Att leva med ena foten över kanten

Jag arbetar med Småstadshjärtan. Mitt kulturprojekt. Ringer, snickrar grafik och bestämmer möten. Ett samlingsdokument om livet i en Stålstad som Hagfors. Där det är lätt att hjärtans dörr stängs och vrids ihop. Där vingarna sakta och svart vänder tid i storskogen. Där svårigheten att finnas till gör det näst intill omöjligt att inte gång på gång ifrågasätta sin existens. Hagfors är gäspningen i marginalen som ligger på hörnet där världen slutar. Den slöa revolvern i landsbyggdslugnets hölster. Fragment av storhet placerade i den lilla ortens liljevita dröm om att bli något som den en gång var.

 

Utanför faller snön som gud över just denna stad jag ska beskriva i tre år. Tung snö över kala björkar, stålsatta mot vinterns kyla och rymden över dem, värmande.

 

Det finns tusentals möjligheter i mitt liv. En miljon vägar att gå. Jag tar den som leder från mitt hjärtat, den jag tror är rätt. Jag tog stigen långt inifrån för att jag anser den rättfärdig. Drömmarnas stig. Den är inte alltid lätt att vandra. Dess framtid är osäker. Jag sålde min själ vid vägskälet, bär ett munspel och ett knyte längst ute på en pinne. Drömmarna inom. Jag lever med ena foten över kanten.

 

Jag bestämde mig tidigt för att bli författare och artist. Jag är stolt över att säga det, jag lever mind dröm! Det här är det jag vill hålla på med! Men ändå lever jag med ena foten över kanten. Jag är en hårsmån från utanförskap och misär. Faktiskt! Bakom min fasad av det självlärda, erfarenheterna, drömmarna och min ofantliga vilja så är jag en outbildad drömmar som inte ens skulle kunna få det enklaste jobbet på papperet.

 

Jag är unik. Det vet jag. Jag är stolt över den jag är men ändå livrädd för vad som komma ska. Jag lever med två sidor, en mörk och en ljus, lever med dem sammanslagna till en. Går inte att skilja på dem för dela dem och jag dör. Jag bär mina drömmar som en medaljong, en helig talisman av kärlek i en värld som skjuter dem som älskar. Säg vad ni vill men drömmar är något som säljs av till lägsta pris. Drömmar är något som trettiostrecket har lätt att skyffla undan som kol. Jag har inte mer att tillägga än det här; Aldrig att jag ger upp!

 

Jag sålde min själ vid vägskälet, bär ett munspel och ett knyte längst ute på en pinne. I knytet ligger mitt hjärta och vibrera. Gör små ljud. Ger mig all kraft. Stannar det, dör jag. Stannar min dröm är allt slut. Gör jag fel är jag slut.

 

Min bultande vilja, det enda jag äger. Jag är en kärlekssoldat anställd i Hästens Bertils finaste armé. Jag är en fin människa. En drömmare som du.

Det osagda vi bär (Ny dikt på myspsace, Kors)

Vi bär alla omkring på hemligheter. Saker vi håller för oss själva och låter plågar vårt stackars sinne. Vi går alla omkring och lämnar stora hål i asfalten. Krossar fönsterrutor och lämna spår nedsjunkna flera centimeter i jorden.

 

Vi bär alla outtalade kuddar för våra slitna hjärnor att vila på varje natt då vi stilla försöker somna. Alla våra vänner, hjärtevänner, familjer och släktingar som vi håller en osynlig skuld för. Ett bankfack i själen där sanningen glittrar som goternas guld.

 

Vi säger ingenting. Vi håller inne och tvivlar, vrider och plågas. Tänker till oss katastrofer och lämnar kvar snigelspår av leda rätt in i vårt hårdaste skal. Till vår humör bland andra. Vi ser det inte men varje gång vi håller inne så dödar vi en sinnesro som bara väntar efter att få slå sig fast i vår vardag. Det här är ett tema jag ofta återkommit till i flera konstnärliga projekt, det outtalade. Varför det är så inihelvete svår att tala sanning till dem man håller kär. Varför vi låter snällhet ställa sig i vägen för sinnesro och själens rätta väg genom livet.

 

Jag har spelat in i en dikt som handlar om det. Den heter kors och ligger nu ute på min myspace för er att lyssna på.

