Tillbaks till skolbänken igen (bara nästan)

Idag har jag uppträtt på min gamla högstadieskola i Hagfors. Det var inte utan att det kändes lite smålustigt att stå där i aulan och prata om den tid då jag själv gick där. Prata på en scen där jag för många år sedan stod som åttondeklassare och  drog norgevitsar i gummistövlar. Vi hade någon form av revy i klassen. Jag var tönt, tyst och oskuld men när det kom till att stå på scen så hade jag en sjuklig förmåga att våga mer än jag egentligen ville. Jag kommer ihåg att jag ville ha ett vitt följljus på scen för att så hade de som uppträdde på TV i Släng dig i brunnen. Jag ville gärna var som de på TV. Människor skrattade i alla fall, det jag gjord då fungerade. Precis som nu, idag fick vi en fin stund, ungdomarna och jag. Det kändes helt rätt att stå där och berätta om mig och min period på skolan. Läsa några dikter och hoppa lite sådär som jag brukar då allt är riktigt bra. Det kändes som om jag knöt ihop säcken. Som om jag besökte en gammal brottsplats där jag inte ens begått något fel. Jag kan väl försökt säga att högstadiet är en fin plats att vara på men jag vill inte ljuga. Det kan vara bra och är det för många men det är betydligt fler som det inte fungerar för, betydligt fler som mår som fallna, förmultnade höstlöv under den perioden.

 

Men jag är glad att jag klarade av den där perioden i mitt liv. Glad att jag gjort den där resorna jag gjort. Varje dag är en ny dag att lyfta blicken upp mot den där solen vi människor skymmer. Varje dag är en möjlighet att fortsätta hålla hjärtat brinnande och levande. Jag är glad för min eld. För min förmåga att göra det bästa av varje dag. Med det handlar om balans, för att citerar en bra film. Suga märgen ur livet innebär inte att sätta benen i halsen.

 

Min gamla högstadieskola ser för övrigt ut som en öststatsbyggnad transporterad hit i ett spadtag från någon håla i Murmansk. Det ser helt enkelt för jävligt ut. Det var fan samma stolar, bord och snorkråkor på väggen som när jag gick där.  Imorgon ska jag tillbaks och köra lite workshops. Det är i mitt projekt, småstadshjärtan jag gör det här. Kommer snart släppa lite mer info om det.

 

Idag såg jag en brödbil som det stod. KåKå – Med goda baktankar. Är det bara jag som tycker det är en jävligt rolig slogan till ett sånt namn. Undrar vad de tänkte med?

Ord från en gås

Jag funderar fortfarande om det här med slampoetry verkligen är något för mig. Det känns så jävla motvilligt. Jag vill liksom inte. Det är för jävla bundet. Vidarutvecklad stan-up. Verbal tango, och visst, ibland är det riktigt bra men ofta rinner det av som vackra vattendroppar på en gås. Oftast så faktiskt. Oftast en känsla av, vad fan ska det här vara bra för. Jag såg en bra slampoet en gång, under Borås Open. Hon hette Amanda, hon följde sitt eget hjärta. Det är vackert med människor som följer sitt eget hjärta.

 

Det smäller högt bakom min bröstplåt.

 

Vet inte om jag behöver Slamscenen. Det går rätt bra ändå. Inget ont mot den men jag vet inte om det är min plats bara. Blir bara så jävla ointresserad och jag gillar inte att vara ointresserad då det kommer till poesi.

 

På min fina hemsida har Katarina nu lagt upp info om stipendiet jag fick i torsdag. Motiveringen och en bild. Kolla här.

Dålig stil!

Det är en sak som stört mig den senaste tiden. Det gäller Nya Värmlands tidningen. Det känns lite som om min bok och min verksamhet med den lite tystats ner på kultursidan där. VF recenserade men inte NWT. Jag fick höra att de gjort ett stort reportage i Höstas(!) om min bok och därför ville de inte göra något större. Däremot vill de först recensera boken. En lokal reporter här i Hagfors gjorde i samma veva som boken släpptes en liten grej i tidningen, bara för att det skulle vara något. Inte alls speciellt stort. NWT drog därefter tillbaks sin recension. Varför då? För att jag syns för mycket eller?! Vad är det frågan om?

 

Hanna Hellquists och hennes bok då? Hon syns ju hela tiden i olika reportage. Inget ont om hennes arbete och person. Jag menar bara som princip. Jag och min bok syns inte mer, snarare tvärtom. Så varför ska jag inte få någon recension? Varför ska jag inte få synas? Är det för att jag släpper på ett mindre förlag? För att jag ibland, på grund av mindre kändisskap, måste själv maila och fråga om reportage. Jag bara undrar har jag gjort något fel?

