Tack till livet.

Varje Lördag framöver kan ni höra mig läsa en text sist i P1. På lördagen, imorgon kommer ochså en. Klockan 21:45. Här hör ni det.

 

Idag omfamnar jag förändringen inuti. Döden som ett krängande hjul. Har så ofantligt mycket kvar att lära mig om mig själv. Har så långt kvar att gå men jag är bra, Gud vad jag är bra.

 

När jag sjunker långt ner i mig själv. Då jag glömmer att stanna upp. Då reflekteringen uteblir. Då är det allt för lätt att ta den bittra, hårda, allt för manliga vägen. Då är det lätt att svälja den svarta tabletten, ingå en samfund med en allt för galen värld.

 

Jag tror inte på en värld av perfektion. Jag tror inte på en värld där människor ska tvingas vara något de inte är för att någon jävel säger att det är det massan vill ha. Jag tror på mänsklighet och storslagenhet hand i hand. Jag tror på oss, fan vad jag tror på oss.

 

Vill passa på att tacka alla ni som läser, tittar och kommer och kollar på mig. Ni som uppskattar det jag gör. Jag gör det här först och främst för mig själv men sen så är det faktiskt för er. Det är bara så enkelt att jag har något att säga er. Tack till er alla. Tack även min familj och mina vänner, mina kamrater och alla dem jag på något samarbetar med. Ni gör så att jag orkar fortsätta. Det varmaste tack till er alla som tror på mig och fortsätter hålla min sida varm där vi vandrar i höstrusket. Jag älskar er.

 

Jag gråter mycket idag. Det är fint, det är skönt. Tårar är bläcket som sätter min namn som underskrift på livets kontrakt.

En Paus

Igår var jag i Deje. Det gick bra som vanligt igen. Bra mottagande, fin respons. Nu är det slut på min lilla Värmlandsturné. Det är skönt. I helgen tar jag det lugnt, jävligt lugnt. Det är kyrkogården och långa promenader som gäller. Pumpor, skräckfilmer och lugn.

 

Lyssna på min krönika på Lördagkväll i, Vid dagens slut, i P1. Lyssna på reprisen av Mitt eget P3 hood i P3.

 

Kolla in senaste krönika i NWT. Den kom idag. Läs här.

 

Jag är trött som fan. Vill bara slappa efter och ta det lungt. Jag har inga ord just nu. Har inget att säga. Det finns inget mer att tillägga. Jag tar semester från allt under helgen. Drar ut kontakten. Släcker ljuset. Tar en paus.

Svart expresståg

Igår åkte jag expresståg ner i tvivlar mörkret igen när jag åkte hem från mitt karlstad gigg tillsammans med Bengt Berg och Christer. Alla-bara-hatar-mig-gruvan där jag bryter mitt tvivel med sårig spade.

 

Ibland gör min bokstavskombination sig påmind för mig. Katastroftänket sätter sig som en jävla tagg i hjärtat. Den gör att jag aldrig kan ta emot min egen bräcklighet med öppna armar. Jag blir ängslig och hjärtats väggar störtar in. Det känns som det inte går att andas.

 

Det gick bra igår, kanske inte min bästa föreställning men det duger. Ändå fick jag en känsla av totalt misslyckande i kroppen. Fy fan vad jag mår dåligt då det blir så. Jag måste lära mig att klara sånt med. Jag måste slappna av mer och, inte tänka så mycket. Som Bruno sa, det går inte att gå på vatten hur många gånger som helst man kan inte ha bergspredikan varje dag.

 

Ikväll är det kulturhuset i Deje som gäller. 19.00. Entré vet jag inget om. Emil är förband.

 

Dessutom har jag börjar sända texter i P1, Vid dagens slut igen. Här är den första.

En av mina bästa filmer.

Här är en av världens bästa slutscener i en film. Från det totalt underbara bladerunner. Jag ÄLSKAR den här filmen. Den är så vacker, så bräcklig och så oförutsägbar. Första gången man ser den så tror man bara, ja, ja det blir aktion och lite framtidsblabla och så får man en vacker, djupt filosofisk, gotisk, storslagen film som lämnar djupa intryck. Kort handlar filmen om en man spelad av Harrison Ford som jagar ner och dödar så kallade ”replikanter”, konstgjorda människor. Kolla in hela den här slutscenen. Den är grym. Jag gråter lika mycket varje gång.

 

Dessutom har filmen ett av de bästa soundtracks som någonsin gjorts. Det här är mitt hjärtas språk. Rätt igenom.

Ikväll Karlstad (igen)

Jag är i dödsryckningarna med min lilla Värmlandsturné. Det har varit en fin liten resa. Allt från fullsatt nästan överallt till Filipstad där det typ inte kom någon, Filipstad är känt för att dra lite folk. Det är skamligt. Jag brukar säga att Hagfors är Värmlands rövhål men nej, nej. Det tar emot att säga det men mina vänner. Filipstad är Värmlands rövhål. Många av det finaste människor jag känner bor där och kommer därifrån men det räcker inte. Filipstad är staden som gud glömde.

 

Ikväll uppträder jag i Karlstad tillsammans med Bengt Berg och Christer Lindén. Produktionsbolaget Järngräs anordnad en kväll under namnet, Det yttersta facket. Kom och kolla. Entré är 120 kr. 19.00 startar allt på Bibliotekshuset, Arenan. 

Att ta varje andetag på alvar.

