Hemma igen

Hemma från Älvdalen. Sitter vid daton med en kopp kaffe Har precis kollat på nattvardsgästerna för hundrade gången och bli lika bländad som vanligt.

Fiske har inte varit det bästa under veckan. Men det är trevligt att ligga ute i tält och höra älven brusa. Österdalälven är en vacker ström. Vi har sett badande rådjur och en massa tyskar. Det är inte det sämsta. Även lärt mig hur illa kroppsodören kan bli på bara en vecka, bränt mig på gasolköket och punkterat mina vadarbyxkor.

Nu är det snart vardag igen med arbete och skrivande Jippi! Ska bara klara av en trettioårsfest imorgon. Själv fyller jag tjugoåtta på tisdag (vart tar tiden egentligen vägen!)

Nästa helg uppträder jag på Sjuhäradfestivalen.

Skogspoeten

Igår uppträde jag på en brygga med vackra Ryssjön och tiomilaskogen som backdropp. Det var magiskt på något sätt. Tror inte det är många poeter som får eller fått möjligheten att uppträda på en sån vacker scen. Jag känner mig hedrad. Tror däremot att de Tyskar och Holländare som kommit ditt inte hade lika stor behållning av uppträdandet. En tjej fnittrade med sin Mamma på jag läste ur boken och nämnde min gamla hemadress, Vetevägen 6. Ordet ”sex” är liksom internationellt på fel sätt. Sen pratade jag konstan om att oss värmlänningar och Värmland när vi egentligen hela tiden var i Dalarna. Men detta till trots blev det en fin kväll.

Måste även meddela att Västanåteaterns uppsättning av Finlands nationalepos Kalevala måste vara bland det bästa jag sett på en scen. Grymt inspirerande!

Författarfestivalen gick också väldigt bra. Jag uppträde samtidigt med bla Bengt Berg, Vivica Lärn och hon den där skådisen som spelade Sunnes Mamma i filmerna. Det var en fin dag. Skön publik och trevliga människor. Sålde slut på alla böcker. Fick signera men massa. Sånt där som är bra för egot.

Jag ska börja plocka in lite mer naturromantik i mina shower i framtiden. Även det är en stor del av vem jag är. Jag har en rolig idé hur man kan ta mitt kraftdjur Älgen till en helt annan nivå.

Imorgon åker jag och en kompis till Älvdalen och bor i tält i drygt en vecka. Vi ska fiska Harr och vila i våra stora moders famn. Det ska bli stort. Naturen är min gud. Min korpfjäder i manteln. Kan inte leva utan den.

Tar ledigt från allt vad skrivande och bloggande heter nu under en vecka.

Ta hand om er

Vildmarken kallar

Igår skrev jag klart lite krönikor för radio. Pratade med min förläggare och såg en gammal italiensk skräckfilm med vänner.

Idag åker jag och Carro till Sunne. Vi ska gå på Västanåteaters senaste uppsättning. Ät lite gott och bo på hotell. Imorgon deltar jag på författarfestivalen i Filipstad och pratar lite och signerar böcker. Kom gärna dit. Allt börjar vid fyra tiden. Sen på kvällen köra jag lite i Gustafsfors vid en konstateljé där. Det är under kultur i Tiomilaskogen. Det kommer bli fint! Likaså på lördag uppträder jag upp i skogen vid någon sjö som heter Rysjön, ochså det under Kultur i Tiomilaskogen. De blir ett uppträdande i vildmarkskläder. Kläder som jag sen inte lämnar då jag och några vänner åker till Älvdalen på fiskesemester hela veckan.

Gött!

Inte poet utan orsak

Den här dagen har varit en grå hinna mellan allt. Mellan mig och kärleken, omvärlden och allting. Mitt förra inlägg här på bloggen luktar kanske lite väll mycket av självömkans gråa, sura hamnvatten. Det kan bli så titt som tätt i mitt liv, jag är väll inte poet utan orsak.

En stunds arbete här vi datorn hjälpte mig på rätt köl. Det känns lite bättre. Bitterhet är inget som ligger mig för fatet. Det är inget som passar mig. Min styrtak har alltid varit min kärlek till allt. Bitterhet är för alla loosers. Alla hatare på nätet, alla passionsmoderater som vill att livet ska passa i en liten glasburk som man tryggt kan ställa på sängkanten. Kärlek är att öppna upp. Att låta sitt hjärta blöda de toner som det själv vill över den melodi vi

Människor ständigt hörs valsa fram. Att mot världen le lite snett med mungipan lätt öppen. Att helt enkelt inte låta sin självömkan ta greppet om halsen. Utan le åt skiten. Våga ta i livet och slänga sig ut lite,.

