Ekor på driv

En traktor skjuter upp en snövall utanför mitt kontor. Det sitter en massa kråkor i ett träd, ser ut som en scen ur filmen Fåglarna. De tittar in till mig, liksom frågar.

 

Jag sitter hör och arbetar lite med min diktsamling. Den kommer bli fin och förhoppningsvis beröra många. Det vet man aldrig men jag är ganska säker. Imorgon gör jag årets sista krönika i P4-Drive. Lyssna då. Runt tre – sex tiden i P4 Värmland. Det ska av någon outgrundlig anledning handla om julen. Oklar varför…

 

Jag känner äntligen någon slags förhoppning inför julen. Känner att den kommer med ett behov. Det känns fint. Äntligen. Det är så mycket gnäll just nu överallt, med rätta kanske. Så mycket snack om indragningar, uppsägningar, varsel och skit. Det är svårt att värja sig emot det. Svårt att inte ta in det.

 

Vi är alla som trasiga ekor just nu. På driv på ett svallande hav. Vi tar in vatten, det svarta. Drar årorna i djupa problem, försöker hitta möjlighet att ta oss vidare. Fallfärdiga frukter på kala grenar. Böcker utan text. Skivor som snurrar ljudlöst. Ett skrik som vänder sig inåt och ekar i det tysta.

Vi blir aldrig färdiga.

Vi har alla en egenhet att till hälften växa, sen glida tillbaks. Tillhälften följa hjärtatsslag sen sjunka tillbaks lite. Ett andetag i taget och glömma det vi lärt oss. Att verkligen utvecklas framåt är att ta ifrån tårna och skjuta sig själv genom taket. Att utvecklas är att dö en smula, sen bli hel igen.

 

Vi har alla så mycket att lära. Då vi gått ett steg framåt och tror att vi är färdiga finns det alltid nya dörrar att öppna. Vi får aldrig sätta oss ner i nöjdhet. Aldrig ska vi tro att vi är fullärda. Vi måste dagligen vaka över slagen inom oss, vaka över våra sätt att vara inför varandra. Vi har så mycket att lära. Så mycket att ta i. Vi blir aldrig färdiga med våra liv och det så det måste få vara. Den dagen vi är färdiga med oss själva är den dagen vi dör.

 

Det är så lätt att klandra andra. Ge anonyma stick i sidan för att man inte är nöjd med sitt eget liv. Att man har så mycket kvar att lära. Det är lätt att låta bitterhet ta plats i livet för att man av någon anledning inte är nöjd med hur livet blivit.

 

Jag tänker aldrig bli bitter. Tänker aldrig bli en nedslagen blick på Ica, en småsint djävel som missunnar andra och mig själv framgång. Jag lever ett liv jag älskar. Jag har det jag behöver. Jag låter det och de som vill mig illa rinna på utsidan av mig. Alla män och kvinnor som låter sin småsinta sörja komma mot mig. Alla de stoppar jag vi dörren. De tar mig inte. Bitterheten biter inte på mig.

 

Det jag gör, mitt arbete betyder så mycket för mig men även för andra. Jag tänker låta den kraften förra mig framåt och jag tänker se på mitt liv för varje andetag jag drar.

Jag är odödlig. Jag är nöjd med mitt liv och jag tänker aldrig bli så nöjd att jag inte vågar utveckla mig själv vidare.

Det vuxna barnet talar

Jag är precis hemkommen från mitt livs bästa Alanon-grupp. Jag ska hädanefter försöka gå varenda måndag. Det gör mig så gott att träffa och samtala med andra anhöriga och vuxna barn. Fan, det slog mig idag. Som en silverkula mellan ögonen.

Jag behöver jobba med mig själv och det skrämmer mig inte, det rör mig inte i ryggen. Tvärtom, jag välkomnar det.

Jag tillåter mig själv att må för dåligt. Jag har så svårt att sätta gränser, i arbetet är jag jättebra, i karriären är jag bra men när det kommer till de som står mig närmast är jag jättedålig. Alla de kring mig som jag älskar. Där har jag lätt att bli luddig och tvetydig. Jag vill sätta gräns, jag vill bli lyssnad på.

