Stegen bakom oss, närvaron som uteblir

Våren är stora kliv framåt. Våren är rocken vi klär oss i, det ljumma tyger för våra kroppar att bära intill våra blekta skin. Vi får varje dag möjligheter att flytta våra liv längre fram. Låta allt stiga framåt några hack. Ta oss längre fram på den motorled som klär sig i hjärtats grälla färger.

 

Det är så lätt att borra ner huvudet i den där stressade känslan, detta obehag av hjärnan placerad i torktumlaren. Tvättad fri från visioner, harmoni, lugn och drömmar som bor där. Bara för att hinna, vi ska alltid hinna med att leva. Så mycket att vi glömmer andas.

 

En sak i taget är mottot som borde gälla. Men ändå tar vi tusen saker samtidigt. Tar dåligt grepp om allt i vårt liv till det välts över oss och kraschar skallen mot betongen. Tar död på sinnesron. Lägger det beniga fingret på vår axel.

 

Stress bär märkliga kläder. Långa svepningar som drar sig efter den knotiga gestalten som rör sig över tomma salar. Fingret på vår axel. Isande kyla in i märgen. Så mycket närvaro att vi tillsist inte orkar med allt det hemsökta och försätter oss själva i dess våld. Fullt ut! Det är det som är felet.

 

Ständigt fullt ut. Aldrig till hälften, bara fullt ut…

Vet fan inte

Jag funderar starkt på att skita i allt det där med Slampoetry. Det är så jävla tröttamt med den världen.

Det ger mig egentligen mer poetisk upplevelse att käka bullar och dricka kaffe med vänner än att gå på de där jävla tillställningarna. Det betyder fan ingenting.

Jag är i valet och kvalet till att ställa upp i Poetryslam SM i år. Jag vet inte. Vet fan inte.

Slampoeter är som gangsters, de hänger ihop i stora gäng. Enda skillnaden är att de laddar sina pistoler med ärtor istället för kulor.

Tårar från hjärtat

Jag sitter här och gråter lite på kontoret mellan arbete och arbete. En brygga, en bro av tårar. Jag gråter ofta. Det var länge sedan nu men nu kommer de där go sakerna trillande igen. Diamanterna av berörelse. Bläcket som sättet mitt namn på livets kontrakt.

Lyssnar på Thåströms version av, Bara om älskade väntar. Då ser jag i min älskades ögon, en skönhet större än allting som jag vet.

Caroline. Jag älskar dig.

Nya vidder

Vår lägenhet börjar arta sig. Vi har satt upp tavlor idag, utanför föll snön i stora flingor.

 

Jag brukar stå här och titta ned på vägen nedanför. Människor som passerar där. Deras drömmar inuti. Glöder som goternas guld. Min drömmar flyger faktiskt, mina vingar är utslagna. Jag kan ibland vara så dum mot mig själv, säger så duma och elaka saker till mig själv. Jag är expert på att baktala mig själv. Sånt plågar, jag är trött på sånt som plågar. Trött på leda och värk.

 

Jag och Carro äter skorpor ikväll. Skorpor med ost och marmelad. Vi dricker te i vårt nya fina hem. Gemensamma drömmar som letar grenar att fläta framtidens korg av.

 

Snart kommer min bok hem i brevlådan. Det kommer bli magiskt att hålla den i handen. Det känns lite overkligt att det snart är dags att låta den möta omvärlden. Jag ’r stolt över min enkla diktsamling. Många recensenter kommer kalla den banal och avfärda den som för enkel. De vill ha Linus Gårdfeldt eller nåt sånt. Jag är inte en sån poet. Jag vill att folk ska förstå det jag gör, jag vill nå fram med en enkelt klarhet paketerad i substans och värdighet. Jag vill vara som Tranströmer, det kommer jag aldrig bli men man kan försöka.

 

Jag ska skicka min bok till alla jag respekterar och tycker om. Tranströmer ska givetvis få sitt ex. Det känns nästan som om halva boken är hans och den andra min brors. Jag har kontakt med min Bror ofta nu för tiden. Det känns fint. Det är att ta en dag i taget. Det känns rätt. Kärlek är att hålla någon med öppen hand. Låta vingarna flaxa som de vill. Lita på deras förmåga att flygga rätt.

 

Idag ringde min arbetsgivare på Fiske-Feber och frågade hur det gick med en text som jag inte ens visste att det var dags att lämna in. Hjälp! Det blir en intensiv morgondag.

Kärlek

Det har varit en helg i Karlstad. Flyttstädat, uppträtt i vackra domkyrkan och umgåtts med nära och kära. En fin helg. Annars känner jag mig mest som en urvriden disktrasa just nu. Det är inte mycket med poeten ikväll. Han är trött. Det här med att flytta tar verkligen energin från allt annat. Det är en omställning. Det tar tid.

Kärlek är något jag tror på. Jag ser kärlek som två hav som två människor ömt låter flytta ihop för att tillsammans göra en världsomsegling på. Två vatten som blandar sig och låter främmande fiskar mötas och tång vrida samman som druckna par på havsbotten, en dansbana av känslor. Det är magiskt, oändligt och vackert. Jag har alltid haft svårt för regler i kärleken. När stela, falska djävlar gör det till sitt förbannade jobb att invadera andra människors förhållande med sina jävla soldater beväpnade med flottiga fingrar.

Kärlek är vad två människor gör det till. Kort, gott och enkelt. Kärlek är inte en slutgiltig grej som bara finns där. Det som ska finnas där är den där plingen i hjärtat som gör att man tycker det är värt att hela tiden jobba på kärleken till människan man lever med. Den där plingen, värmen, som göra att hela ens jordglob sakta vrider sig runt dess axel.

