Snöväder, kampen och längtan
Utanför vår lägenhet rör sig bilarna framåt genom snöyran. Som en bisvärm av stål genom den kalla luftens gensvar, en sista hävstång för vintern att vissa sin styrka på. Människor hukar i vinden, drar åter vinterjackan längre upp mot halsen. Människor är medelålders, människor är säkra kort. Människor har framtiden utstakad och en borste att ta bort snön med från bilen. Jag har inget av det där.
Jag dricker kaffe och ser på dem därnere genom fönstret häruppe. Jag har börjat få ont i halsen. Det är inte så bra för imorgon då jag har en liten släppfest på Gjuteriet i Karlstad klockan 16.00.
Shit, vilken resa det varit med min bok och allt. En enorm utveckling från börja till slut. Jag är stolt över den. Stolt över att min familj och min bror funnits med mig i det här. Att jag inte behövet bli gammal eller flytta till Stockholm och bli krönikör på DN eller på någon mobbingsajt för att sen plötsligt våga närma mig kärleken på hemmaplan, det viktigaste och skriva en ärlig bok om familjen. Jag är glad att jag inte varit feg som Strindberg och Lars Norén och bara skrivit skit om alla jag känner och älskar för att sen publicera det med huvudet gömt i armhålans svett. Jag är stolt över att jag stadigt stått på samma ställe och hand i hand med mina nära och kära vågat berätta min historia om kärleken som blir så fel. Jag är stolt över att jag är en sån som står kvar då det blåser och inte tar till flykt. Jag är stolt över mitt mod. Min bok kanske inte kommer nå ut lika kraftigt som om ett större förlag gett ut den men fan, det får räcka det här. Jag får bygga vara jag står. Det kommer fler böcker. Det här är bara, bara, bara början. Jag har gjort mycket i mina dagar men inte mycket jämför med vad som komma ska. Jag tänker aldrig sluta, och det är det jag nästan är mest stolt över, min envishet och förmåga att jävlar-sätta-båten-i-sjön.
Jag längtar efter en resa just nu. En resa till en stor stad i Europa eller ut på landsbygden i något annat land. Jag längtar efter transithall och kaffe på flyggplatsen. Längtar efter att checka in bagaget och sjunka ner i resan som tar en tusentals mil bort.
Jag längtar bort härifrån med tåg, bil, båt eller flygg. Vad som helst. Ut i luften med armarna utspända. Längtar mjuka kuddar runt själen, längtar främmande luft i lungorna och stilla ömma vindar i nacken. En stad som villigt bjuder in och breder ut sin larmande tystnad, sina anonyma gator för mig att vandra in ditt där inspirationen och sinnesrons eldar brinner. Klara och flammande som ett bål tänt av tusen smaragdberörda själars överdådiga lugn.