 Att leva är att verkligen tillåta känslor att kännas. Att leva är ta världen med en sådan klackspark att bollen tillsist glider och landar bland nätets mjuka famn. Att leva är att älska utan villkor. Att leva är ibland att simma mot strömmen och älska det.

 Att leva är att dö en smula men utan att bli rädd för det.

Från det som surrar inom

Jag har en svart fågel på min axel. Mår inte sådär jätte fint. Känns som det är mycket skit i luften. Orkar inte göra så mycket, problem med att sova och jag har inget vidare lust till något. Det värsta jag vet är att känna att jag måste prestera saker hel tiden. Även privat. Att allt ligger och vilar på mina axlar. Så känns det nu. Det är skit att känna så. Jag har tusen bollar i luften redan som det är, ett par till och jag kollapsar. Så känns det. Inte alls skönt. Jag känner mig just nu utbytbar, kraftlös, trött och framförallt ensam. Det är inte skönt. Det är ett gapande hål mellan vardag och sysslor som måste utföras. Stress är skit. Stress dödar kreativitet. Min kreativitet, ingen annans.

Det är den här morgonen svarta vingslag vid min sida och näktergalen som sjunger från lugna fält inom, det krig som pågår där bortom horisonten. Ljus som glöder bortom bergen av kaos och leda som en bild ur, Sagan om ringen.

Jag vill ligga där gräset sakta vajar över mina andetag. Lungorna fyllda med lugn, där gravstenar snett lutar på den plats där skulden, stressen och saker som går under samlingsnamnet sorg vilar. Jag vill sitta i knottiga träd och äta saftiga äpplen. Skriva lite när andan faller på och långsamt falla i god jord. Se föret växa. Spira och samla nektar ur humlan i mitt liv. Den som surrar bakom mitt bröst. Kupan av drömmar.

Kriget med mig själv

Jag är tvivlar ganska starkt på allt i mitt liv. Det har alltid varit så och att jag blir lite äldre för varje dag som går gör inte svart och vitt till tydligare färger. Försöker lära mig att leva med mig själv i allt det här. Det är inte lätt. På många sätt är jag förlorad i kriget med mig själv. Det är en kamp som varje dag utgör varje sekund i mitt liv. Varje andetag. Jag är som Anthony Perkins i Psycho. Jag sliter och drar fantasibilder och demoner från källaren och övervåningen, putsar och filar för att kunna slå på mig själv fullt ut.

Jag hatar att tvivla på allt som jag håller kär. Drömmarna. Allting. Det smärtar mig att det finns något inuti mig som ständigt vill dra undan den där mattan och blottlägga hålen i golven. Det plågar mig att jag aldrig får vara ifred för mig själv, mitt egen torterande röst som drar sina klor inuti. När jag var yngre så tvingade jag mig själv att ständigt välja. Leker du med Turtelsgubbar så kan du inte bygga kojor, gillar du fiske kan du inte tycka om fotboll. Min hjärna tvingade mig att vara lojal till mina olika intressen. Det var en plåga. En fruktansvärd inrutat liv att leva i.

Det kan till och med nu för tiden komma stunder då jag känner de där jävla naglarna i nacken. Det händer fortfarande att något sjukt i min hjärna vill få mig att välja sidor hela tiden, till allt och alla. Fiskar du så försummar du skrivandet. Kärleken försummar vännerna eller att vissa arbeten försummar hjärtats inre röst. Det är ett helvete ibland. För jag vet innerst inne att jag inte försummar något eftersom allt jag gör, görs med hjärtat och därefter inte kan förspilla tiden eftersom hjärtats timglas sillar samma röda sand. Allt som intresserar hjärtat finns där i samma glaskärl.

Jag blir ibland så trött på att vara jag. Så trött på att höra min egen röst mola inuti huvudet. Hur jag ständigt styr och ställer i mitt huvud som en sur, jävla vaktmästare i blåställ. Skanderar hur jag ska leva mitt liv eller inte. Det är jobbigt kan jag säga er.

Jävla tröttsamt.

I skrivandets stund

Idag har jag ätit en utsökt kolja vid ett vackert gästhem utanför floda. Mycket god mat, vacker belägen i en lika vacker trädgård.

