Sitter i Mamma och Pappas hus. Jag och Carro är här på en liten mini semester. Sitter här mitt i lugnet och skriver den här bloggen. Ett lugn, en frid som bor här. Det är skönt. Jag ska fiska lite och imorgon åker vi på julmarknad i Leksand. En annan favoritstad. Där ska jag vandra runt i svart rock och mysa till hela världen. Ser fram emot det.
I förgår läste jag lite ur min nya diktsamling och pratade i SVT eftersnack. Kolla här. Igår läste jag en ny krönika i P4 – Drive. Lyssna här .
Jag sitter på gamla rådhuscaféet som numera ställt sig i ledet i en äcklig jävla trist kedja som jag inte vill nämna vid namn. Jag gillar inte ljusa, rena caféer med förprogrammerade menyer. Det är aptrist. Jag är för mycket konstnärssjäl för det. Utanför töar Karlstad. Människor drar barnvagnar och fullastade kassar. Människor som mig. Jag har slutit fred med Karlstad. Jag gillar den här lilla hålan. Det är mysigt på sitt sätt. Inget ont ska komma mer från min sida.
Julskyltningen har börjat. Den kommer allt tidigare för varje år, som sommarens mygg. Det sitter en yngre tjej med sina kompisar ett bord bort. Hon tjatar som fan om några skor hon önskar sig. Hennes vänner verkar måttligt roade av hennes tjat och det blir sannerligen jag med. Jag har lust att gå upp, gå fram och skrika. KÖP SKORNA SJÄLV DIN BORTSKÄMDA APA! Kan inte människor lära sig att lyssna in situationer mer. Fan, är det så svårt att hålla käft.
Det ringde en tjej nyligen från Uppsala och frågade vart hon kan köpa min skiva. Jag frågade vart hon hört talas om mig. Hon svara, radion och att hennes mamma gillar det jag gör. Jag inser plötsligt att jag kanske når ut mer än jag vågar tro. Det var lite häftigt.
Mina händer är öppna mot världen. Mina ord svävar framför mig som gyllene rymdraketer på väg ut mot rymden. Jag är redo. Världen är mitt ostron. Jag är gaffeln.
Idag blir en lång dag. Först ska jag jobba lite i Hagfors. Sen är det ett möte i Karlstad. Sen medverkar jag i Eftersnack i SVT – Värmland 22.30. Kolla här. Jag ska snacka om medberoende och lite om min nya diktsamling. Det blir fint.
Nu ska jag dricka kaffe och förbereda mig.
Jag skriver mycket om ensamhet. Om utanförskap. Den totala isolationen från sina medmänniskor. Hela mitt kulturprojekt handlar om det. Jag är en levande motsägelse. Då jag själv de senaste åren börjat uppleva en större gemenskap än jag någonsin gjort tidigare.
Dels har jag en fantastisk, stark och vacker flickvän som jag är mycket stolt över. Jag har även en stark och fin familj som genom år av missbruk, självmord och skit står stadigare än någonsin. Jag har fina och goda vänner som jag är mycket rädd om. Sköna medarbetare, kollegor, dårar och dönickar runtom hela vårt land. Jag känner så ofantligt många fantastiska människor.
För att prata om ensamhet och stundtals känna mig oerhört ensam är jag ändå en man som lever i en högst påtaglig samvaro. Jag sitter ihop med mina medmänniskor. Jag känner mig verkligen besläktad med alla som passerar mig på gatan. Jag är verkligen en del av de som lever okända vid min sida. Det är en känsla som av största sanning drar genom min själ varje dag.
Du som läser det här. Du som jag inte känner alls. Även dig hör jag ihop med. Så är det. Du och jag hör ihop mer än vi någonsin kan ana. Det finns en stor förnimmelse bland oss. En stor kärlek.
Detta ska jag prata lite mer om i P4 – Värmland på Torsdag efter tre.
Idag är det kontorstid som gäller. Jobba med hjärtat över huvudet pulserande som en gloria. Till helgen åker jag på en liten minisemester till dalarna, till mamma och pappas hus tillsammans med Carro. Det blir skog och julmarknad. Det ska bli skönt.
Jag är en skogstokig poet. Lyssna på min krönika från P1 i Lördags så förstår ni.
Att må bra rätt igenom kropp och själ kräver mod att våra tro att ens liv är fantastiskt. Att vi innerst inne som människor lever extraordinära liv trots att de till ytan liknar alla andras.
Människor har en förmåga att ständigt slå ner på sig själva. Tänka ner tanken som ett ankare varje morgon när vi kliver ur sängen. Kila fast det mellan stenarna på botten. Gnälla över klockan som ringer, sysslorna som måste pysslas om och livet som måste levas.
Det är så enkelt att tänka tvärt om. Fokusera på det som är bra, verkligen låta hjärtat fritt härja som fjäril över de platser i livet där nektar flödar. Inte låta vingarna fläkta tomma blommor för att vi bestämt att, där ska honungen jävlar vara! Det har jag bestämt!
Vi kan faktiskt föröka låta bollen trilla ner i det runda hålet. Inte pressa fyrkanten för att vi VILL ha ner den runda drömmen där.
Människor vi kan verkligen bli dom vi är, kan verkligen det. Guuuud vad ni är bra!
Jag dricker ett glas Cola och skriver en ny krönika för fiske-feber. Carro ligger inne i vardagsrummet och ser på TV. Det är en skön ”vardagssöndag”. En söndag som känns skön och utvilad.