Vår älskade.

Lite om ensamhet och annat..

Utanför faller snön som i en kupa skakad av en högre makt. Det ser vackert ut. Så vackert som en liten by i norra Värmland kan se ut då snön faller över den. Det känns på nåt sätt som förr i kroppen just nu, som när jag var barn.

 

Jag lyssnar på Dylan. Plattan Oh mercy. Det är Carro som presenterat skivan för mig. Den är väldigt, väldigt bra.

 

Min farmors hus håller på att flyttas ut. Min farmor ska in på ett äldreboende. Det är handlar om åldersomens plötsliga yxhugg mot livets rep, eller ett hugg är det inte. Det är snarare ett evigt täljande inom oss alla. Ett spänt rep som förr eller senare sprätter av och sänker oss ner i sjukhussängar och kistor. Det är något som komma ska för oss alla.

 

Jag skriver mycket om ensamhet med jag känner mig ändå aldrig speciellt ensam längre. Visst har min Carro en stor del av att den ensamheten försvunnit men det är även mycket annat. Jag känner idag en närvor av något fint. Något som aldrig viker min sida, något som alltid funnits där men som mer och mer landar i mig. Naturen, konsten, glädjen, livet. Jag är inte samma man jag var för ett par år sedan ändå är jag exakt samma.

 

Det är konstigt vad livet gör med oss människor. Hur vi förändras och förvandlas men ändå står still. Jag är förundrad över att leva. Jag känner en oerhörd glädje över att få leva det här livet. Jag är lycklig.

 

Jag plockade lite i gamla kort när vi var hos Farmor. Hittade kort från gamla tider då min farfar såg ut som jag gör nu. Han var en vacker man. Jag tyckte mycket om min farfar. Han har betytt mycket för mig och jag kan sakna honom så oerhört mycket ibland. Som just nu. Jag kan även ibland längtan så in i märgen att få vara en del av de där gulnande fotografierna. Leva i den där tiden så allt var tuffare men ändå lättare. Leva i den tiden. Då Sverige blommade. Då lansbygden verkligen levde genom sig själva och inte genom viljan att vara något annat, någon annanstans. Då naturen var större och mystiken tätare. Då man fick veva i en spak för att ringa någon. Längtat ibland. Lever i en annan tid ibland. Långt borta från er andra.

 

Här kan ni läsa en text av mig, liten presentation på Svensk Bokhandel. Läs här. Här är en text från P1 i Lördags då jag också pratade om ämnet ensamhet. Lyssna här.

 

På Lördag uppträder jag i Domkyrkan i Karlstad. Klockan 19.00. Det är en manifestation  för narkotikans offer. Jag kommer läsa ur min nya bok.

Förboka min bok.

 

Nu kan ni förboka min kommande diktsamling, Allt jag vill för dig ingen annan. Boka den genom samtliga boksidor på nätet eller direkt via förlaget genom denna länk.

 

Allt jag vill för dig och ingen annan är min kommande diktsamling som kretsar kring helvetet att leva som anhörig till en missbrukare. En bok om sorg, tröst och kärlek. En bok att ha med sig i rockfickan.

 

Diktsamlingen är kort. Koncis och enkel men tog mig tre år att få ner. Den är värd att köpas. Jag är mycket stolt över min bok.

 

Förboka ditt ex redan nu.

Nya vyer

Det är mycket flytt just nu. Hinner inte så mycket annat. Det blir snart lättare. Sitter i min och Carros lägenhet. Det är högt i tak, öppet, ljust och privatägt. Det känns vuxet. Det känns som en ny tid. Fick lite separationsångest när jag besökte min gamla lägenhet nyss.

Vår nya lägenhet har dörrar mellan rummen. Vackra vitmålade dörrar. Det känns lite småborgerligt. Vitmålade stora dörrar är lite småborgerligt. Ack, ack vad ska hända med mig, arma sate.

Jag kommer tycka om den här lägenheten då vi fått i ordning den. Kommer gilla att strosa runt här i raggsockor med kaffekoppen i handen. Det kommer bli fint. Imorgon arbetar jag. Tungt och disciplinerat. Jag ska bara till kemtvätten först. Det är fan också lite småborgerligt. Hjälp!

Kärlek är för dom

Thåströms nya singel är en riktigt fin sak. Hörde den på radio nyss. Det är storslaget och vackert. Det bådar bra för nya skivan. Det låter lite mer som min själs musik. Mer än förra skivan faktiskt. Lite mer teatralt och sådär. Kärlek är för dom heter den nya singeln.

Lever i flyttlådornas land just nu. Det blir lättare till veckan när allt är klart. Imorgon går sista lasset från min lägenhet. Sen är det klart. Jag flyttar ihop med Carro. Det känns så rätt. Visst är det läskigt. Jag är ute på ny mark. Jag har aldrig haft långa relationer förr. Kanske för att jag inte förens nu hittat den rätta. Så enkelt är det. Kärlek är överhuvudtaget väldigt enkelt men vi människor gör den så svår. Gör den så beroende av vad alla andra ska tycka och tänka så att vi glömmer bort vår egen röst. För kärlek är trots allt vad två människor gör den till….

Kärlek är för dom, dom som har tur.

Jag har tur.

Datum klart!

Nu är det spikat. Min nya diktsamling om medberoende släpps 26 mars på Heidruns förlag. Hoppas ni köpper den! Det är den värd!

boken heter. Allt jag vill för dig, ingen annan.