 

Sen när jag fick det fina debuttantstipendiet från Värmlands litteratur. Då VF har den goda smaken att göra en liten grej med bild och allt så publicerar NWT tre ynka rader om priset och kickar till och med ut det från kulturdelen, förpassade till en blänkare i den vanliga tidningen tillsammans med goa ungdomar från Sundstaskolan som inte heller får synas i den fina kulturdelen.

 

Jag har egentligen inget emot NWT. Jag gillar den tidningen väldigt mycket. Sakligt, utförligt och oftast väldigt välskrivet men den här tycker jag är för jävligt. Det här tycker jag är att bli dåligt behandlad som kulturarbetare. Det känns som om det är skillnad på folk och folk.

 

Orättvist!

Tankar från ett fyrtorn

Sitter på toppen av huset som utgör den största grunden till vad som är Café August. Det är en mycket vacker och mysig liten restaurang som jag tyvärr aldrig fått chansen att uppträda på förr. Men om någon timme blir det av tillsammans med Christer Lindén. Det ska tydligen vara något födelsedagskalas här ikväll, jag hör hur människor sjunger för en själ som blivit ett år äldre. Jag hoppas de inte blir för arga då en poet ska hålla sitt hov. Eller vad fan, det skiter väll jag i. Jag kör mitt ändå.

 

Jag sitter i ett eget litet privat rum. En trappa upp med utsikt över vackra Vänern. Sitter här och tänker, funderar och tar mig vidare i tanken. För är det något jag är bra på så är det att ständigt ta mig vidare i tanken. Att våga utveckla mig själv.

 

Jag är så glad över resan jag gett mig in på. Den här turen jag gör genom mitt liv utan vare sig eftertänksamma stigar och skygglappars karta. Jag må ibland tvivla och fundera allt för mycket. Men jag är så stolt över att jag också är en sån stark person som jag är. Jag vägrar helt enklet att bry mig om stunderna då det går åt helvete, skitsnackande idioter, drogdjävlar, oförstånd, småsinthet och allt det där. Jag ställer mig över. Tar ett kliv över deras nedpissade stråk och tar mig vidare. Jag är bättre än det svarta, jag ger aldrig upp.

 

Vad är en konstnär?, frågade eleven. Läraren svarade, En konstnär är den som fortsätter. Jag är stolt över att jag fortsätter. Det är mitt tålamod som ger mig utdelning. Utan mitt tålamod skulle jag inte var mycket. Samtidigt är det mitt otroliga tålamod som ibland sätter käppar i hjulet för mig. Det tvinga mig ibland att uthärda mer än jag kan klara av, det tvingar mig att stå ut i destruktiva känslor och i förhållanden med mina medmänniskor och mig själv. Det är två sidor, ett gyllene mynt som jag ska lära mig att tygla. Lära mig singla så att rätt sida oftare faller rätt i själens jukebox. Spelar de där melodierna som lära mig leva med kärleken och sinnesron som ledstjärna.

 

Jag ska föröka bli tydligare som människa. Låta min integritet växa sig stark och trygg i hjärtat så att jag aldrig tillåter mig själv gå runt och må dåligt. Jag ska släppa taget om allt det som inte är mitt problem.

 

Mitt tålamod har även gett mig utdelning som sagt. Utan mitt tålamod skulle jag aldrig sitta här med det här fina priset. Värmländska debutantstipendiet 2008/2009. Det är helt otroligt! Det är mitt. Det betyder att jag är bra på något. Att jag har något värt att tycka om. Att jag har en plats i universum. Och Carro var med, hon läste så bra innan mig. Hon har också talang. Och Patrik var med. Jag såg hur stolt han var. Såg det i ögonen på honom, glittret som bor där. Min käre broder.

 

Jag lyssnar på bra musik här och njuter över att jag är en författare, poet och bara människa. Att jag är så bra som jag är. Att jag duger som bara Anders. Jag är min egen superhjälte, mitt hjärta är en telefonkiosk och Ismael kläderna som draperar det där stoftet av drömmar som den där lilla killen i tjejskor och pottfrisyr drömde igång en gång i tiden.

 

Jag lever det liv jag vill. Jag älskar mig själv.

Grymt stolt!

Sitter hemma hos min vän Tomas och hans dotter Svea. Vi ska dricka kaffe och göra en lite sväng om över vackra Arvika. Sen åker jag iväg till Karlstad och uppträder på Cafe August tillsammans med Christer. Klockan 20.00 Igår hände det.

Den där lilla hemligheten jag pratade om. Efter ett par intervjuer med bland annat P3 och ett helskönt uppträdande på Sundstagymnasiet blev jag den lyckliga mottagaren av Värmländska debutantstipendiet. Jag fick priset för min bok, Allt jag vill för dig, ingen annan. Jag fick det för att min bok ansågs som den finaste och viktigaste boken det här året. Jag slog många etablerade namn. Behöver jag säga att jag upp över öronen stolt! Det här betyder mycket för mig! 10.000 kronor rikare, inte heller fel. Jag saknar lite ord just nu.

