Från det som surrar inom

Jag har en svart fågel på min axel. Mår inte sådär jätte fint. Känns som det är mycket skit i luften. Orkar inte göra så mycket, problem med att sova och jag har inget vidare lust till något. Det värsta jag vet är att känna att jag måste prestera saker hel tiden. Även privat. Att allt ligger och vilar på mina axlar. Så känns det nu. Det är skit att känna så. Jag har tusen bollar i luften redan som det är, ett par till och jag kollapsar. Så känns det. Inte alls skönt. Jag känner mig just nu utbytbar, kraftlös, trött och framförallt ensam. Det är inte skönt. Det är ett gapande hål mellan vardag och sysslor som måste utföras. Stress är skit. Stress dödar kreativitet. Min kreativitet, ingen annans.

Det är den här morgonen svarta vingslag vid min sida och näktergalen som sjunger från lugna fält inom, det krig som pågår där bortom horisonten. Ljus som glöder bortom bergen av kaos och leda som en bild ur, Sagan om ringen.

Jag vill ligga där gräset sakta vajar över mina andetag. Lungorna fyllda med lugn, där gravstenar snett lutar på den plats där skulden, stressen och saker som går under samlingsnamnet sorg vilar. Jag vill sitta i knottiga träd och äta saftiga äpplen. Skriva lite när andan faller på och långsamt falla i god jord. Se föret växa. Spira och samla nektar ur humlan i mitt liv. Den som surrar bakom mitt bröst. Kupan av drömmar.