Några ord från rum 366

Sitter på mitt hotellrum. Sitter fast i melankoli och ett stillsamt läge. Den där mellantiden som kommer efter ett uppträdande. Uppträdandet gick fint, fick fina ord från dem som var där. Sånt betyder och värmer.

 

Jag är så glad för varje gång jag kör Sjusovaren. Tänker aldrig sluta köra den. Jag älskar den där dikten och allt den står för. Älskar den där stunden som brukar komma tillsammans med publiken. Den där känslan av att vi är inte mer än det vi ser i spegeln och det räcker.

 

Annars står jag randen till för djupt sinne just nu. Det är som att väga på en trampolin med en svart bassäng under. Det är tankar om vad som ska hända. Vilken framtid jag går till mötes. Vad som ska hända.  Har jag upplevt det bästa redan? Är jag på väg in i medelmåttans svårmodiga land.

 

Jag hatar stunderna då jag mår såhär. Det är som om jag har oerhört dåligt inflytande på mig själv. Som om jag inte tror på min egen förmåga att duga till som den jag är. Att jag måste vara på ett annat sätt. Jag vet att jag måste lita på vad människor säger till mig. Tror de på mig och gillar det jag gör så måste jag vila i det men det är svårt. Jag har en liten djävel på min axel som aldrig upphör att säga elaka saker, en liten sate som ständigt viskar och grumlar mina vägar och stigar.

 

Jag måste lära mig att vila i mina tagna steg. Se allt bra jag gör omkring mig. Känna att jag duger till som den jag är. Att äga min egen tid.

 

Jag kan bara bli så trött på allt det här svårmodet ibland. Så trött på det här bruset i huvudet som aldrig upphör. Öronen susar, piper och påminner mig ständigt om att jag inte duger. Det påminner mig om att jag egentligen är fejk och att människor snart kommer genomskåda mig. Att jag lever ett förljuget liv. Att ingenting är av värde omkring mig.

 

Jag ska ta och lyssna lite mer på mina egna ord. Lyssna till mitt eget budskap. Hädanefter kommer jag aldrig mer leva halvt.

 

Sen går tankarna till min Cancersjuke vän. Det har satt igång många svarta kugghjul i mig. Det är jobbigt men så är det. Sjukdom är jobbiga saker. Det tär på mig.

 

Imorgon åker jag tillbaks till Värmland, skönt. Skogen är något jag behöver. Det är högt i taket här. Det sitter många andetag i det här rummet jag bor i. Det känner jag. Känner det starkt. Små andetag av tagna människor som passerat här som spöken i skymundan. Hesa röster som säger till mig att köra på. Att jag är ute på rätt väg.

 

Jag ska lägga mig nu och drömma, drömma om kärlek, värde, drömmar som  jag lever. Jag ska drömma om stadiga tag om livet. Alla de fantastiska människor som låtit och låter min poesi passerat dem och berört deras hjärtan. Jag ska drömma om mening och beslutsamhet. Om natur och skrivande. Om superhjärten inuti bröstet. Om Tranströmer och min nya bok. Om min familj. Mina vänner. Carro. Katter. Choklad och Rom. Jag ska drömma om allt det underbara jag är värd. Bara för att jag är jag, en fantastisk människa.

 

På driv genom en världsrymd

Vår huvudstad är en vacker plats men ändå på något sätt så kylig och tom. En vacker död stad som Thåström sjunger. Jag gillar att färdas runt i tunnelbanor i Europiska storstäder men jag vet inte vad det är med Stockholm. Det sitter något i vägarna. Det är tomt och kallt på nåt sätt, människor har en sån distans till varandra.

 

Jag befinner mig just nu i Hallunda för att köra ett uppträdande på Riksteaterns kulturfestival Ung Kultur Dagarna. Det kan bli skoj om det kommer nåt folk bara, annars blir det kul med kanske inte exakt så kul som jag vill men, hey, det är roligt att vara här. 20.00 kör jag. Ska försöka hinna se något mer om jag får tid. När man uppträder så brukar jag inte vara så upplagd för att se annat. Vet inte varför men sån är jag. Det är väll någon självupptagen författargen som ligger där och gnager.