Igår uppträdde jag i kyrkan i Hagfors. Det gick suveränt. Jag läste ur nya diktsamlingen om medberoende. Min vän Mattias Linusson spelade jätte vackra orgel musik i bakgrunden. Vi kommer utveckla det konceptet vidare då det gick otroligt bra. Det kändes mycket fint.
Imorgon arbetar jag på mitt kulturprojekt. Imorgon är det måndag och veckan fortsätter. Jag känner mig stolt över att leva. Stolt och glad. Jag älskar mitt liv.
Det är mörkt utanför fönstret. Det är alltid mörkt såhär års. Där jag bor, Hagfors. Det är lite som att inuti en dykarklocka sänkas ner i en djuphavsgrav. Det gäller att ha starka nerver och en glöd som sprakar, tända ljus, kärlek, drömmar och god vänner. Då klarar man sig. Vi människor måste gadda ihop oss mot mörkret runt oss. Vi måste hålla ihop!
Ikväll vill jag äta gott med vänner och mina Carro. Jag vill njuta tillsammans med värmen som stiger genom själen. Vill vara ett element att sitt emot. En nallebjörn i hjärtat.
Imorgon uppträder jag i min hemstad. Ungdomsgården här i stan ska anordna en liten manifestation för narkotikans offer. Självklart ställer jag upp. Kommer läsa lite ur min nya diktsamling medan min goda vän Mattias Linusson spelar kompar mig. Allt händer i Hagfors kyrka 18.30. Imorgon Lördag. Kom och delta. Tillsammans är vi starka mot drogdjävulen, kärlek och värme är våra lansar och sköldar. Inträde är dessutom gratis.
Idag fyller Selma Lagerlöf 150 år! Hurra, hurra, hurra!
Selma är en grym författare. Har betytt oerhört mycket för många. Kanske inte ett namn som betytt så mycket för mig mer än för andra Svenskar men jag kommer ihåg då fröken läste högt ur henne i småskolan. Selmas historier tycker jag är historier att få berättade till sig genom andra, genom högläsning. På nåt sätt klär sig hennes mysiska och vackra sägner, historier och berättelser mycket fint i det talade ordet.
Men i alla fall, hon var och är grym. Big up for Selma. Grattis på 150 års dagen.
Pratade med min vän och poetkollega Anton Höber nyss. En trevlig go man som numera huserar gatorna i Göteborg istället för Karlstad. Vi pratade idéer och poetiska samarbeten. Anton är en bra poet, tycker ni ska kolla in honom om ni får chans. En gång i tiden då jag arbetade med att arrangera länsfestivalen av UKM i Värmland skrev jag fel i programmet och skrev, Anton Höger. Lyckades till och med bedriften att pränta hans felskrivna namn två gånger. Ganska kul så här efter då hans poetiska framträdande vara tämligen vänstervridet.
Lyssnar på Bob Dylan idag. Skriver på min nya scendikt, Dags att glittra lilla människa, den är så himla rolig och flyter fram i ett rasande tempo. Det ska bli så pubertalt roligt att få skrika Fuck it! Flera gånger på scen. Jag behöver lite mer barnsligt och omoget material. Lite bara. Jag har på bara ett par år blivit mer vuxen än jag trodde var möjligt. Därför är det lite roligt att omogna till sig lite. Några steg tillbaks med de bättre skorna jag bär numera.
Det glöms ofta bort. Det är lite fult att ta några steg tillbaks men vi får aldrig glömma att våra skor trots allt är nya. Då kan till och med ett par steg tillbaks innebära steg framåt fast de på papperet är tagna bakåt. Tänkvärt eller bara självklart?
Den första snön är alltid full av förväntan. Alltid full av en nästan elektrisk laddning. Det faller snö från himmlen. Gud mjällar av sig. Jag tar mina steg med huvan uppfälld, nedöver backen utanför min lägenhet. Håller på att sätta röven stenhårt i asfalten på grund av halkan. Jag tittar till runt omkring mig, som man gör då man halkat. Inte titta till på sig själv om man skadat sig, nej då, utan runtomkring så man inte skämt ut sig. För herregud, tänk om någon skulle se oss halka! Känner mig som en gammal gubbe med extra tunn lårbenshals.
Jag fortsätter min vandring med stor försiktighet.
Över himlen slipar några kråkor den grå duken. Seglar fram över oss människor. Som kors över våra gravar vi redan lever i. Människor som låter den borgerliga tryggheten korrumpera kärleken. Låter prylar, plast, sociala koder, karriärer, pengar, regelverk och yta bli normen för vilket livet ska huka sig. Låter stygnen löpa fritt kring munnar och ögon. Jag är trött på att äventyret och det yviga aldrig ska få ta plats i samhället. Jag är trött på att människor motverkar ett liv som bara vänta efter att få bli skit coolt. Trött på att livet ska hållas på paus. Även då vi tror att drömmen följs så går vi ändå i någons koppel.
Jag möter två barn. En litet äldre tjej och en liten yngre kille. Killen springer först och åker kana i snön, ramlar, reser sig upp och fortsätter. Skrattar så han nästan faller samman. Han visslar förbi mig. Tjejen ler mot mig som om hon vill ursäkta sin yngre bror, jag ler tillbaks och säger hej.
Jag fortsätter min vandring men skiter i att gå försiktigt. Tar ett långt jävla älgkliv och kanar ända fram till mitt kontor.
Kråkorna över mig stiger skrämda upp mot himlen
och försvinner.
 | Ismael Ataria på Litet brev från femte vån… |
 | J på Litet brev från femte vån… |
 | Tove Tejler på Krama träd |
| Tove Tejler på Krama träd |
| Ismael Ataria på Drabbad |
