Om konsten att ta det lite lungt ibland
Jag kan bli så trött på allt det här tjatet att man ska leva sitt liv fullt ut. Missförstå mig inte, jag är den första att skriva på att vi människor bör leva våra liv som vi vill, fullt ut och allt det där. Att vi ska följa lusten och drömmarnas röda tråd.
Men ibland blir jag bara så trött också på allt det där. Så trött på människor som tjatar så mycket om att alla bör ta vara på sin ungdom, sina möjligheter, suga märgen ur livet och utnyttja sina möjligheter så till den milda grad att vi nästintill glömmer bort att vi bara duger genom att sitta still. Gå upp på morgonen och bara sitta där med händerna i knäet.
Jag hatar när människors domderar och riktlinjedrar för andra går så till den milda grad att det istället inkräktar på samma vilja att leva det där autentiskt liv.
Det finns inga måsten. Jag hatar utryck som, när jag blir gammal så vill jag kunna ligga på långvården och känna att jag gjort allt det där jag ville! Det är bra i praktiken men jag blir bara mörkrädd av det snacket. Visst är det bra på ett sätt men inte överlag. Det finns en stor pankik bakom uttalandet. En stress som får många att börja jämföra och känna skam. Jag tror fler känner så och det där blir otäcka, stressande vibrationer för oss yngre att leva med.
Innan vi dör behöver vi inte knullat allt som rört sig, supit skallen av oss, följt varje dröm till döden och tillbaks, rest jorden runt 12 gånger. Allt det där tjänar ingenting till om vi inte gjort det med hjärtat utan bara ”betat av” för att det ”hör till”. Vi behöver inte uppleva allt bara för att vara ”lyckade medborgare”
Ta det lugnt för fan gott folk. Gör precis som ni vill. Er tid kommer och ibland måst vi sträcka er ut och ta tag i livet, för ibland är frihet något som måste tas inte fås. Men glöm inte bort att det är ert jävla liv, ingen annans. Vill ni inte göra en sak så behöver ni inte bara för att alla andra vill få er att tro att ni slösat bort er liv.
Det är enkelt. Säger ert hjärta mumma och mår bra så räcker det. Hur nära pensionärerslivetdet än ter sig i ”livsfascisternas” ögon. Så fuck it! Ibland funderar jag om det inte är så att det är de värsta livsfilosoferna, riktlinjedragarna och ”livsnjutarna” som lider mest. Jag tror att det är de som går miste om den största sanningen.
Jag tror att de kommer ligga på sin dödsbädd och tänka. Fan vad jag slösade bort min tid när jag var yngre på att stressa runt och uppleva, varför tog jag det inte mer lugnt.
28 juli, 2009 vid 11:43 e m
Att göra och att vara. Det pendlar.
Idag gick jag och satte mig i en slänt vid älven efter jobbet. Jag påminde mig lite om enkelhet. Det var nästan psykedeliskt… lite som att glida ut i en dimma. En fördjupad koncentration men inte nödvändigtvis klarare. Bara djupare.
Det är det där hjärtat det handlar om. Jag är 28 nu och trodde aldrig att det skulle ta så lång tid att hitta fram till min essens. Jag har gjort en hel del mer eller mindre tappra livsförsök, initiativ till olika drömmar, byggt och raserat… men på ett djupgående plan känns det som att jag står och tittar mot samma horisont igen.
När jag var yngre nöjde jag mig med mindre. Jag övade mig i flera år i enkelhetens filosofi, det har jag nytta av idag också. Att inte kräva så mycket, att försöka se det stora i de människor man har omkring sig, i de nära projekten och stillheten. Nu känns det som att jag sätter mig själv i ett psykologiskt laboratorium, jag har börjat förvänta mig mer, se ytorna och spelen, börjat fundera på min makt över mitt öde. Jag provar en ny ytterlighet… jag tror jag kommer lära mig mycket… men jag vet samtidigt att det är en resa som kommer slutas som en cirkel om några år. Jag kommer återknyta till de djupare källorna i min andlighet, när jag bemästrat det yttre livet kommer jag att helare kunna bejaka det som ligger naturligt för mig: Det inre äventyret.
