Ikväll åker jag på bröllop. Det är en av Carros närmaste vänner som gifter sig. Det blir lite fest senare och Carro är en av värdinnorna.
Solen skiner och i mitt huvud badar kreativiteten med dikter, fraser och idéer. Det börjar kännas kul igen. Så är livet, uppbyggt av pulsslag. Lika bra att vänja sig och följa vågorna istället för att kämpa emot dem.
Lika bra att följa flödet. Hjärtat. Värmen som bor där.
Jag må tycka som jag tycker om slam men jag blir ärligt glad då det blev Oscar Hanska som vann. Mer värdig vinnare är svårt att hitta. Jag gillar hans grejer.
Det beklagliga är att arrangörerna för hela tävlingen inte tar mitt väldigt tidiga och av personliga skäl skickade avbokningsmail på alvar utan skriver med mig i tävlingen in i det sista. Så till den milda grad att jag börjar få lycka-till-mail skickade på min mail och hemsida. Jag vara ute i god tid och sa att jag inte skulle med. Varför dra ut på det sådär?
Det kanske blir slam nästa år ändå. Fan, jag ska nog ta och utsätta mig för det där någon gång till. Det kanske fungerar bättre än jag tror.
Men i alla fall. Skit samma. Stort gratis till Oscar. Det är han värd.
Det finns i handeln ett nytt nummer av fiske feber för er som vill. Jag har en stående krönikasida där varje månad. Den heter ”Ismael Orerar”
Jag älskar att fiska. Jag älskar att skriva. Då blir det en bra förening av de både elementen. Många tycker kanske att det är lite töntigt att fiska, lite nördigt att skriva för en fisketidning men det skiter jag i. Jag älskar mitt arbete där. Det ger mig något tillbaks. Att hela tiden kastas mellan olika arbeten, olika yttrycksformer är både roligt och nyttigt för intellektet. Det utmanar och ger mig möjlighet att växa som författare.
Skulle jag bara skriva långa, invecklade dikter så skulle jag bli helt inkavlad i huvudet och det vill jag inte. Jag vill röra mig fritt mellan de olika rummen. Ta mig fram på min vita springare och rädda min skaparglädje ur brinnande hus, instängda rum i mörka och ibland ljusa. Bara för att inte stanna i utvecklingen.
Här får ni läsa en text från fiske-feber. Till er som inte köper fiskelitteratur. Hoppas ni nycker om den ändå.
De eviga frågorna
Det finns ett par frågor som ständigt återkommer inom sportfisket. Spörsmål som titt och tätt kommer ute vid fiskevatten runtom i vårt lilla land. Frågor som kanske till och med utgör själva essensen med det här att ha fiske som sin hobby. Jag vill nästa hävda att vi fiskare har ett helt eget språk som ryms i ett par frågeställningar som vi ställer varandra då och då. En handfull enkla frågor men som kanske rymmer hela filosofin bakom att sportfiska.
För vi fiskare är en samling hemlighetsfulla människor. Det hör liksom sysselsättningen till att ständigt dölja och tala i gåtor för andra fiskare. Vi har alla våra favoritvatten som vi skryter över, vattendrag som vi talar vitt och brett om hur mycket fisk det hoppar omkring i, måttar med nävarna och drar historier den ena värre än den andra men så fort någon nyfiket ställer frågan, Vart ligger det då? blir vi som Golum i Sagan om ringen. Vi backar bakåt och väser högt medan vi i ett krampaktigt grepp håller vägbeskrivningen intill våra hjärtan. Vi ogillar så till den milda grad tanken på att någon annan jävel ska klampa runt bland våra favoritvatten att vi istället skickar ut personen ifråga på någon form av spökjakt. Vi säger, du tar till höger, då det egentligen är vänster. Du fortsätter tills vägen tar slut, medan vår vän ifråga sedan länge borde svängt av på samma väg. Vi lägger ut dimridåer så till den milda grad att vår käre vän tillsist fullpackad med fiskearsenalen känner sig en smula konfunderad då hon eller han står och kliar huvudet på stadens soptipp medan vi sitter hemma och gnider våra händer av girighet över att vi får ha vattendraget för oss själva och låter avgrundsskratten eka mellan vägarna till dess att vår respektive tittar in och fråga sig om vi inte borde madrassera vardagsrummen istället för att tapetsera om.
