Att ta varje andetag på alvar.

Många i det här landet, den här världen. Lever sina liv i kvävda andetag. Lever sina liv på halvfart. Jag gör det också ibland. Jag försöker leva så gott det går fullt ut men även jag dukar undan för stora frågor inuti mig, jag håller också in min pausknapp ibland. Bromsar in min utveckling för att jag rädds de stora stegens svindlande kliv som kanske måste tas.

 

Det handlar om att inte blunda för sitt eget liv. Att ta varje andetag på alvar. Inte värja sig  för de stora svallningar på den inre oceanen. Livet är uppbyggt av pulsslag, ibland är vi nere och ibland uppe men det är till lika del av vikt och svårighet att vi verkligen tillåta oss självs fullt spelrum i de olika nivåerna. Att verkligen tillåta sig sorg och svärta, verkligen låta lyckan och harmonin ta den plats den vill då det kommer.

 

Det är så lätt att bara gnissla på i sitt rostiga maskineri. Huka undan för de faktum som glöder i bröstet och ängsla sig till sömns över allt man borde ta tag i och göra. Tänka, äh det där tar jag imorgon. Det är allt för lätt att bli ett offer inför sitt eget liv. Det är allt för lätt att se varje dag som en motgång, ett slag i magen på allt det förnuft man har men inte vågar sätt i sjön, bara för att det är för hårt jobb att resa seglen.

 

Livet börjar inte i morgon, inte om en månad eller år. Det börjar inte efter nästa telefonsamtal eller mail som ska skickas. Det påbörjas inte då vi får det där jobbet eller den där kärleken. Livet är det som händer då vi förbereder för morgondagen. Livet vibrerar nyckläckt i vår hand. Det är läskigt men det är faktiskt bara vi själva som kan påverka våra liv, det är otäckt jag vet. Jag blir livrädd av tanken men jag tänker inte låta den tanken slå undan mina ben. Jag tänker inte bli ett offer för min egen rädsla. Jag tänker ta varje andetag på alvar. Ta varje dag för det den innehåller, det den för med sig.