajming

Med kronverket inom oss
innanför det igenkända och nåbara
går vi dagligen förbi den frukt
som hänger på vardagliga grenar, lyser
försöker få vår uppmärksamhet,
frukter med köttet sprängfult av sagor och magi,
allt det där som bara väntar efter att berika våra liv,
göra dem

fantastiska

Som stjärnor är vi, vi som tar hand om våra barn och försöker få lite över i slutet av månaden för att kanske göra något kul, bio, semester, jorden runt eller bara till Skara. Vi är underbara och tålmodiga, håller in magen i provhyttsljuset och längtar efter att långa tåg ska ta oss bor och ut. Ser ut som ugglor där vi med stora ögon imponeras av stjärnfall, idol och julgranar. Vi som tänder till, går ingång och slår oss själva i huvudet på för låga tak.

Som stjärnor är vi, vattenfall av färger då vi hämtar och släpper av. Flyttar ut och in med varandra och går i terapier och yogagrupper. Pratar ut och håller inne. Glömmer bort och tar upp kontakten. Sparar, gnetar och klarar av vecka efter vecka. Skrattar, gråter och tröstar. Vi är värda ljusramper och konfettiregn, fanfarer och saluter. Alla vi som trillar ner i svarta hål och ändå tar oss samman och går till jobbet som om inget har hänt. Vi som pluggar vidare och läser böcker. Vi som sitter stilla och inte orkar längre, ser på filmer, åker pulka och väntar vid fönstret på att barnbarnen ska komma.

Som stjärnor är vi, änglar kanske om man nu tror på sånt. Vi som längtar efter Thåström, mamma, gud eller Ernst Kirchsteiger. Vi som äter äpplen och planerar fester i slutet av månaden, eller tar långa spelkvällar framför datorn för att orka med slagen i magen på rasterna. Som stjärnor är vi som tycker att Sverige blivit kalare de senaste fem åren. Vi som tröttnar på att behöva lasta oss själva med sånt som borde delas. Bördorna som inte ska behöva släppas i enskildhet, avskildhet med en längtan efter att alla reser sig och går enat till Rosenbad och ber om kyssar, kanske hallon och frihet som är värt sitt namn.

Som stjärnor är vi. Vi som dansar till musik vi älskar. Som stjärnor är vi alla som dansar, dansar, dansar och dansar. Yes, stjärnor är vi alla som vågar dansa.

Gick idag förbi min gamla skolgård på min väg mot kontoret. Precis som Marcel Proust och hans kaka fick den grusiga vägen förbi cykelstället mig att transporteras tillbaks. Jag mindes för en sekund hoppet som brann då jag låg i mina föräldrars husvagn och skrev noveller på randiga block. Drack Cuba Cola och åt chips. Kommer ihåg en slags rök som steg inifrån. Ibland tror jag att jag bara kommer ihåg det dåliga men det finns också så mycket bra som hänt som kommer upp om fokus läggs rätt.

Vi utformar oftast bara en sida av både verklighet och dåtid. Glömmer bort att den har många ansikten som en diamant. Många sidor som utgör verkligheten. Att ramla är oftast att slå en sida, inte alla. Vi har så mycket att ge. Vi har så mycket fin att möta och bemöta. Så mycket skört att vårda.

Jag vill inte sänka min blick när jag vandrar över gatan fram. I sällskap ursäkta mig och be om förlåtelse för både existens och att mina drömmar faktiskt föddes med vingar. Att jag som människa har ett hjärta som slår hål i muren. Att jag som människa har sår, öppna blödande. Att jag tänker och tycker saker om mitt liv. Att jag tar det på alvar, tänker inte be om ursäkt för att jag menar alvar med mitt liv.

Det finns krafter omkring oss som tar oss, bär oss över mörka vatten fram. Det finns krafter som hjälper och drar oss fram. Det finns ett alvar inom varje människa som väntar efter att plockas fram, besittas och sätta guldkant på allt som dunkar och slår. Vi är värda det. Vi är värda ömhet. Vi är värda guld och gröna skogar. Värda damluckor som lyfts och floder av magi som dånar fram över grå stenar, rötter och en torrlagd vardag.

Om inte fullt så många år är vi döda. Det är sant, kanske kommer som en chock för dig men så är det. Det finns ingen stress i det. Ingen desperation. Det är ett faktum. Vilket liv vill du leva, ditt eget eller andras? Vilka drömmar vill du drömma, dina egna eller andras?

Hur högt bär du ditt huvud?

Ibland kan jag bli imponerad av att vi alla kan gå runt och dra runt så många osynliga flytlass som vi gör utan att på alvar klappa ihop och dö. Vi bränner ut oss, går i väggar, får ont i rygg, själ och hjärta. När ska vi förstå att det är det outtalade som knäcker oss. När ska vi förstå att nyckeln till den fastlåsta och svåråtkomliga lyckan alltid hängt runt våra halsar. Att sinnesron bara är en tydlighet längre bort.

När vi väljer att hålla inne på våra gränser. Hålla inne på vår sanning. Det är i samma stund som vi då blir till att tyngas. Vi kan välja, det är sant och kanske läskigt men vi kan välja att inte vara offer längre.

Måndagar är bra dagar för mig. Det är terapidagar. De gnistrar på ett speciellt sätt. Måndagar är korpfjädrar och skallror, bra medicin. Tisdagar som denna däremot är lite svårare. Men jag väljer att inte gå igång. Jag väljer idag. Väljer är vad jag gör idag.