Vad fick du den på? Är en fråga vi som sportfiskare gillar att få. Stolt håller vi upp wobblern, flugan eller draget och skryter om hur fruktansvärt giftigt betet är men så fort frågan kommer, Har du någon mer som jag kan få låna? Så gulnar ögonen igen, tänderna spetsas, håret faller av, vi magrar och håller återigen händerna intill oss, väsande, No! Not my precious!
En fråga som blivit en riktigt klassiker är, Hur stor var fisken?, det finns även en kontring på svaret till den frågan som också blivit en klassiker. Jag vet inte varför men människor tycker tydligen det är lika roligt varje gång efter de frågat, hur stor var fisken? och man måttat mellan pekfingrarna att kontra med, haha, mellan ögonen eller? Det roliga är också att de säger det med en inlevelse som om det skulle vara första gången det lilla skämtet yttras.
Det finns säker många fler sådana här frågor som jag glömt att ta upp här med det finns en som på något sätt rymmer hela själen i det här med att sportfiska mer än någon annan. Den som frågar brukar vanligtvis först innan förfrågningen stanna och blixtstilla vänta någon sekund, spana ut över vattnet. Låta blicken på en nanosekund söka av marken runt ryggsäcken eller båtdäcket varpå personen med lätt darr på rösten undrar, Har du känt något? Det är en fråga som vi sportfiskar är väll medvetna om dess komplexa innebörd. För utomstående som inte haft turen (eller kanske oturen) att bli fångad av sportfisket speciella värld ter sig skälet till frågan säkert både solklart och enkelt: Personen ifråga vill bara få ett svar om den andre fått någon fiske eller inte. Visst är det kanske så men vi som ägnar oss denna säregna hobby vet att frågan, Har du känt något?, betyder så oändligt mycket mer. Den rymmer nästan hela mysteriet som gör att sportfiske är den fritidssysselsättning som flest människor i vårt långsmala land ägnar sig åt. Säkert så finns det många gånger en liten missunnsam ton i frågan, med säkerhet är det här en spillra från nedärv form av överlevnadsstrategi som vi ärvt från någon stamfadder från en tid då djurhudar och stenyxor var senaste modet, då vi var tvungen att verkligen döda för att överleva. Hade personen på den frågan då vänt sig om och stolt visat upp en nyfångad fisk hade vi med stor säkerhet dragit en träklubba i huvudet på honom eller henne och själva tagit fångsten. Men samma scenario nu för tiden leder det bara till att vi muttrar fram ett snarstucket, jaha så bra för dig då!, varefter vi slår oss ner vid lägerelden och tröstäter en slemmig ostmacka. Om frågan besvaras med att personen känt men inte fått något så kryddare den hela dagen med spänning då vi plötsligt får kännedom att det finns huggvillig fisk därute men om frågan besvaras med ett nej och vi själva inte heller känt något så kan man vara säker på att hela fiskafänget slutar med ett djupdyk ner i tristessens kliande bubbelpol där man sitter och diskuterar bilmodeller, relationer, politik eller tv-program resten av dagen. Om vi ställer frågan efter att själva nyss dragit en fet gädda eller en silverblänkande lax så kommer samma frågan mer käckt och ledigt då vi själva säkerställt vårt egen fångstkvot. Det finns säker tusen vägar för var frågan, har du känt något? kan leda men om vi haft turen att båda parter fått fisk då frågan ställs så är det en jackpot så att säga, det är då vi verkligen får uppleva sportfiskets allra sinnligaste stund. Den där känslan då man runt kaffetermosen kan känna både kamratskapet och naturupplevelsen varsamt skaka hand i den ljumma vinden. Då svaret på frågan långsamt lägger sig tillrätta i själen som ett körsbär på toppen en bakelse fylld av välsamkande känslor i detta vi kallar, vår fritidssysselsättning.
Igår köpte jag en ny laptop, skrivbord och mojänger för att uppdatera min skrivaryta . Bli lite mer ergonomisk och mjuk i kroppen då jag skriver. Det känns självklart och skönt att lägga pengar på det som jag spenderar hela dagarna på. Att arbeta. Dock är mitt nya skrivbord lite nytt att skriva på. Det tar lite emot. Behöver vänja mig.
