På café (eller vad man ska kalla det)

Jag sitter på ett av Karlstads alla plastiga café. Den här staden har inga riktiga caféer. Det är tragiskt. Du får en kopp skitbryggt kaffe och ett muffins vars deg säker kom i färdiga påsar och bara klämts ut på en plåt och in i mikron. Det smakar artificiellt och dött, som Sverige. Nåt att hinna med mellan H&M och Indiska.

Jag vill sitta på caféer i andra och bättre delar av Europa. Där bagarna kliver upp tidigt på morgonen och verkligen BAKAR sina verk. Där kaffet kokas med kärlek och konditoritraditionen är en konst lika mäktig och vacker som en romansvit av Marcel Proust.

I Sverige har vi snart bara såna här McDonald’s-fik. Såna här jävla kedjor där alla caféer liknar varandra. Vore jag ägare av ett fik skulle jag köra mitt eget race och ge fan i att sälja mig till kedjor. Det finns ingen poesi i frenchise. Det är en död säl på en grå klippa.

Igår tog jag emot mitt litteraturstipendium. 25.000:-. Jag är så jävla glad för det, betyder otroligt mycket. Det är jag värd! Vänliga människor kommer fram hela dagen och säger att det är helt rätt att jag får priset. Jag får mail av människor som berättar hur mycket det älskar min bok och det jag gör. Jag blir mjuk av det, glad och varm. Vet ni vad? Jag tänker även låta det stiga mig åt huvudet. Det är mitt liv som händer nu och jag tänker vara delaktig i det, det spelar ingen roll vad det här landet vill att jag ska tycka om mig själv för jag har även nu börjat känna något jag inte känt tidigare, avundsjuka och människor som vill tysta ner det jag gör.

Jag tänker inte gå igång på det, det är deras jävla problem. Jag tänker andas kärlek. Jag är Neo i the Matrix som svingar ett järnrör mot det där jävlarna. Så kom igen!

Idag uppträder jag i hörsalen klockan 16.00. Imorgon åker jag och Carro till Sunne och går på julmarknad.