Min bok

Jag harr sett att många litteraturanalytiker och andra språkligt fanatiska recensenter har svårt att ta till sig min bok. Den har både kallats det ena och det andra i ett par recensioner. De menar att den inte knuffar språket framåt, eller att det går att snitta min diktsamling med förstorningsglas och lexikon, att det är för enkelt. Då blir jag glad. Jag har inte gjort en diktsamling som ska ”förstås” och lösas i kanterna.

Jag har gjort en medveten enkel bok som inte ska tolkas och vridas. Jag har gjort en bok för alla. Så som jag tycker sån här poesi sak framställas. Det är en flyttväst för brustna hjärtan. Kanske ett fyrtorn för andra i samma situation eller liknande. En tröst. Det är min kram ingen annans.

Jag har skrivet en naken och ärlig bok. Sånt kommer inte undan ostraffat i det här landet. Jag skiter fan i alla dessa förstå-sig-på-apor som anser att poesi ska vara något som alltid ska vara en rubikskub i bläck och papper för intellektet att greppa eller bara dö. Jag vill aldrig skriva så. Jag vill skriva för hjärtat och magen. För såna som jag, människor i stort. Så. Era jävla folkhögskolekulor studsar mot min tydligen allt för enkelt gjorda sköld, men vet ni vad. Jag skiter i det ochså. Den tar dem rätt bra ändå trots att den är vek, måste vara för att era kulor är rätt veka. Små och dåliga.