Jag älskar att arbeta. Älskar att skriva och dikta liv. Älskar att göra avstamp och bygga världar. Slänga ut en bro för oss människor att vandra på tillsammans. Skrivande är när det är som bäst, magi. Det är en möjlighet att betyda mer för varandra. Verkligen göra avtryck och betyda. Väga hjärta på en våg med andras också på. Se att de faktiskt väger lika med varandra. Se att de betyder lika mycket. Idag regnar det.
Det regnar Ingmar Bergmanregn. Sånt där blött regn som faller tungt mot luvan. Tungt mot galon och kvarglömda plastleksaker. Det är poesi.
Den här morgonen är poesi.
Jag är inne i en jobbig period just nu. Det går lätt att leva. Jag ser ljus och hör fåglar kvittra med det är ändå tungt. Sådär högstadietungt. De små tankarna som kom på kvällen då jag skulle sova, det där som höll mig vaken. De korta andetagen om morgonen. Gardinen som snörades fast av en förhoppning att det skulle bli en bra dag men som aldrig kom.
Jag har läckt energi allt för mycket energi nu. Tänker mycket på döden. Det gör vi människor kanske alltid men det har varit för mycket och för intensivt. Inte bara den faktiska döden som kommer i slutet utan de små sluten, minidöden, det vi ständigt gå igenom. Det som varit.
Jag har haft en period i rädsla ett tag nu. En ängslan för det mesta. Att bli bortglömd, ensam och utanför. Att allt jag gjort inte är värt något. Att allt jag gör är slantar i havet. Skatter som ingen kommer finna. Att mitt liv är en mur av livslögner som jag fått mig själv att tro på.
Det är lite fånigt och jag blir lite sådär fyllegaggig fast jag är nykter. Men de senaste veckorna är klädda i blått. Det kommer deppig musik ur min högtalare i själen och ibland gråter jag när jag sitter för mig själv.
Dock börjar jag få energin tillbaks. Jag stärker mig med kortare stunder ledigt och försöker bara duga som den jag är med händerna i knäet. Försöker hitta lugnet att villa i mitt centrum. Men det är svårt. Min största vilja är att slå sönder den livslögn vi människor allt som ofta börjar tillhöra. Jag vill inte vara en del av neurotiska, förljugna världen av hets, ångest och tomma kompensationer för släckta drömmar och brister nedärvda från våra släkten.
Jag vill ta i min skit. Erkänna mina brister och försöka duga mitt i skärselden. Jag vill singla slant med min egen tur och gå två steg tillbaks, ständigt. Se på mig själv, begrunda. Jag vill bli lugn och vuxen utan att tillhöra den vuxenvärld som bankar in stämplar, lån och rädslor i sitt förruttnande kött.
Jag vill lyssna inåt och spänna ut mig i en hängmatta mellan lung och ro. Jag vill slappna av och ta dagen som den kommer. En i taget. Andas. Andas och sudda ut. Gå förbi det som inte räknas.
Andas och andas. Mot fönstret skriva mitt namn. Se vingar slå ut. Se mina bokstäver lämna mark och ätas upp av blå moln och fåglar, snälla och veka. Starka och trygga.
Det har varit en helg med goda vänner. Frånkopplade datorer och avstängda mobiler. Samhällets jack har gapat tomt och hungrigt efter min närvaro men jag har struntat i allt det där. Det har varit fiske, fyllda glas, dansande, klättrande i brandstegar, spontana uppträdande på lastpallar och lite sånt där som förr i tiden. Lite sånt där som det räcker med en helg varannan månad nu för tiden, om ens det.
Nu är arbetsveckan igång ingen. Jag har lite ont i magen. Skriva krönika för fiske-feber. Börja skriva lite nya radiogrejer och föröka få till lite nya grejer för sommarens festivaler. Och småstadshjärtan förstås. Hinner även med ett uppträdande i Karlstad på onsdag.
Jag har haft någon form av ovilja att skapa ett tag nu. Vet inte vart det kom ifrån. Skrivkramp vill jag inte kalla det men det har segat för mig. Det känns dock som om det finns ljus i tunneln. För oftast handlar kramper av alla de slag om att låta skiten krampa ut. Helt och fullt ut bejaka att musklerna segar och drar. Sitta ner och titta på regnbågarna och regnet som faller. För det är när man hänger upp sig och tänker på krampen som den bara blir värre.
Det är nar man gör en grej av något som det blir en grej av det.
