Sänkt genom hålet i himlen. Trött i ögat och vid datorn hamrande. Den här morgonen lyssnar jag på Cat Stevens. Skriver lite och följer tråden i labyrinten. Det finns en fantastik sanning runt hörnet. En alv med spetsiga öron som springer in och genom sagan, mitt liv.
Den här morgonen är underbart enkel. Underbart skör och darrande på läppen, söt att läppja på.
Ikväll uppträder jag i Arvika. 19.00 på Ritz. 70 kronor.
Det verkliga ansiktet, själen stråk inuti är en snitslad bana. Svårt gömd bland vinrankor, timotej och vajande taggtrådd. Tankarna vi bär, vårt språk. Våra namn sitter fastbränt i vårt kött. Den svaga moralen, andetagen i skymundan. Internethistoriken vi raderar, celluliterna vi döljer och lusten vi hugger av. Allt detta får plats i varje dags verk.
Det puttrar ur våra skorstenar där vi driver fram som gamla ångbåtar. Med droppande näsor och plastkassar stapplar vi alla fram och tillbaks mellan arbeten och fritid. Hämtar barn på dagis. Köper lägenheter. Lagar bilen och värme redan lagad mat. Låtsas att vi skriver SMS för att slippa möta varandras blickar i köer.
Alla lever vi ett gemensamt liv. Se varje dag tillsammans, andas samma luft i våra lungor. Det är så ofantligt mycket mer som binder ihop oss än som skiljer oss. Vi hör ihop vi människor. Vi har så svårt att förstå det men vi hör alla ihop. Det är läskigt.
Om vi kanske skulle binda ihop våra händer? Vi kanske skulle hålla ihop på ett sätt vi aldrig gjort tidigare, kanske inte sära?
Hoppas till allt det underliga, till den klara färgens dag ställer jag mig upp. Den spakande färgen inombords, den stora väckningen. Jag ställer mig med öppna armar mot framtiden. Välkomnar. Tar hand om. Ser på medan jag deltar.
Jag har tagit lite tid under den här morgonen och pendlat mellan att arbeta med mitt projekt och skrivit på en ny dikt. Arbetsnamnet på den ä, Det är dags att glittra lilla människor. Den kommer bli häftig att köra live. Det är vibrationer, verbal breakdance och viljan av att leva autentiskt. Den är lite tillbaks till vad jag höll på med då jag skrev min bok, sånger från en annan värld. Lite mer bildspråk. Lite mer sådär brinnande bilar och revolvrar. Lite mer Die Hard än Ingmar Bergman. Jag är lite sugen på det nu när arbetet med medberoendeboken är över. Behöver lite mer glitter och glamor igen. Den kommer bli rolig. Likaså har jag ett par nya ess i ärmen jag kommer börja plocka fram i vår. En låååång dikt som heter, Den frånvarande plogbilen och nya spiraltrappor. En mörk, stillsam dikt i spindelväv och guld som jag är mycket stolt över.
Nu ska jag ta lunch.
Jag sitter på mitt kontor. Ett långsmalt rum med utsikt över ån som rinner genom min hemstad. Staden jag har bott i hela mitt liv, fast ändå inte. Jag bor på tusen olika platser samtidigt. Jag befolkar hela jordklotet samtidigt som jag står helt still. Så tänker jag mig livet för en skapande, skrivande människa som mig. Jag är odödlig.
Jag har ett skrivbord. En Strindberglampa. En svart duk. En telefon. Några ikoner. Böcker. Lite andra små saker, min dator och mitt bultande hjärta. Min lust att sträcka mig över hela jorden och tillbaks igen. Jag har mitt liv. Carro ligger i min lägenhet, i min säng. Hennes kropp ligger där varm, naken och sovstilla som en omvänt världskrig. En sagolik skatt, kartans kryss mitt på min karta.
Jag blir äldre. För varje dag som går blir jag en dag äldre. Det är så det ska vara, finns inget annat sätt. Jag ska arbeta in värmen i mig. Jag ska skriva mig ut ur min labyrint. Jag ska försöka ta mig så långt det går. Så långt jag hinner. In till kärnan och tillbaks igen.
Jag har ett projekt att styra, en bok att skriva klart, nya dikter och en show. Jag har ett liv och det börjar här idag, det fortsätter sin omloppsbana. Runt planeten som är jag. Idag är jag stark. Idag klyver jag berg.
Det har varit en fin helg. En superhjälte helg kan man säga, alla människor behöver ett superhjältejag. En fin, fin version av sig själv att glittra och vända på.
I fredags uppträdde jag på Kulturnatten i Örebro, en klockren upplevelse. Riktigt fint uppträdande. Dessutom fick jag och Carro en fin dag i staden. Igår uppträdde jag på Karin Broos vernissage. Det gick också super fint. Familjen Broos är så skön. Trevliga, jordnära människor med en enorm värme och konstnärlig tajming. Tack! Ni är bäst.
Ikväll är lugn. Ikväll är gjord för att ladda upp för en ny vecka. För så är det, hur vi än gör så kommer alltid den där Måndagen. Det är lika bra att omfamna den och dyka ner. Göra sitt liv fantastiskt. Jag ska arbeta innerligt och med mycket passion. Den här veckan ska bli hjärtat på rätt plats och arbeta hand i hand med flitighet och bräcklighet. Arbeta mig till stjärnorna.
Jag är med i King inks nya antologi med en nyskriven lång dikt som jag är mycket stolt över. Den heter spiraltrappor. Förbeställ boken här.
Ny krönika i P1, Lyssna här.
Idag har jag och mina mamma föreläst tillsammans. Vi snackade om medberoende, att leva som anhörig till en missbrukare för gymnasieelever i Hällefors. Jag läste lite ur min nya bok. Det kändes fint och hedersamt. Gör det gärna fler gånger tillsammans med mamma. Vi gjorde det bra tillsammans.
