Som stjärnor

Som stjärnor är vi alla. På golvet med vänner och vinflaskor. På väg till jobbet, skolorna eller någon helt annan plats. Då vi drömmer ser framåt och slåss mot försäkringskassan, el-bolag och vinterhalvår. Som stjärnor är vi, virvelvindar som tar oss framåt och står ut då det kalla mörkret trycker från alla håll. Vi ser framåt, håller ut och försöker så gott det går mellan jobb och hem. Vi som spenderar ändlösa timmar i replokaler, verkstäder och träningslokaler. Bara för att guldkanten ska glänsa och kanske ta oss så mycket längre än helgfyllorna och plattskärmarna.

Som stjärnor är vi, vi som tar hand om våra barn och försöker få lite över i slutet av månaden för att kanske göra något kul, bio, semester, jorden runt eller bara till Skara. Vi är underbara och tålmodiga, håller in magen i provhyttsljuset och längtar efter att långa tåg ska ta oss bor och ut. Ser ut som ugglor där vi med stora ögon imponeras av stjärnfall, idol och julgranar. Vi som tänder till, går ingång och slår oss själva i huvudet på för låga tak.

Som stjärnor är vi, vattenfall av färger då vi hämtar och släpper av. Flyttar ut och in med varandra och går i terapier och yogagrupper. Pratar ut och håller inne. Glömmer bort och tar upp kontakten. Sparar, gnetar och klarar av vecka efter vecka. Skrattar, gråter och tröstar. Vi är värda ljusramper och konfettiregn, fanfarer och saluter. Alla vi som trillar ner i svarta hål och ändå tar oss samman och går till jobbet som om inget har hänt. Vi som pluggar vidare och läser böcker. Vi som sitter stilla och inte orkar längre, ser på filmer, åker pulka och väntar vid fönstret på att barnbarnen ska komma.

Som stjärnor är vi, änglar kanske om man nu tror på sånt. Vi som längtar efter Thåström, mamma, gud eller Ernst Kirchsteiger. Vi som äter äpplen och planerar fester i slutet av månaden, eller tar långa spelkvällar framför datorn för att orka med slagen i magen på rasterna. Som stjärnor är vi som tycker att Sverige blivit kalare de senaste fem åren. Vi som tröttnar på att behöva lasta oss själva med sånt som borde delas. Bördorna som inte ska behöva släppas i enskildhet, avskildhet med en längtan efter att alla reser sig och går enat till Rosenbad och ber om kyssar, kanske hallon och frihet som är värt sitt namn.

Som stjärnor är vi. Vi som dansar till musik vi älskar. Som stjärnor är vi alla som dansar, dansar, dansar och dansar. Yes, stjärnor är vi alla som vågar dansa.