Småstadshjärtan är mitt nya projekt via svenskakyrkan. Idag kan ni läsa om det i VF och NWT.
Vad är då småstadshjärtan? Jo så här ligger det till mina kära vänner. Projektets namn, Småstadshjärtan syftar på alla de unga (mellan 13 och 30 år) invånarna i och runt om Hagfors kommun. Projektets uppgift är att under tre år aktivt arbeta med ungdomarnas egna upplevelser av att bo på lansbygden, deras syn på sitt eget liv, deras omgivning och tankar om samtiden. Målet är att skapa en samlingsbox, bestående av två kulturellt betingade produkter. Boxen, en snyggt paketerad ask, bestående av en skiva där unga band och artister från trakten har skrivit en låt var på temat att bo i en småstad sina funderingar, rädslor, drömmar och förhoppningar. Allt skrivet, inspelat och producerat av unga från bygden. Osminkade sanningar och skildringar av livet i en småstad, skrivna och framförda av unga band och vokalister. I boxen kommer även en bok finnas där de unga berättar om sitt liv i. Genom ungdomarnas dikter och noveller får vi följa med ut på en omtumlande resa i de ungas hjärtan.I samband med släppet av boxen kommer även en omfattande kyrkoturné genomföras. Mellan fem till sex kyrkor kommer få besök av den specialskrivna uppsättningen Småstadshjärtan, en multikulturell show. En ihopvävd föreställning som bottnar i unga hjärtans upplevelser över att leva sitt liv på liten ort. En webbsida kommer även konstrueras efter samma princip som boxen. Via hemsidan, www.smastadshjartan.se, kan ungdomarna genom olika forum diskutera livet i en småstad, knyta vänskapsband med varandra och bygga en plattform att så på. Småstadshjärtan anordnar konsertkväll en gång i halvåret. En afton med föreläsningar, band och uppläsningar.
Projektets huvudmål är att med hjälp av ungdomarnas egna kreativa kraft inom text, bild och musik stärka deras självkänsla och fylla dem med stolthet över att bo i en liten stad på landsbygden. Bryta maktlösheten över att inte känna sig lyssnade på. Inspirera och lyfta fram det svaga och bräckliga samtidigt stärka det som redan stadigt står i de ungas hjärtan. Möta ungdomarna där de verkligen är och inte där vuxenvärlden VILL att de ska vara. I projektets huvudmål finns även målet att med hjälp av Småstadshjärtan nå ut till andra ungdomar runtom i Sverige och beröra dem, stärka dem och ge dem en möjlighet att känna gemenskap genom andra ungdomars kulturella gärningar. Ett konstnärligt och existentiellt brobygge mellan unga Småstadshjärtan inom Sveriges olika församlingar om så vill. Jag hoppas att unga runtom Hagforskommun finner det här projektet intressant och kan tänka sig att delta och ge sin bild av livet i Hagfors. Jag är redan nu intresserad av att komma i kontakt med band och skrivintresserade runtom Hagforskommun och känner du att du vill delta så är det bara att maila intresseanmälan till mig på anders.brokvist@svenskakyrkan.se Jag söker även i den mån om plats. Ungdomar och musiker i övriga Värmland som kan tänbka sig att vara med och skriva för boken och kanske skivan. Tveka inte höra av er!
Mer om småstadshjärtan hittar ni på www.småstadshjärtan.se eller www.myspace.com/smastadshjartan
Idag är det en skit och piss dag. En alla-hatar-mig dag. Idag är staden jag bor i som ljummet piss i munnen. Jag harar den här skit dagen. Den kan dra åt helvete. Inget vill fungera. Allt är bara en spya rätt i ansiktet. Vinden blåser stenhårt rätt i ansiktet och löven drar förbi som rakblad mot min hud.
Inget vill gå som jag vill. Människor är hårda och kalla. Människor är sådär Värmländskt tysta och tillbakahållna. Kvävda av sig själva och den monumentala feghet som kan bo mellan bergen häruppe. Fy fan.
Jag sparkar den här dagen hårt i magen och hoppas det blir bättre imorgon. För det blir det.
Det är söndag. För sådär åtta år sedan var söndagar allt som ofta bakrusiga och sega. Nu för tiden känns det som en vanlig vardag fast på ett annat sätt. Jag tycker om att det blivit så. Att arbetat och vardagen blivet det som är viktigt. Idag har jag och Carro städat och gjort rent hus här hemma. Det är viktigt att hålla rent omkring sig, livsviktigt för att fungera mentalt för mig.
