Det som planeras

Idag åker jag på några dagars tripp till Edane utanför Arvika för att köra lite show och worshop med några konfirmander. Jag är lite stresspoeten just nu. Mycket att fixa med kulturnatt samtidigt. Det blir lättare och bättre till veckan, med allt.

 

Livet sägs var det som händer då vi planerar för morgondagen. Det stämmer. Precis så. Vi jobbar och stretar på med våra liv. Försöker vårda livet vi lever. Tilltror oss morgondagen, fäller ner plogen och skjuter den gnistrande massan av ogjort längre in i framtiden, för det är alltid i morgon livet börjar. Inte idag. Först måste jag ringa den där, köpa det där, skicka det där eller söka det där. Det är alltid något som står mellan oss och vilja att fullt ut leva.

 

Men ni vet säkert om samma stora sanning som mig. Känner säkert till det här ryktet jag ska ge er nu; Det sägs att vi människor redan lever våra liv! Smaka på det. Känn på det. Ni lever! Är det skrämmande att höra? Blir ni nervösa nu? Men så är det.

 

Ni lever.

Ny dikt på myspace, Funchal

Jag har bland allt annat arbete spelat in en ny dikt och lagt upp på min myspace. En cover på Tomas Tranströmmer. En fin dikt som heter Funchal. det är kul att läsa andras texter, man lär sig mycket på det. Det kommer säkert hända fler gånger att jag lägger upp dikter från mina idoler.

Lyssna här. Som sagt, Funchal heter dikten (för övrigt ett resemål jag vill göra framöver någon gång)

Slutet på januari är som Walk Away

Utanför ligget januari skadeskjuten och blöder in februari. Det är skönt. Det är som en ghotsång. En riktigt bra låt med stark refräng. Det är skönt, det är rätt. Det är rock. Slutet på januari är fan rock! Jag älskar det! Jag behöver känna det jag känner nu. Livet rör på sig.

 

På lördag är jag med och arrangerar Norra Värmlands enda kulturnatt, därför den bästa (om jag får säga det själv. Hagfors kulturnatt 09! Det blir kultur i alla former på både stadshus och ungdomsgård, nattöppet i alla butiker och konstutställning i skyltfönstren. Kolla klipp i VF och NWT. Allt börjar 18.00 och slutar 00.00. Det kostar inte en krona, kom och kolla! Min söta Carropralin  är konferencier. Det blir också rock! På Torsdag åker jag till ett konfirmationsläger i Arvika och kör en show för blivande får i församlingen. Dessutom kör jag en liten workshop i skrivande. Det roliga är att jag själv inte är konfirmerad men jag ska prat om andlighet med konfirmander. Ironi gott folk! Eller kanske just därför blir det bra! Det blir inte lika rock, kanske mer indipop. Nya uppträdanden kommer dessutom i vår. Håll utkik på Ismaelataria.se (som kommer få en lite upp fräschning inom kort)

 

Jag känner att kuggarna börjar ta igen. Det drivs framåt. Jag är sugen på att ge mig upp på scenen igen. Det ska bli skönt. Jag har så mycket nytt att ge. Så mycket nytt att skriva. Så mycket nytt att explodera över mig själv, drömmar i kaskader. Jag längtar innerligt efter våren. Att kunna dra andetagen ner i lungorna varma och friska. Längtar knoppar som brister och lättare kläder. Milda, vilda forsar och krafttag om själen. Gräs under fötterna och frukost med Carro på gräsmattan. Ljumma fester och varma vänner. Längtar och väntar. Det är rock, det är livet. Det är Sisters of mercy.

Ett hånflin till den förkrympta lustens land

Jag suger på korpsvarta tungor idag. Skriver barr och kåda in i mina vener. Skriver lusten ur kroppen. Om ugglan som hoar, sällskap av jättelika andetag och händerna där sådana händer inte vanligtvis bör vara.

