Den jag är, inget annat.

Igår kallade en man ur ett teatersällskap mig för ” en utmärkt predikant”. Han var själv pingstpastor och predikade mycket. Han frågade även om jag tillhörde någon församling och om jag brukade uppträdda i kyrkor.

 

Jag blev så glad, det var bland det finaste någon sagt till mig. Kanske inte så speciellt när man läser det här men sättet han sa det på, som det kom till mig från hans egen mun. Det gjorde mig bara så glad, det fyllde mig med ett silverskimrande hopp. Det är precis så jag ser mig själv, som en predikant. Det är den laddningen jag vill ha med mina poesi shower. Ingen jävla intelligensposerande gröt av rim och ramsa. Jag vill ha innerlighet, skratt, mörker och framför allt mycket mänsklighet staplat på varandra. Jag vill vissa hjärtats mest blödande och naknaste sida.

 

Jag vill flytta undan alla bord och stolar. Jag vill nå det som ömmar inom varje hjärta. Jag vill prata mer om varför vi män måste radera internethistoriken på datorn innan vi bjuder hem vänner mer än att droppa Hemingway och litteraturhistoria. Jag vill prata det som alla känner mer än det som ett fåtal tror sig förstå.

 

Jag vill blanda och prat om allt. Jag vill nämna Darth Vader, Tomas Tranströmer, Guld Kompassen och Ingmar Bergman i samma andetag. Jag vill plocka in hela min värld. Den lilla obetydliga människa jag är. Jag vill prat om de tysta barnen mitt i klassrummet, vi som bara var vanliga. Vi som satt hemma på helgerna och åt chips tillsammans med Mamma och Pappa. Jag vill inte utge mig för att vara mer än jag är. Jag vill ha sex med jantelagen och få den på bättre tankar men ändå bevara sin lilla grundinställning, dock lite mer snäll.

 

Jag vill inte ducka undan för min vanlighet. Jag vill prat om det, predika kärleken och hoppet jag känner inuti mitt hjärta. Jag vill stryka alla kinder som finns och säga att allt kommer bli bra, att det finns hopp kvar. Jag vill krama alla i den här världen för att krama andra är lite som arr krama sig själv i något större omfång.

 

Jag vill inte slipa och fila för mycket på mitt språk och den jag är. Jag vill ha rock´n roll i språket och rock kröker inte sin rygg för någon. Inte ens för sig själv. Jag kan inte och vill inte bli Bruno eller Tranströmer men jag kan bli något annat. Jag kan bli något helt unikt. Jag är på väg att bli något. Jag är redan någon. Jag är Ismael Ataria.

Ikväll Karlstad och lite längtan

Det blåser storm utanför fönstret. Ska precis till att äta frukost.

Årjäng var trevligare än jag först trott. Mycket folk och bra väder. Jag är nöjd. Jätte trevliga arrangörer också.

En lite kille kom fram till mig efteråt igår då jag sålde skivor. Han frågade om det bara var dikter på skivan eller om jag var roligt på den också. Det var lite gulligt tycker jag.

Idag åker jag till Karlstad och kör med Värmland är världen på Arena. 70 kr entré med start 19.00 för den som vill.

Längtar efter Carro, jätte mycket! Längtar efter att hålla henne nära mig. Längtar och trånar.

I Årjäng

Jag sitter i ett litet rum på ett vandrarhem i Årjäng. Jag ska uppträdda på kulturnatten här om en halvtimme. Det knakar lite i golvet och taket. Det drar kyliga vindar genom fönstret. Utanför orkar snart inte hösten hålla tillbaks vintern.

Det finns spöken här. Det är jag säker på. Någon gammal kung gömde vapen och guld i källaren här. Det brukar spöka på sådana ställen.

Jag är trött och lite trög i huvudet. Avnjöt ett glas vin nyss till en liten buffé på värdshuset. Jag känner mig sådär 1800-tal idag. Jag älskar dagar då jag känner mig så. En tidlös pappersalv som smyger genom boksidorna. En borttappad romantiker i en värld utan hjärta.

Ikväll blir det lite svartare än vanligt, vill ha det så.

Ikväll Hagfors.

Sitter i Hagfors och laddar för mitt uppträdande ikväll. Eller laddar och laddar, det får väll bli som det blir. Igår var jag i Ransäter. Det gick hur bra som helt, länge sedan jag fick stående ovationer. Jätte go publik och härligt stämning. Jag lyfter på kepsen för er alla…

Med på min lilla turné är min vän Emil Granberg. Han agerar förband, kolla in hans Myspace. Han är grym.

Nu är det mellangärde och lung. Lite förberedelse för mitt kommande arbete. Lite texter som ska skrivas. Lite mail som ska skickas. Lite telefonsamtal som ska ringas. Lite liv att ta hand om.

Ikväll Hagfors. Klockan 19.00. Entré 50. På folkan (KKH). Kom och kolla.

