Töväder och tjat i örat

Jag sitter på gamla rådhuscaféet som numera ställt sig i ledet i en äcklig jävla trist kedja som jag inte vill nämna vid namn. Jag gillar inte ljusa, rena caféer med förprogrammerade menyer. Det är aptrist. Jag är för mycket konstnärssjäl för det. Utanför töar Karlstad. Människor drar barnvagnar och fullastade kassar. Människor som mig. Jag har slutit fred med Karlstad. Jag gillar den här lilla hålan. Det är mysigt på sitt sätt. Inget ont ska komma mer från min sida.

 

Julskyltningen har börjat. Den kommer allt tidigare för varje år, som sommarens mygg. Det sitter en yngre tjej med sina kompisar ett bord bort. Hon tjatar som fan om några skor hon önskar sig. Hennes vänner verkar måttligt roade av hennes tjat och det blir sannerligen jag med. Jag har lust att gå upp, gå fram och skrika. KÖP SKORNA SJÄLV DIN BORTSKÄMDA APA! Kan inte människor lära sig att lyssna in situationer mer. Fan, är det så svårt att hålla käft.

 

Det ringde en tjej nyligen från Uppsala och frågade vart hon kan köpa min skiva. Jag frågade vart hon hört talas om mig. Hon svara, radion och att hennes mamma gillar det jag gör. Jag inser plötsligt att jag kanske når ut mer än jag vågar tro. Det var lite häftigt.

 

Mina händer är öppna mot världen. Mina ord svävar framför mig som gyllene rymdraketer på väg ut mot rymden. Jag är redo. Världen är mitt ostron. Jag är gaffeln.