Tänker börja arbeta med det här, aktivt. Jag öser ur mitt liv rent konstnärligt, öser ur mig i böcker, skivor och på scener från allt i mitt liv. Bokstavshandikapp, medberoende, ensamhet. Det är bra, det är styrka men jag måste jobba med dessa grejer inåt också. Jobba med mig själv. Våga ta i skiten.

Jag kan inte låta andra människors dåliga mående ta ner mig. Kan inte låta mig styras så mycket som det ibland gör. Jag måste tänka mer på mig själv och vad jag vill. Jag ska öppna dörrarna ännu mer. Våga ta mer i skiten inom mig. Gå i grupper, jobba med tovlsteg och prata mer. Jag vill släppa mit negativa tänk. Vill få bort katastrofen. Tillåta mig att bara vara Anders.

Jag är nog mer vuxet barn än jag själv tror. Jag möjliggör för mig själv att fortsätta må dåligt. Jag vill inte leva i skuggan av ett välmående. Jag vill inte se ett mående jag borde ha som en utopi, något jag inte kan få. Jag vill in där.  Vill in i välmåendet. Jag vill släppa kontrollen och den destruktiva dramatiken.

Det är en botten som är nåd. Jag orkar helt enkelt inte något mer. Jag måste bli tydligare med min vilja.  Tydligare med vem jag är och mina linjer av sinnesro, dem jag inte vill att någon kontrollerar och träder över om jag inte släpper in dem där. För att kräva av andra måste jag först gå till mig själv, alltid mig själv i första hand. Där börjar min utveckling.

Jag är tacksam för den här kvällen. Det är en viktig kväll.

Då jag gick hem log jag för mig själv. Log över förundran, förundran över mitt lilla liv som jag älskar så mycket.

Söndag utan smak

Det är söndag idag. Sitter hemma hos min vän Mattias. Är lite seg, självförvållat seg  om ni förstår vad jag menar. Det är skönt. Det är en söndag utan smak idag. En söndag som alla andra, ett avstamp till resten av veckan. Det är fint. Det är vad söndagar ska vara. En ny start.

 

Det är jul i luften. Måste erkänna att jag har svårt att ta in det. Det känns inte alls faktiskt. Jag lägger varken eller i den saken. Dömer det inte på något sätt. Det bara är så. Det finns inga ord just nu som kan beskriva mitt humör. Bara liksom mitt i.

 

Hagfors ligger svart utanför fönstret. Det lyser från församlingshemmet. Det lyser från ett par andra fönster. Hus med öppna munnar som gurglar värme och spottar ut det över kalla vägar. Det ligger lugn i luften, söndag. Adventsljusens slår i hemmen, tre stycken nu.

Hjärtats Längsta väntrum

Jag gjorde en film i somras. Hjärtats längsta väntrum heter den. En diktfilm, en film att hata eller älska. Vad ni vill ha så möter den er där. Jag gjorde den för mig själv. Ni kan i alla fall se den nu. Här är den. (tack till Erik Järnberg).

 

En film du kan älska. Om avföring starkare än kärlek, kanske tvärtom. Om skräpet, skiten inuti där du blir en skör kupade hand runt mitt skakande liv. Om din planet där jag är en fågelvinge som ruvar din bultande väntan. I en hård världs vagga är vi kärleken, vi är gud

 

Del 1

http://www.youtube.com/watch?v=0yoPorZ-mNs

 

Del2

http://www.youtube.com/watch?v=TnMmDep3bpM

 

Snön, tiden. Sen lunch och det som faller.

Utanför mitt fönster faller snö. Tungt och massivt som ett duntäcke skakat från ovan, en storslagen kraft som städar ur allt det mysiga som blev över. Till oss att ta hand om i en tid då oron ligger och skrämmer varje magsäck.

 

Det är en tuff tid för oss som lever i världen nu. Vi står vid kanten med en fot ut i det fria, vi vet inte vad som kommer hända eller vart vi ska ta oss. Det är outhärdligt för många. Vart jag än går idag så hör jag människor, media och sprakande högtalare som pratar om varsel, varsel, varsel och varsel. Hur ska vi verka för att inte ta in allt det här längst in i själen? Hur ska vi orka hålla ångan uppe och inte samla allt detta längst bak i själen som en taggtråd att gnida oss emot. Hur går vi ska vi orka?