”Fulpoeten”

Jag har blivit kallad ”fulpoet” på en hemsida. Tillsammans med Mattias Alkberg och Bruno K.Öijer. Visst, det är kul att bli lite omskriven, speciellt att nämnas i samma andetag som Bruno men även Mattias. Det är stort men det är inte det jag vill ta upp. I samma veva nämns några andra poeter som ”finpoeter” Bland annat den gravt överskattade Jaques Werup. Jag förstår vad skribenten menar. Att vi är dom andra, de ”skitiga”. ”Rockpoeterna” och jag gillar det men ibland kan det bli lite väll mycket. Lite väll missvisande. Bruno är i mina ögon lika fin (eller finare, men det är min personliga tolkning) som Jaques Werup. Vad är fin och ful kultur. Var drar vi gränsen? Jag frågar bara, någon som vet? Jag tycker min poesi är finkultur, jag tycker fan att det är en jätte fin kultur jag håller på med! Bara en liten stilla undran…

Det viktiga, det som betyder något.

Idag andas jag i marginalen. Håller mina tankar för mig själv och står ut i mellanrummet. Inte mycket som möter min blick när jag lägger den runt mina medmänniskor. Det ska vara så ibland, det behövs. En klippa mellan oss, en avgrund att andas i. Hitta styrka att fortsätta. Idag är en dag när jag vilar utsträckt i gräset med ett ax mellan tänderna. Händerna under huvudet. Vilar i mina drömmar, mina gärningar. Njuta över vem jag är och vad jag gjort.

Jag ska skriva några texter. Skicka lite brev. Ta det lugnt.

Jag sliter mitt hjärta ur bröstet för alla som vill se att ta hand om. Blir ni trötta på att se på det så är det bara att lägga blicken tillbaks mot Tv-apparaten och tidningarna. Ni behöver inte, jag tvingar inte er. Om ni vill så möter jag er i trädgården som så lätt glöms bort. Om ni vill så kan vi fatta varandras händer och öppna den rostiga gamla järngrinden. Bege oss in i det höga kalla gräset. Till platsen där korparna höjer sig över skyn och försvinner bortanför nejden som två kors, vilande, över våra tagna steg. Våra lämningar.

Min vän. Jag möter dig där du är som mest sårbar. Jag vill möta dig där du är som mest människa. Jag är din bräcklighets vingar, du är fjädrarna i mitt utslagna hopp. Vi är tillsammans den knäppta handen som ruvar den här väldens framtid. Vår värld är korgen vi bor i. Ödmjukheten det mjuka dunet vi lagt runt oss.

Jag älskar dig min vän. Du som är mina nästa. Jag älskar mänskligheten i dig. Ditt sätt att varje morgon möta dagen med både rädsla och hopp. Dina försök att hitta en lycklig liten stig att vandra på. Ditt hopp om att världen du möter poesin verkligen din typ värld. Vi måste vårda poesin omkring oss. Skydda den från akademiska, torra händer och söndertolkarnas bleka och fjuttiga antagande. Vår liv är poesi och vi måste vårda dem. Ta hand om dem. Älskad dem. Bre dem ut över bordet, studera dem. Le lite över det okompletta, njuta över det faktum att vi aldrig blir färdiga…

Ikväll uppträder jag i Ransätter på Folkhögskolan 19.00. Det är öppet för allmänheten också.

Repris.

Mitt sommarprat från i somras…Da! Gick i repris i Måndags. Lyssna på del 1 här och del 2 om ni vill höra. Jag är riktigt stolt över den.

Sommaren kommer snart igen. Till dess. GRÅSVART!

Ikväll Filipstad

Igår såg jag en av de bästa föreställningar i mitt liv. Bruno live på Scalateatern i Karlstad. Förbannat bra! En upplevelse som inte kan återberättas i ord (inte just nu i alla fall då jag är en stressad jävel) Men det var så djävulskt bra! Han stod där och regerade, skrek till mellan dikterna och stannade stundtals tiden helt. Han är en magiker, jag vet att han inte gillar alla dessa epitet men han ÄR verkligen en magiker. Ingen poet kan fånga en publik så som han gör. Han vacklar lite osäkert samtidigt stadigt runt på scenen och jag får känslan av att han har ögonkontakt med varenda jävel som sitter där. Hans hjärta hänger i luften och sträcker linor ner till våra hjärtan. En lina av glöd rätt in mitt bröst, hans eget liv speglat tills det blir mitt. Bästa dikten för kvällen, Låt det här hårda livet bli vårt.

Min egen lilla Värmlandstuné fortsätter. Sitter i min vän Emil Granbergs smått kaotiska lägenhet i Filipstad. Vi lyssnar på någon konstig jamaikansk rock. Bra, varken mer eller mindre. Ikväll uppträder jag i Filipstad på Elverket klockan 19.00. Det är gratis, kom och kolla. Imorgon ranstätter.

Här och här kan ni lyssna på min intervju med Bruno K Öijer. Det är en kortare version. Det kommer en längre. Jag slänger ut den då.

