Nya vidder

Vår lägenhet börjar arta sig. Vi har satt upp tavlor idag, utanför föll snön i stora flingor.

 

Jag brukar stå här och titta ned på vägen nedanför. Människor som passerar där. Deras drömmar inuti. Glöder som goternas guld. Min drömmar flyger faktiskt, mina vingar är utslagna. Jag kan ibland vara så dum mot mig själv, säger så duma och elaka saker till mig själv. Jag är expert på att baktala mig själv. Sånt plågar, jag är trött på sånt som plågar. Trött på leda och värk.

 

Jag och Carro äter skorpor ikväll. Skorpor med ost och marmelad. Vi dricker te i vårt nya fina hem. Gemensamma drömmar som letar grenar att fläta framtidens korg av.

 

Snart kommer min bok hem i brevlådan. Det kommer bli magiskt att hålla den i handen. Det känns lite overkligt att det snart är dags att låta den möta omvärlden. Jag ’r stolt över min enkla diktsamling. Många recensenter kommer kalla den banal och avfärda den som för enkel. De vill ha Linus Gårdfeldt eller nåt sånt. Jag är inte en sån poet. Jag vill att folk ska förstå det jag gör, jag vill nå fram med en enkelt klarhet paketerad i substans och värdighet. Jag vill vara som Tranströmer, det kommer jag aldrig bli men man kan försöka.

 

Jag ska skicka min bok till alla jag respekterar och tycker om. Tranströmer ska givetvis få sitt ex. Det känns nästan som om halva boken är hans och den andra min brors. Jag har kontakt med min Bror ofta nu för tiden. Det känns fint. Det är att ta en dag i taget. Det känns rätt. Kärlek är att hålla någon med öppen hand. Låta vingarna flaxa som de vill. Lita på deras förmåga att flygga rätt.

 

Idag ringde min arbetsgivare på Fiske-Feber och frågade hur det gick med en text som jag inte ens visste att det var dags att lämna in. Hjälp! Det blir en intensiv morgondag.