Den tacksamma känslan

Jag skriver mycket om ensamhet. Om utanförskap. Den totala isolationen från sina medmänniskor. Hela mitt kulturprojekt handlar om det. Jag är en levande motsägelse. Då jag själv de senaste åren börjat uppleva en större gemenskap än jag någonsin gjort tidigare.

 

Dels har jag en fantastisk, stark och vacker flickvän som jag är mycket stolt över. Jag har även en stark och fin familj som genom år av missbruk, självmord och skit står stadigare än någonsin. Jag har fina och goda vänner som jag är mycket rädd om. Sköna medarbetare, kollegor, dårar och dönickar runtom hela vårt land. Jag känner så ofantligt många fantastiska människor.

 

För att prata om ensamhet och stundtals känna mig oerhört ensam är jag ändå en man som lever i en högst påtaglig samvaro. Jag sitter ihop med mina medmänniskor. Jag känner mig verkligen besläktad med alla som passerar mig på gatan. Jag är verkligen en del av de som lever okända vid min sida. Det är en känsla som av största sanning drar genom min själ varje dag.

 

Du som läser det här. Du som jag inte känner alls. Även dig hör jag ihop med. Så är det. Du och jag hör ihop mer än vi någonsin kan ana. Det finns en stor förnimmelse bland oss. En stor kärlek.

 

Detta ska jag prata lite mer om i P4 – Värmland på Torsdag efter tre.