Jag har ont i halsen idag. Känner mig både trött och nedsänkt. Det är bra på något sätt, förstår nu varför jag känt mig så nere under den senaste tiden. Den här jävla förkylningen är som ett ankare för mörkret. En blydank i sinnet som håller mig för botten.
Jag känner mig som en gummiskrapa i djävulens dusch. En hård kant på en ost som ingen vill ha. En kvarglömd mögelfläck på en brödskiva.
Men ändå. Det är kanske bra att vara lite sjuk ibland. Lära sig att verka i den miljön också. Livet kan inte bara vara en motorväg rätt fram där allt fungerar och strålar fulkomlig energi. Det finns kanske något att lära sig i den perioden. Jag har kanske något att kratta ihop bland dessa småsten av vassa kanter som skär. Något att begrunda och ta lärdom av.
Jag har en känsla att människor är mer lessna nu är för ett para år sedan. Det känns som om vi alla är mer trötta och slitna än någonsin förr. Jag vet inte men när jag lägger fingret på världens pulsåder så är det en stilla ström jag känner, då jag lägger stetoskopet mot hjärtat av världen är det tusentals tysta skrika jag hör. Röster ankrade i trötta, vridna kroppar. Våra själar som tomma löv som fladdrar i vinden. Fyllda av så mycket hopp, vilja och livsglädje som varje dag ställs längre och längre ner i källaren.
Det sägs att varje människa lever med ett kvävt självmord. Att de flesta av oss lever ett liv med en avlägsen tanke att ta våra liv om samma liv inte blir som vi vill. Självklart att vi inte ens vågar sätta denna tanke i tydligare ljus. Vi ler till och med åt den, men ändå, den finns där som en avlägsen brandyxa bakom krossbart glass och sunt förnuft. Vi när den som en sista flyktväg en kedja till ett klot av bly.
Vi är allt mer vilsna nu är för ett par år sedan. Mer kantstötta och viljesvaga. Vi är alla ettor och nollor i statistiken. Vi är alla gnagda nagelband, övertider, slappa a-kassor, krampaktiga utbildningar och en känsla av att vi inte är mer än bedömda yrkesval. Vi kan bli så mycket mer, så ofantligt mycket mer än bara en yrkeskategori och frusna sjöar med döda fiskar.
Vi är alla spett och krigare. Drömmar och filtar. Vi är alla en start och slut på samma vackra saga. Vi är värda mer än idol, pizza, lån, svininfluensa, stängda dörrar, bakdörrar och senaste mobiltelefonen. Vi är värda lugnet som bor i våra hjärtan. Vi är värda kärleken till oss själva. Vi är värda att få känna den här krampen i våra liv, släppa. Vi är värda massage i huvudet och en hjärna som fullt ut slappna av. Vi är värda vingslag och klarare sinne. Allt handlar inte om att bidra och utveckla. Det handlar även om att hålla om, vårda och våga säga, nej.
Vi är alla värda att sitta ner tillsammans i en rund ring med tända eldar i mitten och prata med varandra. Samtala om kärlek som tar slut, barn som dör, skogar som dör, varför vi känner avundsjuka till våra vänner, hjärtat som skriker, domnanden i våra liv, rädslan för döden, att vi känner oss övergivna, det vuxna barnet, sexmissbruket, flaskan i tvättkorgen, tröttheten, krampen, flyktvägen, lögnerna, ängslan, att inte duga, drömmarna, viljan och längtan efter något som består och får oss att känna oss hela.
Det handlar om kärlek. Rå, jävla, hjärtpumpande passion till det som kallas
sanning
