Inte poet utan orsak

Den här dagen har varit en grå hinna mellan allt. Mellan mig och kärleken, omvärlden och allting. Mitt förra inlägg här på bloggen luktar kanske lite väll mycket av självömkans gråa, sura hamnvatten. Det kan bli så titt som tätt i mitt liv, jag är väll inte poet utan orsak.

En stunds arbete här vi datorn hjälpte mig på rätt köl. Det känns lite bättre. Bitterhet är inget som ligger mig för fatet. Det är inget som passar mig. Min styrtak har alltid varit min kärlek till allt. Bitterhet är för alla loosers. Alla hatare på nätet, alla passionsmoderater som vill att livet ska passa i en liten glasburk som man tryggt kan ställa på sängkanten. Kärlek är att öppna upp. Att låta sitt hjärta blöda de toner som det själv vill över den melodi vi

Människor ständigt hörs valsa fram. Att mot världen le lite snett med mungipan lätt öppen. Att helt enkelt inte låta sin självömkan ta greppet om halsen. Utan le åt skiten. Våga ta i livet och slänga sig ut lite,.

 Att leva är att verkligen tillåta känslor att kännas. Att leva är ta världen med en sådan klackspark att bollen tillsist glider och landar bland nätets mjuka famn. Att leva är att älska utan villkor. Att leva är ibland att simma mot strömmen och älska det.

 Att leva är att dö en smula men utan att bli rädd för det.