Barnsliga jag

Pratade med min vän och poetkollega Anton Höber nyss. En trevlig go man som numera huserar gatorna i Göteborg istället för Karlstad. Vi pratade idéer och poetiska samarbeten. Anton är en bra poet, tycker ni ska kolla in honom om ni får chans. En gång i tiden då jag arbetade med att arrangera länsfestivalen av UKM i Värmland skrev jag fel i programmet och skrev, Anton Höger. Lyckades till och med bedriften att pränta hans felskrivna namn två gånger. Ganska kul så här efter då hans poetiska framträdande vara tämligen vänstervridet.

 

Lyssnar på Bob Dylan idag. Skriver på min nya scendikt, Dags att glittra lilla människa, den är så himla rolig och flyter fram i ett rasande tempo. Det ska bli så pubertalt roligt att få skrika Fuck it! Flera gånger på scen. Jag behöver lite mer barnsligt och omoget material. Lite bara. Jag har på bara ett par år blivit mer vuxen än jag trodde var möjligt. Därför är det lite roligt att omogna till sig lite. Några steg tillbaks med de bättre skorna jag bär numera.

 

Det glöms ofta bort. Det är lite fult att ta några steg tillbaks men vi får aldrig glömma att våra skor trots allt är nya. Då kan till och med ett par steg tillbaks innebära steg framåt fast de på papperet är tagna bakåt. Tänkvärt eller bara självklart?