De levande döda

Utanför mitt kontor är Januari en tung filt över träden och husen. Kråkorna lyfter över en ensam man som hugger loss stora stycken av is från ett fönster. Några skolungdomar drar längs kanten av ån, tydligt försenande. Molnen hänger trasiga, skadeskjutna mot en blå madrass. Utspillda som döda dandys. Tiden kryper i fogarna. Det nya ligger och skakar.

 

Ständigt är vi alla på väg någonstans. Kofferten står packad inuti våra hjärtan och dörren på andra sidan glöder mellan orden vi ger till varandra. Alla jagar vi det förflutna. Det okända kända. Vi registrerar oss på facebook, letar upp gamla liv och vältrar oss i gamla klipp från vår barndom på youtube. Vi vill inte tappa de små blossen av det tidiga. Nostalgi är en hävstång till lyckan. Vi saknar ständigt det som vart för att det som redan passerat glänser alltid mer än det tillsynes fjuttiga som nu existerar. Hela våra liv går åt för att söka kickarna vi upplevde som unga. Det är och förblir en illusion men det struntar vi i. Vi vill sitta där med vännerna och prata gamla tiders magi, vi vill förstora och göra det förgångna viktigare än det egentligen var. Det vackra livet är alltid det som redan hänt. Det som redan existerat. Kan inte förstå varför vi människor gett upp alla chanser till ett fortsatt fantastiskt liv bara för att vuxen visdom måste tränga in och förstöra det som förr lekfullt ramlade genom stumma korridorer.

 

Jag vill bli vuxen men jag tänker aldrig, aldrig växa upp. Hela mitt liv ska gå åt för att leka. Sådden. Det levandet barnet inom mig måste få springa fritt och rycka i lekfulla dörrar. Jag tänker dö med mina anklar obundna, mina händer mot himmelen och mitt skratt bland molnen. Trasiga och skadeskjutna men solljuset ska komma. Precis som det nyss kom genom fönstret på mitt kontor där jag sitter och faktiskt lever min dröm. Existerar som ett tomtebloss mitt i vargavintern.