Kärlek

Det har varit en helg i Karlstad. Flyttstädat, uppträtt i vackra domkyrkan och umgåtts med nära och kära. En fin helg. Annars känner jag mig mest som en urvriden disktrasa just nu. Det är inte mycket med poeten ikväll. Han är trött. Det här med att flytta tar verkligen energin från allt annat. Det är en omställning. Det tar tid.

Kärlek är något jag tror på. Jag ser kärlek som två hav som två människor ömt låter flytta ihop för att tillsammans göra en världsomsegling på. Två vatten som blandar sig och låter främmande fiskar mötas och tång vrida samman som druckna par på havsbotten, en dansbana av känslor. Det är magiskt, oändligt och vackert. Jag har alltid haft svårt för regler i kärleken. När stela, falska djävlar gör det till sitt förbannade jobb att invadera andra människors förhållande med sina jävla soldater beväpnade med flottiga fingrar.

Kärlek är vad två människor gör det till. Kort, gott och enkelt. Kärlek är inte en slutgiltig grej som bara finns där. Det som ska finnas där är den där plingen i hjärtat som gör att man tycker det är värt att hela tiden jobba på kärleken till människan man lever med. Den där plingen, värmen, som göra att hela ens jordglob sakta vrider sig runt dess axel.

Vår älskade.