Många i det här landet, den här världen. Lever sina liv i kvävda andetag. Lever sina liv på halvfart. Jag gör det också ibland. Jag försöker leva så gott det går fullt ut men även jag dukar undan för stora frågor inuti mig, jag håller också in min pausknapp ibland. Bromsar in min utveckling för att jag rädds de stora stegens svindlande kliv som kanske måste tas.

 

Det handlar om att inte blunda för sitt eget liv. Att ta varje andetag på alvar. Inte värja sig  för de stora svallningar på den inre oceanen. Livet är uppbyggt av pulsslag, ibland är vi nere och ibland uppe men det är till lika del av vikt och svårighet att vi verkligen tillåta oss självs fullt spelrum i de olika nivåerna. Att verkligen tillåta sig sorg och svärta, verkligen låta lyckan och harmonin ta den plats den vill då det kommer.

 

Det är så lätt att bara gnissla på i sitt rostiga maskineri. Huka undan för de faktum som glöder i bröstet och ängsla sig till sömns över allt man borde ta tag i och göra. Tänka, äh det där tar jag imorgon. Det är allt för lätt att bli ett offer inför sitt eget liv. Det är allt för lätt att se varje dag som en motgång, ett slag i magen på allt det förnuft man har men inte vågar sätt i sjön, bara för att det är för hårt jobb att resa seglen.

 

Livet börjar inte i morgon, inte om en månad eller år. Det börjar inte efter nästa telefonsamtal eller mail som ska skickas. Det påbörjas inte då vi får det där jobbet eller den där kärleken. Livet är det som händer då vi förbereder för morgondagen. Livet vibrerar nyckläckt i vår hand. Det är läskigt men det är faktiskt bara vi själva som kan påverka våra liv, det är otäckt jag vet. Jag blir livrädd av tanken men jag tänker inte låta den tanken slå undan mina ben. Jag tänker inte bli ett offer för min egen rädsla. Jag tänker ta varje andetag på alvar. Ta varje dag för det den innehåller, det den för med sig.

mudderverket

Hagfors gick bra igår med. Fullsatt. Kul! Tack ni som kom. Idag är det lite arbete som gäller med nya krönikor och planeringar för framtiden. Mycket händer och kommer hända nu.

 

Jag ska snart börja skriva lite nya komikgrejer för min framtida show. Jag behöver skriva lite mer. Nu har jag i stort sett kört samma material i ett och ett halvt år men lite variation på materialet. Behöver skriva lite nytt. Jag ska gräva lite mer i min barndom, mitt utanförskap. Jag ska vända strålkastaren ännu mer inåt, till djupet men mitt gammal material är roligt att köra. Tröttnar aldrig på det. Det är som en kär gammal vän.

 

Sjusovaren som exempel. Jag har säkert framför den dikten 1000 gånger men jag tröttnar aldrig på den. Den är lika rolig varje gång. Budskapet har till och med börjat betyda så mycket mer på något konstigt sätt. Den har blivit som ny för mig. Älskar den. Gud, vad jag är bra. Orden betyder så mycket för mig. Stämningen som blir mellan mig och publiken är oslagbar. Däri bor poesin. Däri bor det som betyder allt.

 

Jag ska gräva djupare. Längre ner. Som ett mudderverk i min mörka gyttja. En astronaut på driv i min egen rymd.

Ett giftigt hjärta.

Jag ska på ett möte angående mitt kulturprojekt men måste bara dela med mig av den bästa låten just nu! Jag ska sno titeln till en dikt eller något. Ramones – Poison Heart

Ikväll Hagfors (igen) och P3 – Hood.

På Torsdag mellan klockan 20:30 och 21:30 kan du höra mig snack om Hagfors i en timme i P3 minsann. Jag sänder mitt program i P3-Hood, minsann. Jag bjuder på lite av varje. Lite ångest, lite dialekt, lite skoj, lite poesi och mycket mer eftertanke än P3 sett på länge. Kolla här för mer info (för övrigt en hemsk bild som påminner mig om mitt gammal överspända jag, Bhurrr). Jag är väldigt stolt över att min producent sa att mitt program kändes som, P1 i P3. Det värmde. Det behövs.

Och apropå Hagfors. Ikväll uppträder jag i Hagen igen. Klockan 19.00 på Café Telehuset. Vi drar igång Club Glänta en gång till. Det är jag, Emma Erikssson och Conny Söderström. Det blir lite visor, dikter och lite komik. Det kan bli en go kväll. En liten sidoavstickare från min vanliga turné. Kom om ni vill. Entrén är 50 kr men kaffet får ni betala själva, snåljåpar.

I hast

Tro, hopp och depp

Idag är en lugn dag. Jag är i Grums. Tack ni få som kom och kollade på Värmland är världen igår. Det var inte många, uppträder man på lördag kväll i Karlstad får man nog skylla sig själv men stort tack till er få som i alla fall kom. Det blev fint.

 

Jag och min Carro ska ut och ta en promenad i Höstblåsten. Vi kliver in i en ny era just nu. Det är en fin period framöver. Gastar och spöken, tända ljus och svart. Det är en härligt tid nu för en poet som mig. Att ta promenader över kyrkogården. Minnas sina döda extra mycket. Skaka hand med dem som följer oss i skymundan. De som gör att vi kan orka fortsätta…

 

Mycket kommer handla om det här framöver för mig nu. Känner det, är i behov av ännu mer svart än vanligt. Mjukhet och död, hand i hand. Tro, hopp och depp. Allt jag behöver.