Stegen bakom oss, närvaron som uteblir

Våren är stora kliv framåt. Våren är rocken vi klär oss i, det ljumma tyger för våra kroppar att bära intill våra blekta skin. Vi får varje dag möjligheter att flytta våra liv längre fram. Låta allt stiga framåt några hack. Ta oss längre fram på den motorled som klär sig i hjärtats grälla färger.

 

Det är så lätt att borra ner huvudet i den där stressade känslan, detta obehag av hjärnan placerad i torktumlaren. Tvättad fri från visioner, harmoni, lugn och drömmar som bor där. Bara för att hinna, vi ska alltid hinna med att leva. Så mycket att vi glömmer andas.

 

En sak i taget är mottot som borde gälla. Men ändå tar vi tusen saker samtidigt. Tar dåligt grepp om allt i vårt liv till det välts över oss och kraschar skallen mot betongen. Tar död på sinnesron. Lägger det beniga fingret på vår axel.

 

Stress bär märkliga kläder. Långa svepningar som drar sig efter den knotiga gestalten som rör sig över tomma salar. Fingret på vår axel. Isande kyla in i märgen. Så mycket närvaro att vi tillsist inte orkar med allt det hemsökta och försätter oss själva i dess våld. Fullt ut! Det är det som är felet.

 

Ständigt fullt ut. Aldrig till hälften, bara fullt ut…