Ikväll åker jag till Grums och imorgon till Örebro. Jag ska köra OBS! 22:20 i konserthuset. Det är gratis. Kom för böveln!
De kommer i täta stim. Uppklädda till tänderna. De ska ut på vift, ut och röra stjärnorna. Vi pratar den yngre delen av befolkningen. Generation efter generation av vilsna nykomlingar. Dyra drinkar och kraschlandade i samtiden. Krossade glaskärlens kungar och drottningar. Bottenskrapet av fräscha citroner och dyra droppar. Blandade tärningar med bara vinster i en skål av en krossad himmel.
Alla vi som tillhör utan att själva veta om det. De välpumpade, välklädda och rakade skarorna av vackra men duma ögon. De urblåsta nyfikna. De nyvakna sköra. De vackra och högljudda. En gång ung till dess att porten stänger och väldigt vuxna visdomen måste göra intrång och läxa upp den löjliga enfaldens bittra lilla grin.
Välkomna till ännu ett kösystem, de långa leden av återvändsgränden Svårattse. Välkomna med era livslögner och uppskjutna drömmar. Era drömmar om fyllda fittor och raka rör. Här kommer ni på rad, sky inga medel, allt är tillåtet om ni båda är med på det. Klockan slår tolv och en glassko bubblar med champagne. Kör så det ryker för radhusområdet och vägen alla vandrar står och väntar på er, ligger varm i sin krubba. Desto mer ni kämpar mot ert öde, desto djupare sjunker ni in i en framtiden som blir som alla andras.
Det går inte att undgå sin egen undergång. Det går inte att smita förbi grindväktaren. Ungefär 20 år har vi på oss att hitta på något sen är det dags för sortin. Kom igen alla ni naiva och levnadsglada för det är dags nu. Klockan ringer, Katrin Zytomierska står redan vid rodret. Häng med allihop! Det är dags att fara! Skjut upp drömmarna, demonerna och kärleken. Det är Paaaaarty! Det är guld i trosorna och kalsongerna. Det är flyger vitt slem i luften, värsta skumpartyt!, kletiga påklistrade och förljugna ord på väg att göra hela den vackra sanningen till sin. På väg att vrida lögnen rätt i samhället. Köra stålröret rätt i röven på livet.
Jag sitter en stor gammal byggnad. Det ekar runt vägarna och mig. Det är en stor gammal byggnad. Jag är ensam. De flesta har gått hem. Jag gillar mitt nya kontor. Det finns en varm kärvhet i det här rummet som jag gillar, mina tankar får plats här. jag får plats. Det här rummet tillåter mig att finnas.
Idag har jag ätit en god fisk till lunch och arbetat lite avslappnat med en fingret höjt över tystanden. Jag har fått plats i den här dagen. Den har tillåtit mig att finns. Dagen har varit mild och god.
Jag är så stolt över vem jag är och blivit. Jag föröker så gott det går att vårda sådden i mitt hjärta. Försöker göra mitt bästa innan jag viker hädan. Under ett par veckor har jag gjort så otroligt mycket nu. Turnerat, skivit krönikor och dikter, spelat in radioprogram, gjort en intervju med Bruno K.Öijer. Det är galet. Det är mitt liv. Älskar det.
Min rädsla är dock att jag plötsligt ska vakna upp och inse att jag tappat min glöd. Det är jag rädd för. Att allt det där som fyller mitt hjärta med betydelse. Att allt det ska dö. Det skrämmer mig. Att misslyckas, det skrämmer mig. Att en dag vakna och höra en ensam vind blåsa luckorna mot trasiga fönster, slamrande över det ödsliga land som sveper fram längs mina inre domäners plötsliga tystnad. Att ropa ut namnet på hjärtat men inte få något svar. Att kliva ur sängen och sätta fötterna i ett kallt mörkt gräs som förr grönskade. Stå där i en randig pyjamas och känna kyliga fingrar spela nervtrådarna spända. Inse att allt det som fanns nu gapar tomt mot en trasiga himmel. Inse att tåget redan passerat, att en ofantligt kraft klivit ut på perronger och plockat med sig grönskan, djuren och alla mina drömmar. Rest vidare….
Idag har jag uppträtt och haft en liten workshop i Karlstad för en högstadieskola. Mycket trevliga och goa människor. Nu dricker jag kaffe och jobbar lite med mitt kyrkoprojekt.
Ny krönika i P1, här.
Idag är jag bakfull, det är sällan jag är nu för tiden. Jag är bakfull ungefär en gång i halvåret numera. Förr var jag bakfull typ varje helg. Jag har inte tid att festa iväg varje helg nu för tiden men fan ibland behöver man en liten fest också. Behöver bli lite ful och dum ibland. Det var skönt att traska de regniga gatorna i Karlstad med goda vänner och sjunga Bellmanvisor med snurrig skalle. Det var så skönt.
Bokmässan var trevlig igår. Jätte mycket folk på mitt framträdande. Det kändes så härligt. Jag tycker arrangörerna gjort ett strålande jobb.
Jag ringde pappa nyss och gratulerade på farsdag. Han blev förvånad att jag kom ihåg honom. Han vet att jag är en glömsk man.
Imorgon uppträder jag på Hammarlundsskolan i Karlstad, ska även ha en liten workshop för ungdomarna där. Det ska bli mycket spännande.
Nu är det soffa, film och sex som gäller.
 | Carl på Julgran och framtidsplane… |
 | Ismael Ataria på Kultur-tants-pralinen |
 | J på Kultur-tants-pralinen |
| Ismale Ataria på Kultur-tants-pralinen |
 | Tim Sterner på Skön dag |
