Det går inte att jämföra sorg

Det finns ingen som kan ta patent på känslan av sorg och ensamhet, varje historia är värd att berättas. Utöver det jag gått igenom har jag egentligen gått igenom ett tämligen vanligt liv som de flesta andra. Jag gick till skolan i vanlig ordning. Satt mitt i klassrummet som de flesta av oss gjort och gör. Det hände egentligen inte så mycket i mitt liv. Det stövlade liksom på, många gånger i redan trampade fotspår.

 

Ingen kan ta dina känslor ifrån dig. Dom är dina och det finns ingen som kan jämföra känslan av utanförskap mot någon annans. Det finns ingen mätstock för det svarta som rinner i våra hjärtan. Inget glas i vilket vi kan måtta vårt elände för att se vem som vinner. Det enda som finns är tjockleken på den offerkofta vi väljer att sy in oss själva i eller det mod med vilket vi vågar stå för det lilla som utgör oss själv.

 

Jag är en tämligen löjlig man från de djupaste värmländska skogarna. Jag är i stort som alla andra. Jag satt hemma och kollade på fångarna på fortet då de flesta pillade varandras kön och drack hembränt. Jag förlorade oskulden i allt för sen ålder om man ska se till vad statistiken säger. Jag gråter till lejonkungen. Ängslar mig för mycket för allting som jag inte borde och ibland googlar jag mitt eget namn. Fy fan, jag är som folk är mest. Jag är så jävla vanlig att klockorna stannar men jag har lärt mig en sak, jag har lärt mig att jag har en egen liten grotta som batman. Jag har lärt mig att bo där, tycka om vägarna. Lärt mig att vardagen gnistrar tydligare om man sätter en kungakrona av känslor på allt som omger. Jag har lärt mig att stå upp som den lilla pojke jag är och använda det som ligger längst inuti mitt hjärta.

 

Jag har lärt mig att kommunicera med omvärlden med det lilla jag besitter. Jag har lärt mig att den störta skillnaden görs om jag är mig själv. Tillåter världen att se inuti mitt nakna hjärta. Jag har lärt mig något som gör hela skillnaden, att vara mig själv.