Hur högt bär du ditt huvud?

Idag ska man inte ha integritet man ska bara ge sken av att ha det. Människor blir nervösa av andra som sätter gränser, som tar sin själ på alvar. De som lyssnar inåt och tar sina murar, sina vingar på alvar. Jag arbetar hårt på att bli en sån som tar sig själv på alvar. En sån som inte säljer ut själv, en sån som lastar sig för att behaga och vara till lags för att passa in. Jag vägra rea ut mig själv. Jag är för värdefull. Sätter värde på mitt eget jag.

Jag vill inte sänka min blick när jag vandrar över gatan fram. I sällskap ursäkta mig och be om förlåtelse för både existens och att mina drömmar faktiskt föddes med vingar. Att jag som människa har ett hjärta som slår hål i muren. Att jag som människa har sår, öppna blödande. Att jag tänker och tycker saker om mitt liv. Att jag tar det på alvar, tänker inte be om ursäkt för att jag menar alvar med mitt liv.

Det finns krafter omkring oss som tar oss, bär oss över mörka vatten fram. Det finns krafter som hjälper och drar oss fram. Det finns ett alvar inom varje människa som väntar efter att plockas fram, besittas och sätta guldkant på allt som dunkar och slår. Vi är värda det. Vi är värda ömhet. Vi är värda guld och gröna skogar. Värda damluckor som lyfts och floder av magi som dånar fram över grå stenar, rötter och en torrlagd vardag.

Om inte fullt så många år är vi döda. Det är sant, kanske kommer som en chock för dig men så är det. Det finns ingen stress i det. Ingen desperation. Det är ett faktum. Vilket liv vill du leva, ditt eget eller andras? Vilka drömmar vill du drömma, dina egna eller andras?

Hur högt bär du ditt huvud?