 

www.myspace.com/ismaelataria

 

Imorgon deltar jag på ljusmässan i Hagfors kyrka och läser en…hmmm predikan vill jag inte kalla det för men det är nära nog… kom ditt och lyssna. Hagfors kyrka 18.00

Dimman måste lätta lite först

Jag kommer åter. Det kommer bli bra men innan det kan bli bra så blir allt lite värre. Jag är trött idag. Inte fysiskt slut eller så, jag mår faktiskt just nu som en prins i en bagarbod. Men jag är trött på människor som aldrig kan lära sig samarbeta. Människor i min hemstad som aldrig kan lära sig att vi sitter här upp tillsammans. Vi har inte råd att konkurrera ut varandra. Vi har inte råd att prata skit och förstöra för varandra, för grusar du min gata så sprätter det faktiskt korn på din egen stig eftersom de ligger så nära varandra.

 

Om Hagfors ska börja fungerar så måste vi lära oss att ta hand om varandra och verkligen lyssna. Allt handlar om att lyssna. Vi kan inte sticka knivar i varandras ryggar, hota och skitsnacka oss ur en lågkonjunktur. Vi måste samordna och samtala. Jag blir bara så trött.

 

Jag flyttar. Jag skriver och jag arbetar just nu alldeles för mycket. Det är en stor hög framför mig. Saker jag tar på har ett lager runt sig, lederna värker och jag har noll energi. Jag vill inte gnälla i det här. Det är bara såhär det ser ut en liten tid nu. Det är lungt. Jag släpper taget och räcker över till en högre kraft. Det är såhär som livet ser ut. Jag vill lära mig rida hästen Bertil, så är det. Hästen Bertil eller livet som han kallas ochså….

 

Jag måste sätta mig ner och ta det lugnt. Sätta mig på en sten och vila. Lyssna inåt och långsamt släppa fram andetagen i mig. Djupt andas och ta det lugnt. Det kommer en lättare tid. En skönare frid. Det kommer sinnesro. Dimman måste lätta lite först….

 

Nu ska jag handla något gott att äta. Gå iväg och simma. Komma hem. Packa lite flyttlådor. Ta ett glas vin. Äta. Sova. Det är allt.

Att slippa leva i parantes

Jag är en glad och lycklig man som lever ett liv som jag älskar. Jag är försöker så gott det går att följa mina drömmar och jag lever dag för dag med en övertygelse över att livet är fantastiskt men trots det inre lugn och min starka tilltro till mig själv så lever jag ändå med en ständig oro över vad som ska hända med mig i framtiden. Det är som om jag är kluven i två delar där den ena hälften tror på sig själv stenhårt medan den andra delen är en tvivlare som ständigt ifrågasätter min person och allt det jag företar mig med, som plågar min stackars själ med frågor om det verkligen kommer bli något av mig. Jag lever ett liv i skuggan av ett tvivel och allt jag gör känns som om det redan gjorts av någon annan och säker mycket bättre än mig och ibland kan tanken slå mig att jag längst inne faktiskt inte är lycklig, att det ständigt står något mellan mig och möjligheten att fullt ut känna tillfredställelse i livet.

 

Ibland känns det som om jag lever mitt liv i en slags parentes, en ständig väntan efter någonting som aldrig tycks hända. Jag längtar efter något jag inte riktigt vet vad det är, som om jag skulle lida av någon slags kronisk otillfredsställelse. Det som är det mest frustrerande i mitt liv är vetskapen om att allt det där jag längtar många gånger redan finns i min ägo. Det plågar mig att innerst veta om att allt det jag så bultand vill åt i mitt liv redan är mig givet men att jag inte ser det för att jag ständigt stirrar mig blind på det främre klivet. Ett annat problem är att jag ibland inte pratar om mina innersta farhågor med andra utan ständigt går runt och maskerar mina ord, säger att det är bra när människor frågar hur jag mår då jag egentligen inte alls känner mig bra.

 

Jag tror att många människor gärna vill tro att deras innersta tvivel och farhågor är något de är helt ensamma om, att det är något som ingen annan förstår och därefter bör hållas bakom fällda persienner men jag tror många gånger att en människas innersta hemligheter egentligen är alla andras vardag. Att erkänna en djup hemlighet eller visa en svaghet för en annan människa är inte farligt, det är en befrielse. Att öppna sig och samtal är en platå att stå på då alla människor innerst inne är lika. Om människor börjar hålla bräcklighet med ömma händer, sänker ribban och slutar skämmas för svagheter, tala med själens innersta sanningsenlighet så tror jag att mänskligheten kommer kunna ta sig mycket längre. Jag är av tron att vi då skulle slippa alla missförstånd och få ett mjukare, mer tolerant samhälle. Kanske tillsist nå en kollektiv sinnesro, en ömmare omgivning. Frihet, solidaritet, världsfred eller kanske bara så långt att jag nästa gång arbetskamraterna frågar, hur mår du, rakt igenom och helt ärligt för första gången skulle kunna svara, tack bra, jag mår jättebra!