 

Det kändes så gött att vandra ner med min lilla dragväska längs gatorna i Stockholm. Luta pannan mot kupéfönstret och bara flyta fram över ladorna och husen. Men ändå, jag längtar efter Caroline. Längtar efter att hålla om henne, nära och varsamt. Längtar efter att bli kramad, mjukt och länge.

 

Utanför blinkar tusentals tv-apparater. Björkarna försvarar sig för blåsten och håller skotten inkapslade ett tag till. Längtans svarta vingar ligger över hustaken bortanför asfalten och betongen. Det luktar lera, avgaser och tillbakahållen kärlek.

 

Och världen är ett tak där människorna inhandlar kylig gemenskap på en tom och svart marknad. Jag är ett tomtebloss från Värmland. På driv genom en världsrymd av ord, mjukt och magneter vända fel.

Kort resumé av en kväll som kallar

Det pressas tårar genom vinden. Solen som en apelsin under räfflade själar. Idag är en dag som alla andra. Ett kapitel i omstart för en poet utan namn. Jag drar handen genom jorden, fyller allt med det betydande. Talar om min barndom ännu en gång, som om jag levde en gång i tiden och dog sen.

Drar riktlinjer för framtiden. Repar nytt material. Slipar mikrofonen mot mitt inre. Drar förstärkaren till en högre nivå.

Det sitter linor fäst i mitt innersta. Långsamma fioler som spelar dit där inga klor når. Jag drar handen genom håret och sätter på mig själv. Leker med allt som pulserar och ler.

Följer eldflugan mot det stora mörka. Låter mitt hjärta blinka likt en fyr som ryter på de sju haven. En långsam våg som sjömän sett närma sig i sju år. Känner fukten mot kameralinsen.

Måttar ett avstånd som aldrig blir mindre. Går omkring och släcker ner redan mörka lokaler. Drar sammetsdraperier åt sidorna. Håller händerna på ryggen.

Vilar i mitt innersta. Kallar tillbaks mina fåglar, matar dem med tumnageln där en klick hopp sitter

Bergfast.

Stor konst och stora ord

När det jävlas är pennan och Gud nära. Då är värmen från konsten en varm nallebjörn att ta stadigt tag om. Ett rep att hålla i då vindarna drar genom världen. Bra konst räddar liv. Så är det.

 

Ibland då jag mår dåligt brukar jag rabbla olika Tranströmer dikter i huvudet. Speciellt, Galleriet. Slutstrofen. Det är hans liv, hans labyrint. Drabbar mig lika hårt varje gång.

 

Texter. Låtar. Tavlor. Filmer finns för mig till för att kristallisera det osagda. Den stora förnimmelsen som kretsar runt oss alla men som inte går att sätta ord på. Det är min uppgift som poet, att sätta ord på det spåklösa. Dra fram och synliggöra barnen i parken, skatan i trädtoppen. Årets första glass. Tankarna vi alla tänker innan vi ska somna. Sommargräset mot fötterna. En öl i solen. Rädslan i den unga mannens öga. Kvinna på bron med linjer av osagt över handlederna. Förvåningen. Sorgen. Drömmarna och det havererade.

 

Konst är en stark, ensamstående mamma från förorten som kramar sitt barn intill sig och skyddar det med allt det lilla som finns men ändå bultar stort. Konst är alla de som går upp på morgonen och arbetar för att få sina liv att gå ihop. Konst är Broder Daniel. Värmländska författarsällskapet. Brandkåren. Sjuksköterskor. Pensionärer. Brottslingar. Missanpassade. David Bowie. Madonna. Jesus. Svensson. Knarkare och jag.