Jag sitter här med känslan att jag rest jorden runt två varv. Skriver lite på min text till Värmländska författarsällskapets antologi som utkommer i vår, jag har inte så mycket tid över till den egentligen så arbetet måste gå fort. Jag kommer delta med en dikt. Mellan oss och riksväg 62 heter den. Det är en slags erotisk naturdikt från Värmland med övernaturliga inslag. Den är faktiskt svinkul att skriva. Den är lite som en tidigare dikt jag skrev (som jag tänker plocka in i min reportrar till våren), Dags att glittra lilla människa, liksom den så är de där en riktig  slammer. En såndär dikt som verkligen visar hur mycket rock´n roll det finns i språket! Den symboliserar för mig symbiosen av det gamla och det nya, hand i hand. Sekelskift och 2000-tal, sida vid sida.

 

Mellan oss och riksväg 62 är inspirerade av min underbara flickvän, Ronja Rövardotter, Traci Lords, Dylan Thomas, Charles Baudelaire och Velver Underground. Den kommer förhoppningsvis bli vacker och kanske lite stimulerande på nåt sätt.

 

Överhuvudtaget tycker jag att synen på erotisk poesi är slagen i marken i det här landet. Jag vet att erotisk litteratur har en helt annan status i andra länder men här i Sverige så vill vi inte veta av erotik. I alla fall inte på markanden, sen vad vi gör för oss själva i sängkammaren är en annan sak. Nej för fan, fram med den erotiska poesin. Det är hur kul som helst att skriva och läsa upp. Älskar det!

 

Ikväll flyttar jag möbler. Det ska också bli lustfyllt.

Mellan mig och filmen

Idag såg jag om min film, Mellan oss och stjärnorna som jag gjorde 2006 tillsamman med ungdomar i Hagfors. Den blev riktigt bra och fick ta emot en massa fina lovord. Den är lite vad den är, inget mästervärk rent filmiskt men den kan den ädla konsten (till skillnad från mycket annat från Svensk filmindustri) att verkligen drabba!

 

Och det har den gjort nu igen. Drabbat mig. Det är skumt hur en sån gammal produktion plötsligt kan suga tag i magen på det där sättet. Den har en lång dialog mitt i som slog huvudet på spiken i mig idag. Öppnade upp hjärtat och smekte mig.

 

Häftigt!

Kapitalistpoeten talar.

Okey. Nu gjorde jag en riktigt dum grej idag.

 

Jag har två stora checkar hemma. Ni vet såna där stora på en meter. Det är för två priser jag vunnit. Båda ihop till ett värde av 10.000. Jag flyttar som sagt och tänkte att jag inte vill slänga dem utan ta dem till kontoret och ha dem här som lite inspiration på vägen. Lite sådär att komma ihåg finna grejer jag fått. Hitta inspiration på vägen.

 

Men jag kan lova er. Det är inte lätt att traska ut i ett slaskigt januari och på gatorna till sin hemstad knalla runt bland snoriga näsor och grånande blickar med två femtusen checkar på 1 X 1 meter under armen. Jag bryr mig inte så mycket om det där med jantelagen, tycker mest det är fjantigt att överhuvudtaget bry sig om vad andra tycker och tänker. De flesta bryr sig faktiskt aldrig men ändå, just i detta fall så kändes det faktiskt i nacken av blickarna som stack likt giftpilar. Inte nog med det, en liten grabb började följa efter mig och tittade på checkarna som jag febrilt försökte dölja för honom. Det gick inte så bra och pojken skrek över halva torget till sina vänner på vackert klingande Hagforsmål, han ha vönn tiiii tusen! Det blev lite pinsamt där ett tag kan jag säga då matkassebärarna vände sig om och glodde…

 

Men, men. Ibland är det inte lätt att bo på liten ort. Annars ska jag precis iväg och fotas för en intervju i ekonomidelen i NWT. Uj, uj. Vart är jag på väg!!!