Kejsarens nya kläder

Min nya hemsida rullar. Det är grymma Katarina på Kamedia (www.kamedia.se) som gör den med lite hjälp av mig på designfronten. Jag är så nöjd. Det är ljusare tider nu. Lite mer moget men ännu mera lekfullt, som jag känner mig. Det är en ny tid som kommer nu. Förändring mina vänner! Det kallas så, livet som lever som ett liv ska….

I alla fall, gå gärna in på min nya hemsida och klicka runt. Lite nya bilder, nya texter, ljud, filmer och saker. Skriv gärna i gästboken.

Snart blir min blogg lite finare också.

www.ismaelataria.se

Det jag behöver (Hopp och längtan)

Idag är en skön dag. Småstadshjärtan närmar sig släppdatum. Det är stort. Det är många idéer jag haft samlade i en. Den som lever får se… Idag har jag startat dagen med att gå på personalmöte och lyssna på några ord från prästen innan. Det var faktiskt bra ord. Jag fick det jag behövde. Att ibland släppa taget och räcka över till någon annan, att inte behöva gå igång på alla sylindrar bara för att världen inte snurrar så som jag vill.

 

Idag är Värmland en kall melon i kylskåpet som väntar efter att klyvas och låta sitt mörker rinna ner i sommargrönskan för alla drömmer om sommar nu, alla drömmer om varm luft under vingarna igen så också jag.

 

Längtan efter det stora är en fallskärm i vardagen. En försyn mellan skarvarna. En suck i våningen bredvid. Ett brev på posten. En smekning från någon man älskar.

 

Längtan är svalor över kupade ägg. Råbocken från den flyende skogsbranden. Stynget över lyckans tygstycke och själens trasiga knä. Längtan är drömmar bredda från pol till pol och streck av hjärtslag över ett klot fyllt av kärlek.

 

Längtan och hopp är det vackraste vi har. Det är gåvor som inuti hittar rätt. Det var lite det här jag fick imorse. Lite sånt. När jag gick ut ur kyrkan träffade luften kall mot huden. Då jag gick, klädd i det enda jag behöver. Det där som kallas mitt liv.

Dagens melodi i lugna drag

Idag är en dag i mellangärdet. En vilardag i skymundan. Det är svarta solglasögon och uppfällda kragar. Det är uttråkade blickar mot omvärldens gäckande kameralins, det är att vägra svara på intervjuarens frågor. Det är integritet och försiktiga steg. En handske på handen då man känner på jordklotet. Roterar polerna runt topparna men världens mark vävande, omvälvd av nyfiken slummer. Idag är dagen efter en intensiv helg. Det har blivit allt för lite sömn i flera dagar nu och jag känner mig som en utskiten äppelskrutt.

 

Kulturnatten i Hagfors gick suveränt bra och jag är jätte nöjd! VF och NWT skriver bra. Jag är glad för alla som kom. Glad för alla som hjälpte till, alla vänner, bekanta och kära som hjälpte till. Sånt här går aldrig att ordna utan er. Ni är stjärnor allihop!

 

Imorgon börjar jag jobba med Småstadshjärtan. Ett kulturellt monument över att vara ung och växa upp på landsbygden. Det kommer bli stort!

 

Det är hemskt mycket i mitt liv just nu. Carro och jag flyttar ihop! Det är stort för en kille som aldrig bott ihop med någon annan förr. Det är häftigt och spännande. Medberoende boken går snart i tryck och förarbetet börjar för den. Lite uppträdande och grejer också.

 

Livet leker, händer och rullar. Jag tar i. Slappnar av och försöker om vart annat. Det händer i fogarna. Det leker under stenarna och längtan efter vår och sommar är intensiv. Stark.

 

Ta hand om er allihop som läser min bok. Våga säg ifrån. Våga ta era liv på allvar. Slappna av och skratta för fan! Knip med låren, dallra på fläsket och låt bröstpumpen locka med er till andliga nivåer högt som Mount Everest. Längre än vi tros förmå. Längre än vi vågat tro. Längre, längre och längre…