Kriget med mig själv

Jag är tvivlar ganska starkt på allt i mitt liv. Det har alltid varit så och att jag blir lite äldre för varje dag som går gör inte svart och vitt till tydligare färger. Försöker lära mig att leva med mig själv i allt det här. Det är inte lätt. På många sätt är jag förlorad i kriget med mig själv. Det är en kamp som varje dag utgör varje sekund i mitt liv. Varje andetag. Jag är som Anthony Perkins i Psycho. Jag sliter och drar fantasibilder och demoner från källaren och övervåningen, putsar och filar för att kunna slå på mig själv fullt ut.

Jag hatar att tvivla på allt som jag håller kär. Drömmarna. Allting. Det smärtar mig att det finns något inuti mig som ständigt vill dra undan den där mattan och blottlägga hålen i golven. Det plågar mig att jag aldrig får vara ifred för mig själv, mitt egen torterande röst som drar sina klor inuti. När jag var yngre så tvingade jag mig själv att ständigt välja. Leker du med Turtelsgubbar så kan du inte bygga kojor, gillar du fiske kan du inte tycka om fotboll. Min hjärna tvingade mig att vara lojal till mina olika intressen. Det var en plåga. En fruktansvärd inrutat liv att leva i.

Det kan till och med nu för tiden komma stunder då jag känner de där jävla naglarna i nacken. Det händer fortfarande att något sjukt i min hjärna vill få mig att välja sidor hela tiden, till allt och alla. Fiskar du så försummar du skrivandet. Kärleken försummar vännerna eller att vissa arbeten försummar hjärtats inre röst. Det är ett helvete ibland. För jag vet innerst inne att jag inte försummar något eftersom allt jag gör, görs med hjärtat och därefter inte kan förspilla tiden eftersom hjärtats timglas sillar samma röda sand. Allt som intresserar hjärtat finns där i samma glaskärl.

Jag blir ibland så trött på att vara jag. Så trött på att höra min egen röst mola inuti huvudet. Hur jag ständigt styr och ställer i mitt huvud som en sur, jävla vaktmästare i blåställ. Skanderar hur jag ska leva mitt liv eller inte. Det är jobbigt kan jag säga er.

Jävla tröttsamt.