Det handlar om hjärtat. Att både ge sig själv och andra välbefinnande och trygghet, samidigt som man ger sig själv gåvan att ta risker, att våga något nytt…
Jag förstår din avsky för prestationsidealet… det känns som att många människor lever i rädslans autopilot antingen de är livsbejakande-fascister eller trygghetsnarkomaner. Så hjärtat är det centrala. Jag har väl sagt att jag ska kalla mitt konstprojekt/personlig-utvecklings-resa för ”Heart of Yes”. Det handlar om det där: Att finna balans mellan förändring och stabilitet. Att lära sig säga Ja till livet på ett sunt sätt. Jag tror jag måste låta pendeln slå över till det extrema för att i praktiken lära känna mig själv bättre.
Det är onekligen en speciell tid vi lever i och till skillnad från gamla generationer så lever vi som är unga med valets tyranni… vi måste förhålla oss. Det surrar på planeten, helt klart… det är miljarder unga som ställer sig frågan vad deras liv ska få för mening. Många kanske inte reflekterar, men fler än någonsin gör det helt klart. Jag tror det finns nåt positivt i detta. Vi råkar bara inte fått lära oss att hantera känslorna inför detta stora… Nervositet och ångest står i proportion till livets potential. Ju fler möjligheter vi har desto större ansvar. Jag tror att bli vuxen som människa handlar mycket om att våga ta i detta.
Genetiskt är vi ju stenåldersmänniskor, men socialt förändras vi snabbt. Har vi inte en vettig karta över den psykologiska terrängen så gör vi nog faktiskt bäst i att trycka ner huvudet i sanden, ibland känner jag så… längtar efter att få allt fixat, nånslags messiansk fullbordan… att få sova ut för eviga tider i kärlekens famn… och jag tror det är där som meditation kommer in… att djupt förankra sig i sitt medvetandes källa, följa rötterna, psykets stigar tills de tar slut in i det bländande ljuset… att se att det finns en kärlek där oberoende av allt… som gör att världen kan sprattla som den vill i vånda och behag… för det finns en djupare värld som inte rör sig… en värld som alltid är där oavsett om jag springer eller sitter still.
Och jag tror det du säger om livsfilosoferna stämmer, jag är ju lite av en själv (även om jag legat på latsidan på sistone)… och jag tror att tankar leder till lidande… det leder till egoistiskt lidande men också till medlidande…
På nåt mystiskt sätt så tror jag att lidandet har mening, att det är outhärdligt så länge vi gör motstånd, men att det transformeras när vi säger Ja. Det bottnar liksom i insikten att allt detta skenbara elände, vår egen rstlöshet och inre oro är som en liten fladdrande vimpelflagga på tornet av en väldig borg…. ett massivt berg av total stillhet… en sorglöshet som inte kan rubbas av något. Ibland tror vi att vinden är allt, och förmår inte se tomrummet som vinden sveper genom… den gudomliga odödliga famnen som är vår egen grund.
Jag ska resa mig vilsen en tid, lära om vimpeln, lära om vinden, lära om det ofullkomliga, om tendenser och världsliga samband, grottans arkitektur, the matrix… Sen ska jag sätta mig ner med händerna i knäet och säga att ”allt är gott”. Och då ska jag bjuda över dig på te!
3 augusti, 2009 vid 9:55 f m
Ja, precis så Conny! Många kloka ord. Jag ”har inte tid” för ett längre inlägg… jag tror på att lära om från början, göra annorlunda för att kunna göra som förr men med en annan tyngdpunkt och djupare insikt. Indianer hade sitt sköldarbete enligt medicinhjulet, ett moment i det är att gå omkring en tid (en dag, ett par dagar) och enbart se genom en spegel du håller vid axeln. Just för att se livet med andra glasögon. Den övningen väntar mig längre fram.
3 augusti, 2009 vid 3:09 e m
Conny och Carro – Så sant och fint skrivet.