Återkommer med fler tankar….

Ska dricka kaffe nu

Storlom och Rosenklo

Sitter och skriver i köket i vår stora lägenhet. Det satt nyss en talgoxe och tittade på mig från markisen. Jag kan inte nog beskriva hur mycket fåglarna betyder för mig och min Carro. De finns med oss ständigt. Speciellt älskar jag just nu staren, den är fantastiskt vacker. Det har slagit mig nu på senaste tid att den är bland de vackraste fåglarna. Den är nästan metallisk i sin uppenbarelse. Kolsvart och skimrande i mörkbrunt.

 

Annars är mina favoritfåglar, Strömstaren, Storlommen, Pärlugglan och göken. Men kanske speciellt Storlommen. Den har alltid förföljt mig. Jag har varit nära många gånger att tatuera in en Storlom men det har aldrig blivit av, känns lite för mycket Ulf Lundell på ett dåligt sätt. 

 

Annars tycker jag att ni ska läsa min älsklings blogg. Hon är också poet och tänkare. Hon har ännu inte debuterat som författare men hon är ett namn som komma ska. Hon är så långt ifrån slampoetvälden man kan komma. Det är mer Old School över min tjej, på ett skönt sätt. Jag är förlovade med en kvinna som besitter ett oerhört vackert språk, romantiken i en ännu vacrare förpackning. En sagosjäl inpaketerad i Marilyn Monroe. Som sagt, läs gärna hennes blogg. Rosenklo. Hon uppträder innan mig på biblioteket i Karlstad imorgon klockan 17.00. Gratis entré. Det är en tillställning för att hylla boken på bokens dag. Kom gärna dit. Jga läser lite ur boken och kanske någon annan dikt. Jag lovar er en fin överraskning som kanske är mest fin för mig;) Så snälla för min skull. Kom gärna till biblioteket i Karlstad vid fem. Innan det uppträder jag på fina Sundstaskolan i Karlstad. Spelar in lite radio för P3 på eftermiddagen och avslutar hela dagen med ett uppträdande 19:30 på biblioteket i Arvika också med fri entré. En intensiv dag.

 

På Fredag uppträder jag och fina Christer Lindén på Café August i Karlstad med start 20.00

 

Det blir en fin helg

 

Pippi-Pung

Min vän Tomas Björklund har gjort den här sidan. Jag har känt Tomas under en lång tid och Pippi-Pung och hans gäng har hängt med mig på många fester. I Lördags hade han släpp av den senaste sidan. Gå in och kolla. Jag kan inte beskriva sidan, den måste upplevas.

 Har du inte varit i pippiland så har du inte levt.

http://www.pippi-pung.com/

Twitter go to hell

Jag började och slutade twittra för er som uppmärksammat. Twitter är skit enligt mig. Vad fan ska man skriva ut varje steg man tar. Det är en sjuk samhällsutveckling enligt mig. Det är en del av den stressade världens totala överstyr. Nej, fan! Någon måtta får det vara!

Andros kvinnas tunga

Nu har det öppnat en ny bloggtidsskrift för poesi av poeter. Det tycker jag är grymt bra! Heder till de som står bakom!

Poeten T!m Sterner har skrivit en väldigt fin recension av min bok. Det värmde att läsa. Jag kommer även göra en liten intervju snart. Kanske även skriva lite för sidan.

Här kan ni läsa recensionen

http://sapfostunga.blogspot.com/2009/04/en-medberoendes-dagbok.html

Den lyckliga ägaren

Idag är kontoret svalt och öppet. Grottan i mitt hjärtan fladdrar mjukt och vitt. Jag står på en höjd och ser ut över en dimma som lägger sig tillrätta. Jag äger inga problem. Det stormar ibland men jag äger inga hårda vindar.

 

Brorsan är tillbaks från gatorna sedan ett par dagar. Det är en sten som lämnar.

 

Jag bär en krans på mitt huvud. Fjädrar och elektriska moln. Jag har tusen vägar att gå men väljer ändå de som intresserar mig mest. Jag räcker över till gud och det stora kring mitt huvud. Tar mig samman och drar gobelänger till sidorna. Tar emot publikens applåder. Kastar rosorna tillbaks.

 

Jag tar en dag i taget. En sekund i taget. Sätter drömmar i sjön och jag ska njuta. Jag ska överhuvudtaget börja njuta mer av det som händer omkring mig och det som drabbar mig. Jag ska tillåta mig att ta del mer av mitt eget liv.

 

Jag äger inga problem. Jag är fri att gå vart jag vill. Jag är fri att älska så högt jag orkar. Livet är svalt och öppet. Livet är mitt fotbollsmål. Själen min boll och foten pennan.  

 

Jag mår bra idag. Den lyckliga ägaren av ett händelsefullt liv.