 

Stor konst är våga sätta sin tilltro till pretentioner. Att tro på hjärtats luftballong. Att släppa anden fri att sväva i luftrum många spottar på men ändå andas.

The Clash

Litet slitet kanske, att länka till en Clashlåt. Men jävlar vad bra den är!

 

Det här är mitt humör idag!

 

Death and glory 

Fiskegubbar VS Kafkagubbar

Fy fan vad tråkigt och svårt det kan vara att få igång en intressant krönika ibland. Jag ska skriva en ny krönika till fiske-feber och det tar så jävla lång tid. Jag vet att det brukar komma bara jag släpper allt och börjar. Efter ett par centimeter text och en sjyst början så brukar det rassla till. Hmmm, det är ett hantverk som jag vill bli bättre på det här att skriva krönikor.

Jag fick göra av min redaktör att det tydligen snackats om mina texter i P1. Fatta! Finkulturkanalen har så pass mycket självdistans att de kan diskutera fiskelitteratur. All heder till dem! Coolt!

Tydligen hade någon sån där, förstå-sig-på-litteratur-kille sagt att mina texter bar en ovanligt bra litterär prägel för att vara en fisketidning. Det är både sant och skitsnack.

Jag vet att jag skriver bra och kanske lite ovanligt för att vara skribent på en fisketidning men faktum är att bland det som betytt mest för min utveckling som författare är just fiskelittratur. Namn som Mickael Engström och Hans Lidman har betytt lika mycket (eller kanske mer) för min utveckling än Bruno K.Öijer och alla jävla beatnik och slampoeter i hela världen.

Det finns mycket god och fin litteratur i natur-fiske och jakt facket. Jag önskar bara att fler människor kunde få uppleva den eld och det vemod som slår upp ur Hans Lidmans böcker elelr den humor och värme och känsla av tillhörighet jag fått genom Mickael Engstöms böcker. Den kulturella snobbismen finner alltid nya vägar att ta sig fram på men jag ställer mig utanför allt det där.

Jag är en dåligt litteraturkännare. Jag går bara på den upplevelse mitt hjärta får. Vägrar ducka undan för min egen inre röst. Jag skiter faktiskt fullständigt i annat! Livet är alldeles för kort enligt mig för att sitta tillsammans med andra inteligentpossörer med benen i kors och prata om döda främlingar som aldrig haft betydelse för mitt liv men som måste diskuteras för att deras döda namn blivit ”klassiska”. Det enda jag bryr mig om är mina inre upplevelser.

Så jag tänker fortsätta att hellre läsa piprökande fiskegubbar än Kafka. Det är bara så det är. Går inte att ändra på. Jag har aldrig gillar trånga polokragar heller, så loppet är kört för mig.

Jag lämnar aldrig in

Det fanns då motståndet inte var värt våra namn. Inte värt vår ständiga hårda anats. En tid då friheten rann som ånga genom hårbotten. Då hjärtat exploderade över bergen och stilla målade hela världen i rött och svart.

 

Då jag satt på taket till elevhemmet jag bodde på och drack vin direkt ur flaskan medan Thåström deklarerade att det är jag som är normal och ni dom konstiga. Det fanns en tid då vi såg det sista av kvällssolen försvinna bakom varje litet bekymmer, flämta till som ett spårljus och dö likt varje bildad, obildad, vidareutvecklad, utstuderad och utbrunnen människa.

 

Det enda som betydde något. Festerna. Replokalen. Samtalen. Böckerna. Skivorna. Vännerna. Hjärtat som brann lika starkt som kärleken.

 

Det var en tid då vi sprang över asfalten med huvudet fullt av taggtråd runt drömmen som bultade hårdare än någon annan människas någonsin gjort tidigare. Vetskapen jag tidigt lärde mig, dröm hårt och kompromisslöst. Våga vägra vuxenvärlden. Våga att låta barnet inom styra rodret.