Jag skiter i Poetryslam SM till veckan. Det känns rätt som fan! Jag såg någon norrländsk tjej som hastigast på talang på TV4. Hon läste någon monolog. På dialekt. Jag fick redan av en vän att hon kommer uppträda på SM. Det stödde mig, fick mig att förstå att jag gör rätt i att stanna hemma. Jag kanske åker nästa år, vem vet.
Jag börjar få lust at skriva mycket dikter igen. Det är fint. Det är olika vågor att hela tiden rida. I min värld finns inte ordet skrivkramp. Det är bara olika faser.
Nu vid klockan sex läser jag en liten text på veckans ljusgudstjänst här i Hagfors, jag brukar delta på söndagar där. Det känns på nåt sätt rätt. Det känns hedervärt.
Igår fick lusekoftorna och hurtigterroristerna sitt lystmäte då Norge vann melodigrejen i Moskva. Det var väll trevligt. Själv är jag kär i Albaniens bidrag. Riktigt cool refräng. Den kom skitdåligt till men den var fan grym. En låt för de förlorade, för de egentliga vinnarna. Jag älskar japanska tecknade filmer med människor med stora munnar så jag kan inte annat att älska en låt som påminner om soundtracket till filmen, ghost in a shell. Det var B-pop när det är som bäst. Ytligt och öststatsaktigt men ändå med ett djup som förmedlar den där vi-mot-världen känslan som jag bara älskar. Lyssna här.
Många är det i den här världen som inte riktigt ger sig själva fullt spelrum till sitt eget liv. Människor som hänger upp sin liv på meningslösa arbeten, tomma förhållanden och prylarna de äger. De projekterar sin tillkortakommande och svagheter på sånt som inte räknas. De försöker passa in och leva upp till tomma ideal. Designar om sin förflutna för att vissa att en stor mening en gång fanns. Att de levt sina liv. Att det fanns en period då omvärlden gnistrade i sammet och silke. De måste ständigt påpeka att de levt sitt liv för att kväva den där rösten av desperation, den där osäkerheten som lever bakom hjärtat. Den där känslan som kommer fram då andra människor glittrar av inre frid.
Jag vill inte bli en sån. Jag vill inte bli en sån där som skyndar genom livet och glömmer bort att vända ankaret vi kallar insikt inåt. Till våra böljande hav av otillräcklighet. Jag vill bli gammal och grå med min insikt och ömhet intakta.
Jag vill vårda sådden i mitt hjärta. Var lite sjyst mot mig själv. Ett människoliv är aldrig bortkastat. Ett människoliv förblir alltid heligt och värdefullt hur kläderna än ser ut.
Jag har idag ett bättre mående än jag någonsin haft tidigare. Det är inte lika långt ner till stupets mark längre. Jag mår bättre än någonsin. Mycket är tack vare det jag gått igenom, den ödmjukhet jag lärt mig på vägen genom sorg och svärta. Jag mår bra därför att jag tillåter mig må dåligt. Ger du det där, lilla extra, så får du, det där lilla extra.
Jag var ung en ganska kort tid i mitt liv. Jag gick med mina jämlikar en oerhört kort tid. Jag var ung i sådär fyra år. Tidigt vände jag bort blicken från det där alla tror det går ut på. Det där som alla ser som det enda. Jag knäckte koden till att må bra. Att jag duger som den jag är. Att den röst som kommer ur min mun, ur mitt hjärta, inte behöver förställas eller göras till. Jag duger som den jag är.
Ibland kan lögnen och självföraktet komma som ett brev på posten. Den där känslan som säger att jag borde så mycket. Se ut och vara på ett sätt som någon svart och osäker del i mig själv dikterar. Ibland kommer den som ett slag rätt i magen. Men jag har lärt mig att strunta i det där. Som en fjärt någon lagt, det luktar lite illa i tio sekunder för att sen försvinna. Lösas upp. Lämna kvar mitt eget jag som tryggt och varmt blinkar i världen.
Mitt hem.
 | Conny på Marcus Birro Live i Hagfo… |
 | solveig på Thåström i mitt hjärta för… |
| Conny på Krama träd |
 | Ismale Ataria på Stipendiblommor och två små… |
| solveig på Stipendiblommor och två små… |