 

Vi behöver varandra i det här. Behöver varandras händer hållna mellan gränserna. Adventsljusstakarna i våra ögon. Gesterna på stan. Flämtningen i kön. Vinken i själen mot en annan som passerar. Vi behöver kramas i sinnet. Tycka om det enkla. Ta en dag i taget. Vi behöver gnistorna omkring oss för att stå ut.

 

Jag träffade en gammal speciallärare till mig från min högstadieperiod på banken i förmiddags. Kommer ihåg honom tydligt, han är gammal sjöman och brukade posera för oss med sina historier från de sju haven. Han brukade kavla upp tröjan och vissa oss sina gamla tatueringar. Han var bra samtidigt som han inte var det. Han var liksom vad han var, inget mer. Kommer inte ihåg honom som någon speciellt bra pedagog eller lärare, mest som en sjyst gubbe som var lite kul ibland. Vi pratade om min speciellklass som jag gick i. Pratade om att tre faktiskt är döda av de eleverna, döda av överdos. Hur felplacerad jag faktiskt var. Jag sa att jag var nöjd med min tid i skola, annars så skulle jag inte åka runt nu och få betalt för att prata om det. Vi skrattade tillsammans åt hela grejen och skildes åt.

 

Ute på gatan började snön falla. Jag tog ett andetag och kände livet dra kallt genom lungorna. Kände lyckan ta sig ut ur mig, gick vid min sida som en vän på vägen hem.

 

Sitter här nu och äter en sen lunch framför datorn. Tittar ut på snön som faller. En katt trippar fram i snön. Skakar tassarna av vätan. Tittar upp mot himlen. Ser mot trädet där en skata sitter tyst. Katten försvinner bakom husknuten. Kvar är snön. Tystand. Jag.

Den svarta fjädern, gud som bor där.

Det finns en tid som verkar mellan mina skosulor och snön jag trampar. En rädsla över att jag ständigt inte tar mig någonstans. Att mitt liv består av ett ständigt stampande på samma ställe, att jag inte tar mig någonstans.

 

Det finns en gammal tid inuti mig då allt glittrade, hur svart det än var. Det fanns en tid då allt det här inte fanns. Då barerna och gatorna sprakade som tomtebloss i min vardag. Då glasen fylldes och discobollen var det enda som betydde. Då mitt yrke, mitt kall var lika lätt som korpfjädern på parkeringen. Lika svart, lika vit mot snön glänsande. Då bödeln grät om lov för att förena mig i den djupa skål där förbränningen slickar själar trötta.  

 

Jag lever nu i en tid av rutiner och planeringar. En tid då kickarna klär sig i yrke, samliv och det nära. Då jag tvingas se inåt och uppåt, istället för omkring. Jag tar idag ansvar för min lilla tid jag har här på jorden. Försöker göra mitt liv verkligt i en tid då verkligheten klär sig i omgivningens bleka, tvivlande färger. Då den overkliga känslan av påklistrat tvång att passa in är det som gror i människor. Då vi inte längre tror at vi kan påverka vårt eget öde.

 

En gång i tiden var allt mycket enklare. Det enda som betydde något var det som gick rätt fram. Jag klev ur sängen, såg på tv. Åt mat, skrev lite och väntade efter nästa tillfälle festen vankades. Det är en tid alla går igenom.

 

Jag vet inte när livet tog den vändning den nu gjort. Då det svåra och viktiga började gnistra mer än det ytligt enkla. Jag gillar det. Tycker om utvecklingen livet börjar få men det skrämmer också. Ansvar skrämmer. Det går inte att bortse från det. Jag har mycket ansvar idag och framförallt har jag ansvar till mig själv och mitt eget välmående.