 

Allt det där kan kanske te sig lite naivt idag. Kanske glimtar nostalgiskt och en smula patetiskt idag. Visst, så är kanske fallet om det gäller de som gett upp men jag har inte gett upp. Nu för tiden har allt blivit lite mer komplicerat men faktum är, jag brinner lika starkt idag. Jag har aldrig landat. Jag kommer aldrig hem igen.

 

Jag kom aldrig ner från den där takåsen jag satt på. Jag kom aldrig hem från replokalen. Jag sitter kvar i den där tiden. Jag är lojal till den dröm jag fortfarande känner rinna genom ådrorna. Den lämnar mig aldrig. Jag är såld till den stora förnimmelsen. Den stora känslan. Den stora sanningen alla ser men få vågar lyssna till.

Hälsning från Vargland

Jag och Carro är i Lindesnäs, Dalarna. På besök hos Mamma och Pappa. Ser tre rådjur från fönstret som jag skriver ifrån. Pappa och jag vara och isfiskade idag, vi missade en varg precis på håret.

Vildmarken här är påtaglig och alldeles nära här. Jag trivs med det, att ha skogen så här nära. I framtiden kommer det nog bli så. Tids nog kommer jag bo såhär. Mitt i ingenstans. Mitt i allt.

Imorgon kommer TV4 hem till mig. Idag dricker jag Söndagsvin och äter god mat. Tar det lungt.

Tranströmer

Jag har precis avslutat ett långt telefonsamtal med Monica Tranströmer. Vi har pratat medberoende, poesi och kärlek. Hon har läst min bok högt för Tomas, hela kvällen igår. Från pärm till pärm. De tycker att boken är fantastik. Jag har blivit ombedd att hålla kontakten med dem. Det känns mycket stort det här för mig.

 

Nu ligger en liten promovideo ute på Youtube som Per-Erik Wesslen gjort. Per-Erik som är mannen bakom Brunok.se. All heder till honom. Kolla filmen här.

 

Katarina har även lagt ut en liten promosida på http://www.ismaelataria.se/

UKM

Igår var jag en liten sväng på Uno i Karlstad och läste lite ur Allt jag vill. Det belv en liten fin stund. Idag fortsätter min och Pntzerwagens lilla UKM turné till Hagfors där vi upprepar samma sak. Allt börjar klockan 17.00

Jag gillar att kunna vara med och hjälpa till med UKM på de sätt jag kan kan. Det vara där som allt verkligen fick en start för mig. UKM är en av de bästa inkörsportarna vi har för unga i Kultursverige. Jag har många fina minnen kopplat till UKM. Många fina och ibland kanske mindre fina (men dock minnesvärda) stunder.

På UKM har jag gjort det mesta. Deltagare. Workshopledare. Konferencier, ledare, arrangör, invigare och lite till. Jag är som någon sa, en UKM-sköka, vilket är helt okey. Ska jag vara någons sköka så gärna UKMs.

Ett av de mest konstiga grejer jag varit med om måste nog varit när jag och några kompisar drog ner till UKM i Hultsfred för att inviga riksfestivalen där för något år sedan. På kvällen vara jag på någon slags workshopledarfest och drack en massa whisky i någon trädgård som gud glömt. Det var jag, två musiker och en massa slampoeter (bara det!)
Men i alla fall på morgonkvisten då vi skulle gå hem fick vi tag på en förvirrad och väldigt full deltagare som irrat sig vilse. Vi tyckte synd om honom och drog med honom hem till oss så han fick sova på soffan. På morgonen då jag vaknade vara det ett jävla liv. Tydligen hade samma kille på kvällen gått ur soffan, vandrat fram till min goda vän Pantzerwagen som precis vaknat till för att med sömdruckna ögon se killen hala fram sin penis framför honom. Min vän han precis reagera innan killen kissade honom rätt i ansiktet. Sen fick vi reda på att värsta eftersöksgruppen och polisen letat efter honom hela kvällen. Det blev ett jävla liv. Men så kan det gå när, som man säger, inte haspeln är på.