Klubb Serum (Hymn till The Cure)

Livet kan kollapsa. Allt kan ta slut. Orosmoln och köldskador då lyckan plötsligt inte lirar i samma liga som livet, utan börjar köra korpserie. Människor kanske ber oss klippa håret och skaffa ett arbete som alla andras, som andas normalitet och tysta samförstånd vid kaffeattomaten.

Liver kan kollapsa. Det finns tusentals variationer; Livet kan ta slut, kärleken kan älskas slut, bekantskapen kan bekanta sig klart. Knuten som slår runt i magen då vi efter gympan hitta våra kläder i duschrummet och mitt i vintern tvingas gå hem iklädda shorts. Livet kan kollapsa. Arbetskompisarna kanske aldrig hör av sig, kanske blir vi finklädda vibrerande levande framför stereon lämnade hemma i ensamhet.

För ibland kan man fråga sig varför vissa av oss straffas för brott vi inte ens begått? Varför ska vi behöva leva som om vi har en massmördare inackorderad? Som om vi är hemliga agenter på ett femtiotalscafé som tvingas skicka meddelande under bordet till andra tjejer, killar, kvinnor och män med rakbladsärr i själen och snaror slagna kring hjärtat. Alla vi med vässade pennor i skrinet och lika delar hemligheter och hjärtesorger stapplade till en storlek av K2.

Liver kan kollapsa. Det värsta händer ibland mitt i livet. Smulas sönder och blir grått. Det är då The Cure finns där, bara som ett exempel, det finns även andra. Jag pratar om det där blodröda korset som göms bland skivor, tavlor, böcker och filmer. Riddarna i blankar sidor och BPM, som stormar från alla håll alltid till vår undsättning, ger oss huvudkuddar för att vila ut och möjligheter att orka vidare.