Tankar för kvällen

Jag har suttit hemma hos en kompis och kollat igenom en massa DV-band från tidigare produktioner, gamla festmaterial, utkast, semesterklipp och kortfilmer. Det slår mig att jag gjort en del grejer när det gäller film. Mycket är rena hobbyprojekt men det finns ett par ädelstenar. Det slår mig , hur fantastiskt ensam jag varit stora delar i mitt liv. Det syns i mina ögon och min hållning. Mycket material är inspelat från en period då jag inte mådde så bra. Det syns och hörs. Jag får lite ångest. Bara så där lätt, som när man glömt att stänga dörren till balkongen och det blåser en kall vind så att man måste kliva upp och stänga till och så var det inte mer med det.

 

Jag har stövlat på i mitt liv. Levt så gott det går mina drömmar. Hankat mig fram som människor är mest fast lite konstigare. Jag är nöjd men ändå, stora perioder har jag inte mått bra alls. Mycket av det finns fångat i de där banden. Jag har levt med en sån stor ofantlig ensamhet, ett stort hål av otillfredsställelse i hjärtat. Ett hål som gapar och skriker av allt det osagda och plågade hållna. Allt det jag aldrig förmår att få ut ur mig. Det där hålet finns fortfarande men jag har lärt mig att leva med det och hur jag bäst fyller det med mening och kärlek men ändå. Jag kan fortfarande känna ensamhetens iskalla hand på min axel ibland. Ikväll är en sån kväll. Ikväll är en expressbiljett till tomheten och meningslösheten.

 

Konst tar tid. Väntan och tålamod är de viktigaste verktygen en skapande människa måste lära sig. Väntan, tålamod och en dåres envishet. Har du inte det ska du inte ens tänka på att bli författare eller nåt sånt.

 

Jag känner tiden kränga under mig som en dåligt byggd bro. Det går så fort. Plågar min stackars själ ikväll med tankar om jag verkligen upplevt något med mitt liv, om jag verkligen tagit mig någonstans. Det sitter som glassplitter i hjärnan. Som en tagg i bröstet. Är jag verkligen något att ha som poet, människa och vän. Jag vill tro det. Jag vill inte sätta på mig offerkoftan. Men jag tänker, funderar och skaver. Som en barlast i mitt eget krängande jag.

 

Men i alla fall. Vi la ut två gammal filmer mest för att det är lite roliga grejer från en svunnen tid. En gammal konstfilm jag gjort, Produkten, kolla här.

 

Gitarrdjävulen är en liten sak vi skrev medan vi gjorde den. Inspelad på 3 timmar till Film i Värmlands tävling, raketfilm. Tävlingen går ut på att göra en film på 24 timmar. Det här var vårt bidrag. Kolla här

Sagolandet (mysteriet omkring oss)

Jag är klädd i arbete. Står framför spegeln och begrundar mig själv. Det är mycket nu. Ett jävla skit mantra som jag använder mindre och mindre i mitt liv. Det är mycket nu!, helst nämnt med en stolthet i rösten. Som om det är coolt att arbeta ryggen av sig själv, sticka in en kran och tappa sig själv på allt ljus men det är mycket nu.

 

Jag är fan värd en medalj på något sätt. Värd en dunk i ryggen. Jag är fan modig. En kärlekshjälte som vågar sätta allt på spel för kärlek och passion. Jag är så stolt över mig själv, för allt det jag vågar. Stolt för att jag sätter segel på min bräcklighet och öppet håller mitt skakande hjärta vidöppet för alla att se in i. Stolt för att jag flyttar ihop med kvinnan jag älskar, stolt att jag vågar lägga mig i någon annans famn. Lita på ett hjärta. Smeka en kind med uppriktighet. Stolt för att jag vägrar ta något annat arbete än det som bär mina drömmars kläder. Stolt att tror på värme och mänsklig värme. Stolt över att jag inte tar någon jävla skit från någon! Stolt över att jag vågar språnget. Vägrar ducka undan för kulorna som flyger. Jag är stolt över min beslutsamhet. Min gudomlighet och passion för naturen och mystiken.