Härligt väder är det också. Regn och grått, det är fint. Dagens ord; Gråsvart.

Bruno K.Öijer och jag.

Igår anlände jag trött och nervös till Stadshotellet i Karlstad vid halv elva tiden. Öijers tåg var grymt försenat på grund av en urspårning. Jag sätter mig i foajen. Lill-Babs kom haltande genom korridoren, hon så stressad ut. Lill-Babs ser alltid stressad ut.

 

Jag väntar och väntar. Frågar lite om de hört något av Öijer i hotellreceptionen. En kille säger att han snart anländer och ska först äta Gös. Jag hör fel och utbrister, VA, SKA VI ÄTA GÖS! Killen himlar med ögonen och säger bestämt, Nej HAN ska äta gös. Jag skäms.

 

Jag sätter mig ner och väntar iger. Får billigt kaffe av en go liten gubbe. Plötsligt stannar en bil utanför entrén. Skjutdörrarna glider upp och in kommer mannen i egen hög person. Mr Bruno K.Öijer. Han har en stor grön täckjacka på sig och sin slokhatt på huvudet. Han går bestämt fram till receptionen. Det hörs att han är grinig och stressad efter allt krångel med tåget.

 

Jag sväljer. Kliver upp och möter honom då han kommer till hissen. Jag skakar hans hand och hans blick slår emot mig. Öijer pratar dock med lugn behaglig röst och ber mig att vänta på honom så han får käka upp sin gös som han bestämt sig för att äta på hotellrummet. Jag får ett sånt där sliskigt inställsamt läge på min röst och säger att det inte är någon fara. Jag sätter mig ner och väntar. Bestämmer mig för att köra raka puckar.

 

Efter en tids väntan kommer Öijer ner och vi får ett litet rum att sitta ner och köra intervjun. Till saken hör att jag aldrig gjort en intervju förr och är själv bara en poet, detta erkänner jag för den andra poeten varpå han ger mig ett skönt leende till svar. Efter lite ”för snack” kör vi igång intervjun. Det går riktigt fint. Vi pratar om skrivandet som process, om Svart som silver, trösten och sjutiotalet. Det går riktigt fint. Bruno K.Öijer är en dramatisk och passionerad själ det märks, han är fan ett levande äventyr på två ben. Hans silverringar skramlar och hatten hänger lite på sned, han ser ut som en poet ska se ut. Riktigt cool. Jag ställer en massa frågor, vissa är bra och ger intressanta svar, andra är för ledande och några helt onödiga men vad fan. Det är min första intervju och vad kan man begära.

 

Plötsligt slår det mig att jag faktiskt sitter här. Klockan halv ett med en av vår tids största författarnamn och gör en intervju. Det är magi! Det är helt otroligt. Känslan går inte att beskriva.

 

Plötsligt bestämmer sig Öijer likt en katt helt utan förvarning att, det räcker nu! Han reser sig upp och vill avsluta. Mannen är säkert helt utpumpad efter allt resande och pratande och jag vet att jag har bra material att jobba med. Vi avslutar. Jag ger Öijer min lilla diktdemo och han blir uppriktigt glad över min gåva. Han säger att han ska lyssna på den vid ett senare tillfälle. Han går mot dörren och vänder sig om innan han går ut och säger något i still med att, det här gjorde du jävligt bra! Säg till den där jäveln som skickade hit dig att det här ska du göra oftare! Du var fan bättre än många andra idioter som intervjuat mig men se för fan till att du får tid för ditt eget skrivande.

 

Jag lägger mig men en känsla av storhet, äventyr och stolthet. Jag är så jävla stolt över vad jag gjort. Det är inte många människor som fått denna möjlighet. Jag är så tacksam. Jag somnar och drömmer om Öijer, konstigt? Nej.

 

Intervjun kommer idag i en kortare 7 min version och en längre under veckan. Håll koll här eller lyssna på P4 – Värmland framöver. Ikväll blir det Bruno Live.

 

Sen blir det någon helt annan poet och författare ett tag. Måste bryta lite och få in lite nytt. Det kan bli för mycket av det goda, bara nästan….

Idag Bruno

Idag är den stora dagen då jag ska träffa Bruno K.Öijer. Jag är nervös, visst. Mest nervös bara för att jag aldrig någonsin gjort en intervju tidigare och nu ska jag möta en kultfigur, en av de största men jag ska försöka släppa allt det där och bara vara den jag är. Varken mer eller mindre. Bruno är bara en människa som vem som helst, en vanlig människa som råkar ha gjort fantastiska böcker och skrivit några av världens mest underbara dikter.

Jag ska slappna av och bemöta honom värdigt och så avslappnat jag bara kan. I princip som vilken människa som helst. Jag ska verkligen ta det lugnt i allt det här, försöka få till ett samtal lika mycket som en intervju. Jag ska lägga ut mitt hjärta och välkomna in på en liten tebjudning i mitt innersta.

Lyssna på mina krönika i P4-Drive från i fredags.

Nya intervjuer i NWT och VF.