De frusna slagen

Det fanns en tid då livet gnistrade av ensamma gator och grön neon, då det var lättare att andas från andra sidan än den egentliga sidan. Det fanns en tid då jag hellre ensam gick bland grova stammar och porlande bäckar än umgicks med andra människor i samma ålder som mig. Då jag inte förstod att det fanns något som kallades ungdom.

Det fanns en tid då jag ensam satt uppe och såg ugglor gömma sig bland hålorna i övergivna träd och älvorna dansade fram över ögonlocken som flimrade likt skadeskjutna svalor som snittar himlen där blodet långsamt väller fram över det som utgör själva essensen i livet; att vårda sådden inom det bultande och bärande.

 Jag ville aldrig gå över till den sida där fulhet och elakhet ligger och kryper till lägsta tänkbara bud. Jag ville inte gå in i det som alla andra kallar livet. Bli en av de där som utgör själva grunden för livslögnen; dom vuxna.

De som långsmat sjunger sånger från vånningar bredvid. De som sitter uppe med hål i hjärtat som bara växer, växer och växer. Som ett gap av livslögn. Som avgränsningar satta av poliser för att slippa ta i det som borde tas i. Att istället låta handen röra dyra möbler, lån på lån och den idiotisak och ändlösa diskussion som bara handlar om väder, vind och schlagerfestival.

 Jag satt uppe om nätterna och såg in i kulor av glas. Metallstänger i mitt huvud där draperi fästes för kunna dra för gobelänger och pojkdrömmar. Tunga ridåer att älska och begripa, som skyddar och utgör sköldar för sånt som skälver och går att begripa. Det som andas varmt mot pulsslag som återigen bjuder upp lyckan till dans. Ta och berika ett liv utanför. Ett liv bland molnen där solljuset sakta väcker liv i det redan levande.

 Jag har aldrig begärt av livet att få den här förmågan att se igenom allt. Se igenom livslögner och tomhet. Jag har aldrig bett om blicken som ser allt det sköna som den här samtiden skulle kunna rulla runt i som en lycklig hund lös från sin kvävande ägare.

 Jag vill kunna andas. På samma sätt som den unge poetens lungor fylldes en gång i tiden. Jag vill ljuda i klangen som sattes en gång för länge sedan av ett anslag som dagligen slår och slår på alla av oss.

Som i en evigt kall dag ute på Alaskas vidder. Indianhövdingens yxa mot isen. Slag efter slag för att ta sig igenom den frusna massan av osagt och ogjort. Livslögner och svek. Sorg och svärta.

Kunna ta sig ner till livet som porlar. Det där som svalkar torra drömmars svalg. Det där som dör om vi inte underhåller det.