 

Jag är stolt över att jag låter min röst flygga ut istället för att hänga kvar i byxfickans stängda hand. Att jag öppet talar om min bokstavskombination, medberoende och allmänna löjlighet som människa. Att jag ställer mig i ledet med de vanliga och hävdar att vi alla är lika ovanliga, lika unika. Jag är kort sagt stolt över vem jag är och det jag håller på med. Jag vägrar vika ner min blick i det tomma. Vägrar sänka min röst.

 

Mysteriet är något vi människor måste ha runt omkring oss. Förstör vi mysteriet så sabbar vi det geniala kittet som håller själens fönster på plats. De som gör livet värt att leva. Det oförklarliga är något människor behöver. Att inte ständigt veta allt. Att skymta gud en seg dag på jobbet borta vid kaffebryggaren. Att höra vingspetsen på kråkan nudda trädgrenen. Höra en sedan länge död vän framkalla ett minne i kön på konsum. Se tiden stå stilla i ett bubblande glas. Låta sig föras fram av dimman över en frusen älvs bro med musik i lurarna. Leka att man är någon annan, något betydande. Överhuvudtaget att låta fantasin sätta sig upp mot trisstes och satans blågul trygghet. Det är allt sånt som gör livet värt att leva men mysteriet får inte den plats i människors huvuden som den behöver.

 

Människor vill ha döda vargar, pengar på kontot, försäkringar och kakor kvar på bordet samtidigt som de äter dem. Människor vill ha Peter Settman, melodifestivalen och grillkväll på sommaren. Mellanöl, pizza och flyktingar på sin kant. Människor vill vifta med flaggor sida vid sida men limousiner och mörka pansarglas. Människor vill ha yta, plast och välklippta gräsmattor. De är inte intresserade av annat. Vill inte bli påminda om valvet som glöder längst bak i det undermedvetna. Valvet som gömmer mysteriet, meningen och hemligheten med våra liv.

 

För att citera Tage Danielsson; Att vi har kung och drottning är tecknet på att vi bor i ett sagoland.

Ny dikt, Alex i drömmen

Här kan ni lyssna på en gammal dikt jag skrivit i ett liv långt, långt bort. Gå in på min Myspace och klicka på dikten. Alex i drömmen.

 

www.myspace.com/ismaelataria

Längtan och ledvärk

Idag är en seg dag men fin. Jag saknar Carro så det skär i kroppen. Hon har precis åkt hem. Det är en värk som inte går att beskriva för den som inte själv är förälskad. Det känns som om en del av hjärtat packat väskan och lämnat allt annat värkande bakom. Det är tårar som rinner och längtan i magen. Det är så skönt att känna det här. Så skönt att längtat på detta sätt.

 

Mina leder och ben värken även idag. Åkte Snowboard igår, det var länge sedan. Det är en passion som finns inuti mig. Att kasta sig ut för backen med brädan under fötterna går heller inte att beskriva för någon som inte varit med om det. Det är helt fantastiskt. Jag arbetatade på en skidanläggning runt 2003, det var en upplevelse som jag ska beskriva på något roligt sätt någon gång i framtiden.

 

Annars ska jag försöka komma i säng tidigt. Kliva upp. Gå till jobbet och disciplinerat röra mig vidare. Småstadshjärtan. Diktsamlingar. P1-Krönikor och lite annat. Sen ska jag försöka hitta tillbaks till träningen nu. Min själ behöver bo i en kropp som ständigt rör på sig, den kan inte leva annars. Jag behöver träningen och motionen.

 

Inget mer ikväll. Lusten att skriva finns inte här. Bara längtan. Jag ska käcka Pizza, kanske spela inte lite dikter tillsammans med min kollega Pantzerwagen. Gå och lägga mig och läsa klart Dag Hammarskjöld och Tranströmer för typ 1000 gången.