Hoppet under oss

Januari är en månad i mitten. Det händer inte mycket nu. Det en tid i stillhet. Det är en väggspärr, ett metallrör rätt över vägen som vi måste krypa inunder för att ta oss vidare. Januari är varken vän eller fiende. Den finns bara där som en gammal bekant eller släkting man inte träffar så ofta men när man gör det är det samma procedur som vanligt, man känner igen sig. Det är en blandning av lite torrt, tråkigt, tryggt och stillsamt.

 

Jag matade änder på väg tillbaks till kontoret från lunchen. Skrivande sitter som en varm handske runt min själ idag. Sitter som en trygg filt över min snoriga näsa.

 

Alla har vi vägar att ta. Alla har vi mål riktade inuti vår själ. Vägar vi ska ta vägen på i året som komma ska. Vi har alla långt att gå. Händerna håller vi ihop. Andetagen tar vi tillsammans. Hoppet sitter som en låga under det kärl vår vardag bubblar i.