Ska skriva lite. Lyssnar på Simon and Garfunkel. Två livräddare under högstadiet. Lika bra fortfarande, alltjämt lika viktiga och vackra ord till mitt liv. Stor konst har den förmågan, att prata om mitt liv.

Ikväll blir det chips och en gammal Hitchcock. Också en hjälte.

Om konsten att ta det lite lungt ibland

Jag kan bli så trött på allt det här tjatet att man ska leva sitt liv fullt ut. Missförstå mig inte, jag är den första att skriva på att vi människor bör leva våra liv som vi vill, fullt ut och allt det där. Att vi ska följa lusten och drömmarnas röda tråd.

Men ibland blir jag bara så trött också på allt det där. Så trött på människor som tjatar så mycket om att alla bör ta vara på sin ungdom, sina möjligheter, suga märgen ur livet och utnyttja sina möjligheter så till den milda grad att vi nästintill glömmer bort att vi bara duger genom att sitta still. Gå upp på morgonen och bara sitta där med händerna i knäet.

Jag hatar när människors domderar och riktlinjedrar för andra går så till den milda grad att det istället inkräktar på samma vilja att leva det där autentiskt liv.

Det finns inga måsten. Jag hatar utryck som, när jag blir gammal så vill jag kunna ligga på långvården och känna att jag gjort allt det där jag ville! Det är bra i praktiken men jag blir bara mörkrädd av det snacket. Visst är det bra på ett sätt men inte överlag. Det finns en stor pankik bakom uttalandet. En stress som får många att börja jämföra och känna skam. Jag tror fler känner så och det där blir otäcka, stressande vibrationer för oss yngre att leva med.

Innan vi dör behöver vi inte knullat allt som rört sig, supit skallen av oss, följt varje dröm till döden och tillbaks, rest jorden runt 12 gånger. Allt det där tjänar ingenting till om vi inte gjort det med hjärtat utan bara ”betat av” för att det ”hör till”. Vi behöver inte uppleva allt bara för att vara ”lyckade medborgare”

Ta det lugnt för fan gott folk. Gör precis som ni vill. Er tid kommer och ibland måst vi sträcka er ut och ta tag i livet, för ibland är frihet något som måste tas inte fås. Men glöm inte bort att det är ert jävla liv, ingen annans. Vill ni inte göra en sak så behöver ni inte bara för att alla andra vill få er att tro att ni slösat bort er liv.

Det är enkelt. Säger ert hjärta mumma och mår bra så räcker det. Hur nära pensionärerslivetdet än ter sig i ”livsfascisternas” ögon. Så fuck it! Ibland funderar jag om det inte är så att det är de värsta livsfilosoferna, riktlinjedragarna och ”livsnjutarna” som lider mest. Jag tror att det är de som går miste om den största sanningen.

Jag tror att de kommer ligga på sin dödsbädd och tänka. Fan vad jag slösade bort min tid när jag var yngre på att stressa runt och uppleva, varför tog jag det inte mer lugnt.

Ambassadören språkar

Jag sitter i Lindesnäs hos mamma och pappa och skriver klart lite krönikor för P4-Honung som ska bandas och sändas i höst. Fem nya krönikor blir det. Till veckan uppträder jag på författarfestivalen i Filipstad på Fredag och på kultur i tiomilaskogen på Lördag.

Det är även superkul att jag samarbetar med Panterwagen igen. Det känns så skönt att plocka in den där Etnavibben i mina shower igen. Samarbetet kommer bli ännu intensivare.

Mamma kom nyss tillbaks från en promenad, hon har sett två vargar. Grymt! Vi ska gå ut och kolla om vi kan få syn på dem igen.

Jag har även blivit ambassadör. Mitt favoritmärke för flugfiskerullar. Danielsson fly-reels, har visat intresse för att ha mig som en av ambassadörerna för sitt företag. Jag gillar deras svensktillverkade rullar väldigt mycket. De är vackra, gedigna och mycket användar vänliga. Uppfinnaren Kurt Danielsson revolutionerade hela industrin på 80-talet med sin storspolade flugrullar och hela världen kopierar nu han modell. Det är lite häftigt. Ni som inte är så inne på det här med fiske måste förstå det. Sverige är världsledande på det här!

Det är coolt att vi fortfarande kan vara det på något! Jag hoppas på fler kul sammarbeten med Danielsson i framtiden.

 Idag blir det. Mat, vargar, skriva, träna, fiska. I den ordningen.

Mer Dylan Tomas

Den här är bästa. Det här är nog min absoluta favorit!