 

Jag ska gå hem nu. Det är slut för idag, tack för idag som fröken sa när jag var liten. Då jag kramade om ryggsäcksremmarna. Då jag stod och väntade på att farfar skulle hämta mig. Oron jag kände sekunderna innan hans Volvo gled fram runt hörnet. Oron, som jag lärt mig att vårda allt sedan dess, det svarta som bor där. Tvivlet. Korpfjädern vid mina fötter jag plockar upp och ser mig själv i. Den glittrande sanningen. Lättheten. Tyngden av öde, den påtagliga vikten av ett liv värt att leva som komma ska.

Gycklarens afton

Herregud vilket krångel jag sitter med nu. Det är min projektbeskrivning till mitt ännu hemliga kulturprojekt som ska fixas till. En ny värld har öppnat sig för mig med diagram, leveransstrukturer, planer och tidsdokument. Det är ett byråkratisktspråk som sitter likt ett klister mellan mig och min oro för hur allt ska gå med projektet. Jag hånglar verkligen med det byråkratiska språk jag hatar. Det tar emot men jag ska fixa det, räcker nu över till något annat omkring mig. Räcker över till gud om så behövs.

 

Jag är i behov av poesi nu. Behov av äventyret bakom sidorna. Det plötsliga infallet mellan andetaget. Poesi är för mig vad helgfyllan är för stora delar av befolkningen. Det är en platå att stå på, en rustning. En sköld mot allt som drar och sliter.

 

Det tar emot att trampa trappor uppför men hur smärtsamt det än är så måste jag för min utvecklings skull. Jag ska höja min tröskel och inte låta det här ta sig in i mig. Det handlar om en kort periods nervslit sen kommer jag ha mycket frihet och ett härligt jobb. Det handlar om en kort period nu då allt är upp och ner. Då allt är tufft men det kommer bli bättre. Hur är det jag brukar säga i min dikt. Det kommer blir bra men innan det kan bli bra så kommer det bli lite, lite, lite, lite värre men det kommer bli bra.

 

Ikväll ser jag på Gycklarnas afton. En av Bergmans mer kända filmer som jag faktiskt INTE sett.

Sen kväll

Jag har fått en skrivlust mitt på kvällen. Borde sova för att orka med morgondagen men jag vill inte. Vill skriva lite på min medberoende bok. Den kommer bli stark. Mycket att göra nu på slutet.

 

Jag har tagit med mig ett par ikoner hem. De står här på bordet. Jag gillar ikonerna. De hjälper mig på nåt sätt. Påminner mig om det jag upplevde i domkyrkan i Uppalla.

 

Jag har en fin förmåga att slå och sparka på mig själv. Förminska mig till något jag absolut inte är. Göra min själ mindre, dra ner mig själv i mörkret. Jag blir så trött på mig själv ibland.

Jag brukar se mig själv som neo i Matrix. Jag måste ständigt svinga mitt järnrör mot agenterna som springer från alla håll, jag måste anstränga mig för att hålla mitt sinne intakt. Det är en kamp att må bra. En kamp som måste utkämpas.

 

Marcus Birro van guldsköldarna för landets bästa krönikor igår. Jag blir så glad för hans skull.

Imorgon har jag mycket att skriva på mitt kulturprojekt. Tack världen för att den finns. Tack livet för att jag har dig. Tack.

En repstege in i stjärnorna

Idag är det söndag. En sån där typisk söndag. Jag är trött. Jag är stel i nacken och i sinnet. Ont i leder och i muskler. Ett maskineri som sprutar adrenalin bakom tomma ögon.

 

Igår uppträdde jag i karlstad på Ungdomens hus. Det gick sådär. Jag var deppig. Hade kastats runt bland köphysteriska homosapiens hela dagen och täljt hela mitt tålamod till märgen och längre in. Jag var inte riktigt där igår. Var någon annanstans i huvudet. Ville mest krypa under en matta och vara för mig själv. Är så trött på affärer, julmusik och påklistrad lycka. Är så trött på hyckleriet och alla jävla tomtar.

 

Jag vill överhuvudtaget vara själv just nu. Ikväll är det inget som passar. Mitt liv är en ensam repstege in i stjärnorna. En stillsam vagga, månen att sträcka ut sig i. Långsamt pendla mellan alla mina drömmar och vardag.